Foto: Unsplash
Vad är det som gör en film dålig? Vid första anblick kanske det verkar som en rätt så lätt fråga att svara på, en film är dålig om den lider av bristande skådespel, förvirrande klippning, ett osammanhängande manus, och så vidare. Men är det verkligen så enkelt?
Om en film är lyckad eller inte brukar inte endast mätas i själva produktionens kvalitet, utan även i hur väl den mottas av publiken, hur mycket pengar den tjänar, och ifall den blir ihågkommen. Men i vissa fall kan en film bli ihågkommen på grund av att den är dålig, snarare än att den är bra. Om kvaliteten på skådespelet är tillräckligt bristfälligt, och manuset tillräckligt konstigt, kan det leda till en relativt rolig och minnesvärd filmupplevelse där man skrattar åt filmen snarare än med den. För även om folk endast minns en film som riktigt dålig, så minns de den, och det kan tillochmed göra att filmen och filmskaparen blir mer kända, och tjänar mer pengar än vad de skulle gjort om filmen mottogs positivt. Så är alltså den sämsta typen av filmer mediokra, för de kommer ingen ihåg?
Huruvida detta stämmer eller inte tror jag dessvärre att jag inte kommer kunna svara på, så jag kommer heller inte försöka. Men som ni kanske kunnat gissa har jag en viss förkärlek för roliga dåliga filmer så jag kommer istället att berätta om (och recensera) några av mina absolut mest dåliga favoriter. Jag kommer inte prata så mycket om handlingen utan fokusera mer på kvaliteten av produktionen, manus osv. samt den övergripande känslan filmen ger publiken (mig). Filmerna nämns i ordning, från den jag gillar mest till den jag gillar minst mest:
1. Stockholmsnatt
Till och börja med måste jag tydliggöra att denna ordning är min personliga åsikt, och inte en rankning av de objektivt sämsta eller roligaste av dessa filmer. Och anledningen till att jag nämner detta är att jag är ganska färgad av nostalgi när det kommer till den första filmen. Stockholmsnatt var den allra första av dessa dåliga filmer jag såg, och redan som 14-åring älskade jag den. Kanske grundas min vördnad till den här filmen i att jag själv kommer från Stockholm, eller att det var första gången jag fick uppleva en av dessa dåliga bra filmer, men i vilket fall så fastnade jag för den direkt, och den har varit min favorit dåliga film ända sedan dess.
Men jag borde kanske börja från början. Stockholmsnatt är en 45 minuter lång film från 1987, som gjordes på beställning av Televerket för att ingå i deras kampanj “Stoppa sabbet”. Anledningen till kampanjen var den trend som gick bland ungdomar på 80-talet att slå sönder telefonkiosker. Denna trend grundade sig dels i det ökade intresset för kampsport som hade vuxit sig allt större bland Sveriges unga under slutet av 70-talet och början av 80-talet. De flesta som sysslade med kampsport var varken farliga eller kriminella, men en liten grupp använde det de lärt sig för att vandalisera och råna. Varför just telefonkiosker blev ett vanligt offer är antagligen på grund av deras popularitet och det faktum att de var en väsentlig nödvändighet under 1980-talet. Filmen är baserad på en sann historia och alla skådespelarna spelar sig själva.
Jag kommer inte nämna handlingen i så mycket detalj då jag helst vill att ni ser filmen själva (den finns på YouTube), men hela filmens handling och budskap känns minst sagt framtvingat, trots att det är baserat på en sann historia. Budskapet som var tänkt att stödja “Stoppa sabbet”-kampanjen går hela tiden före allt annat, och det leder till att dialogen och situationerna karaktärerna befinner sig i oftast känns tafatta. Ifall det var en bra idé att låta ungdomarna som faktiskt vandaliserade telefonkiosker på riktigt vara med och spela sig själva är lite svårt att avgöra. De kunde säkert ha bidragit med nödvändiga detaljer för att göra filmen mer realistisk, men frågan är om de var särskilt bra skådespelare. I vilket fall som helst så är skådespelet inte särskilt bra, detta gör dock bara filmen roligare. Om ni inte är övertygade att se Stockholmsnatt än så är det självaste Paolo Roberto som spelar huvudrollen (för honom vill man ju se mer av).
Kort sagt; styltigt manus, dåligt skådespel, men några av de roligaste citat jag någonsin hört i en film. Betyg: 2/10 “Öh, ett stycke värsting!”.
2. The Room
Om det är någon av filmerna jag nämner här som jag förväntar mig att folk kommer känna till, så är det den här. The Room kan vara en av de mest ökända filmerna någonsin, och det finns nästan mer att säga om hur filmen skapades än om själva filmen. The Room släpptes 2003, och den visades endast i USA det året. Filmen är skriven, regisserad och producerad av Tommy Wiseau, som även spelar huvudrollen. Filmen är gjord helt självständigt, utan inblandning av något större företag eller filmstudio, och skaparna bakom filmen är Tommy Wiseau och Greg Sestero. Som sagt så finns nästan mer att säga om hur filmen skapades än om själva filmen, så jag kommer inte lägga något fokus på det, men om ni är nyfikna och vill veta mer rekommenderar jag att läsa boken “The disaster artist” av Greg Sestero. Men om din hjärna fått en permanent härdsmälta efter tentaperioden kan du ju alltid se filmen “The disaster artist” från 2017 av James Franco och Seth Rogen.
