Foto: Tage Harby Samuelsson
Återigen är hela valborgshelgen avklarad, och precis som förra året spenderades kvalborgseftermiddagen på en takterrass med kompisar, lite öl, solen i ansiktet och blicken i skyn. Där uppe, med utsikt över Lund, börjar tankarna vandra och jag reflekterar över mina två senaste år.
Hösten -22 flyttade jag ner som ett sista alternativ efter en sen ansökan i slutet av juli gjord på ett sprakigt kroatiskt Wi-Fi, mitt i en tågluff. Planen hade egentligen varit att gå på folkis, men på något sätt blev det ändå att jag pallrade mig ner till Lund i slutet av augusti. Sedan dess har jag hunnit med:
2 novischperioder. 3 missade finsittningar. 1400 druckna öl. 4 dåliga första dejter. 2 riktigt bra. 3 månader med indraget CSN. 500 dosor snus. 1 styrelsepost. 2 begravningar. 15 tentor. 7 omtentor. 1 termin utan att röka alls. 2 undantag när det verkligen behövdes en cigg. 25 grader och sol. 0 grader och spöregn.
Och framförallt: Att få betydligt fler kompisar än vad jag hade kunnat ana jag skulle få när jag lite slentrianmässigt flyttade ner för att “pröva Lund lite”, med en fast övertygelse om att en hemflytt vid terminens slut var garanterad. Men som med allt annat, går tiden. Nu är varken jag eller mina vänner längre nykomlingar, snart tillhör vi veteranerna, och folk är på väg åt alla möjliga håll på utbyten och praktiker. Var jag själv ska ta vägen när tiden i Lund är klar står mig lika otydligt som när jag kom hit, något jag hade hoppats jag skulle funnit klarhet i vid det här laget. Men kanske är det så att man aldrig riktigt blir säker på vad man ska göra när man blir vuxen? För vem vill egentligen bli helt vuxen? Visst, på sätt och vis kan det locka med parmiddagar i luftiga bostadsrätter, eller att kunna gå in på en restaurang och beställa utan att noga behöva kolla priset. Men samtidigt så saknar det något av charmen som finns med att vara student och leva ett ganska kaotiskt liv.
Hade jag fått chansen att säga något till mig själv på den där tågluffen sommarn -22 hade det inte varit ett tips om att satsa mer på studierna, eller se till att äta hälsosammare. Istället hade jag sagt att ta vara på tiden, genom att leva den. Studentlivet är oavsett för allomfattande och överväldigande för att lyckas få allting precis rätt, och då kan man lika gärna bara hänga med. För man får bara några få år av den, och även om det till en början kan kännas som alldeles för mycket, kommer en tid då man lite oroat sneglar omkring sig och undrar hur det kunde gå så fort.
Men när jag sitter på den där takterrassen och skamlöst plagierar klyschor om tidens utveckling och förfall i mitt huvud, spiller någon plötsligt ut en drink och vi kastar oss mot hushållspappret. Det flyttas på stolar, väskor och jackor, och med en sista blick upp i molnen hinner jag tänka: “Juste, hade jag lovat en artikel till Panorama? Fan…”. Sedan hojtar någon om att äntligen beställa pizza, och jag hinner inte med annat än att njuta.
Panorama är en politiskt och religiöst obunden studenttidning och de eventuella åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Tage Harby Samuelsson, Skribent