Alla de roligaste situationerna i filmen kommer från dialogen och skådespelet (och nej, inget av det är bra). Nästan alla interaktioner mellan olika karaktärer känns extremt framtvingade, och stundvis kan det vara svårt att hänga med i konversationer då det karaktärerna säger inte ens är sammanhängande. Kameraarbetet känns som att det är på ungefär samma nivå som ett gymnasieprojekt och alla statister ser ut som att de hellre skulle vilja vara någon annanstans. Den centrala handlingen i filmen är ett triangeldrama mellan de tre huvudkaraktärerna, Johnny (spelad av Tommy Wiseau), Lisa (spelad av Juliette Danielle) och Mark (spelad av Greg Sestero). Trots att den centrala handlingen är ganska simpel kan det ofta vara svårt att hänga med då filmen tar många konstiga och onödiga avstickare som inte fyller något syfte eller leder till någonting över huvud taget. Detta är dock nästan till filmens fördel då det är inom dessa avstickare som de flesta av de roligaste och mest tafatta situationerna uppstår. The Room är minst sagt en bisarr film, och det kanske är just det som gör den så otroligt minnesvärd.
Kort sagt; en film som verkligen förtjänar titeln “mest ökända film någonsin”.
Betyg: 1/10 “I did not hit her I did nooot … oh hi Mark”.
3. Hata Göteborg
Av alla dessa filmer så är egentligen Hata Göteborg den bästa. Med det menar jag inte att den är den roligaste eller konstigaste utan helt enkelt den objektivt bästa. Nu kanske några av er undrar varför Hata Göteborg inte är på första plats (och nej, det är inte för att jag hatar skåningar), det är för att den helt enkelt är för bra för att komma högre upp på listan. Missförstå mig inte, den är dålig, men den har ändå en viss amatörmässig charm de första två filmerna saknar, och kanske viktigast av allt, det känns aldrig som att filmen och filmskaparna tar sig själva på för stort allvar, något de första två filmerna verkligen gör.
Men för er som inte sett den här filmen borde jag börja från början. Hata Göteborg är ett filmprojekt från en grupp amatör-filmskapare från Helsingborg, där filmen även utspelar sig. Hata Göteborg hade premiär vid Göteborgs filmfestival 2007 och är regisserad av Robert Lillhonga. Handlingen följer huvudkaraktären Johan, och hur han börjar ifrågasätta sina närmaste vänner då det enda som deras gäng gör är att “supa och slåss”.
Grundpremissen i handlingen är verkligen inte dålig, men tack vare ett ganska simpelt manus, och inga direkt professionella skådespelarinsatser förblir filmen ganska dålig. Men trots, eller kanske tack vare, den väldigt amatörmässiga känslan så får filmen en hel del charm och känns genuin. Det känns verkligen som att filmskaparna är medvetna om sina gränser/brister, och på så sätt lyckas Hata Göteborg vara betydligt mer subtil än de två första filmerna på listan. Det finns dock många överdrivna situationer och dialoger där man inte kan låta bli att skratta åt det stela och överdrivna skådespelet och manusskrivandet. Men även om det kan bli ganska tafatt ibland så lyckas filmen ändå hålla kvar ens uppmärksamhet, och jag skulle nog säga att det här är den enda av dessa tre filmer där jag faktiskt brydde mig om handlingen, i alla fall lite grann. Fun fact: den manliga birollen (Jonas Mitander) spelas av Nicolaj Schröder, som även är sångare i bandet Nic & the Family, mest kända för att ha gjort låten Hej Hej Monika.
Kort sagt; en amatörfilm med styltigt skådespel och en massa charm.
Betyg: 4/10 “Vi spelar i korpen vilket är den sämsta ligan, vi spelar i den sämsta divisionen, vi ligger sist, och du är sämst i laget, fattar du hur dålig du e, Rogge!?!”.
Honorable mentions
De här tre filmerna är självklart inte de enda dåliga bra filmer som jag älskar, så för att avsluta har jag gjort en lista med några välförtjänta filmer som jag tyvärr varken hade tid eller utrymme för att berätta om här, men vem vet, jag kanske tar mig an dessa inom en snar framtid:
- Sökarna (1993) “Han e lugn sa jag!”
- Cool Cat – the kids superhero (2018) “Im Cool Cat, and i looove recycling”
- Troll 2 (1990) “They’re eating her, and then they’re going to eat me, oh my goooood!”
- Plan 9 from outer space (1959) “Aliens invade, as well as zombies, but maybe it’s mankind that’s the real enemy?”
- Double Down (2007) “I just eat tuna out of the can and live in the car”
Panorama är en politiskt och religiöst obunden studenttidning och de eventuella åsikter som uttrycks är skribentens egna
Axel Alterius, Skribent
