Foto: Unsplash, Anjeli Lundblad
Hur ett cafébesök förändrade mitt handlande. En reflektion kring vad förtroende
kan göra med oss med utgångspunkt i olika caféer i Lund.
Under hösten spenderade jag många timmar på LUX, tiden varvandes mellan föreläsningar om moralens värde och sena kvällar med tentan nosandes i nacken och blodsockernivåer i botten.
Kort in på terminen kom det till min vetskap att det fanns både frukt och chokladbitar att ta av efter LUX Cafés öppettider. Det förvarade dessa varor utan uppsikt, vilket jag i mitt svaga tillstånd utnyttjade. När LUX avbefolkats, biblioteket stängt och securitaspersonalen börjat patrullera omkring infinner sig en speciell stämning i universitets lokaler. Det skapas en ömsesidig överenskommelse om att vi som är kvar vid dessa tider, vi fungerar på samma sätt och är minsann gjorda av annat virke! Nu gäller även lite andra regler och normer. In på småtimmarna av plugg och med en matlåda som är ett diffust minne av en tid för länge sedan anser jag det som inget mindre än min rätt att ta ut belöning i form av LUX:s choklad och frukt.
Till saken tillhör att jag har ett starkt agg mot LUX:s cafés priser. De gånger jag väljer att köpa lunch på institutionen sker det aldrig utan att jag hörs grymta: ”Det är orimligt!! Man kan inte ha dessa priser för studenter!” Därav har jag en benägenhet att ta lagen i egna händer för att utjämna denna obalans i prissättning. För att försöka återskapa någon sorts rättvisa i världen kompenserar jag de höga matpriserna med att ge mig själv gratis dessert. Jag har ju redan betalat för en överprisad macka och därmed kan jag ta några chokladbitar för att de tillsammans ska kunna utjämnas till genomsnittligt pris som känns rimligt.
Detta beteende tåls kritik, vilket jag förstår. Många kan anse detta som ett uttryck för bristande moral. Men jag vill tvärtom hävda att jag är en människa med tydlig moralisk kompass! Missförstå mig rätt!
Under mitt liv i denna period bestod nämligen dagarna av att diverse män med den ena frisyren tokigare än den andra stod och predikade om moralens vikt. Med andra ord gick jag grundkursen i praktisk filosofi. Hur vi ska leva som goda människor var ett centralt tema under kursen och en återkommande man i frågan var Immanuel Kant som menar på att en moraliskt god handling är den som kan upphöjas till allmän lag.
Det är alltså Kants skrovliga röst jag hör väsa i mitt öra när jag smyger mig in caféts lagerdel: ”Tänk om alla gjorde som du… om alla stal choklad skulle det innebära en systemkollaps för hela ekonomin och ingen skulle längre kunna varken äga eller sälja något”. Trots vetskapen om detta och Kants moraldömmande väsande i mitt öra stod jag återigen, vecka ut och vecka in i LUX ödsliga lokaler om kvällarna med en liten chokladbit inlindad i guldfärgat aliminium, och om något med en aningen större skam i kroppen. Men oberoende inre moraliska överläggningar, kvartod faktum: Varor togs från ett café som inte mer än något annat café vill sätta tillräckliga priser för att kunna bedriva en trevlig verksamhet som vi studenter kan åtnjuta under dagarna. Tro mig, jag ser bristerna i mitt agerande!
Jag tror att nyckeln till att förstå mitt beteende i dessa situationer är kopplat till min bristande respekt mot företag och regler i allmänhet.
En kombination av bristande respekt mot företag som drivs av allt annat än oskuldsfulla hippies, frustration över caféets i mina ögon orimliga priser samt en inneboende lust att tänja på lagarnas gränser åt diverse håll genererade viljan att ta lagen i egna händer. Och därmed skapa rättvisa på denna upptrissade marknad som kallas caféer i universitetsvärlden.
Att ta från caféet är som en lågmäld protest mot ett ekonomiskt utnyttjande av oss studenter. Det värderar jag således högre än att följa våra genensamma samhällsregler. Jag ger upp en kamp för en annan kamp.
Ett hopplöst fall kan många tänka, men … icke!
Det fanns ett bot mot mitt vårdslösa beteende! Tillitens magiska kraft. Jag blev helad på en enkel eftermiddag på Socialhögskolans café. Det gick förvånansvärt snabbt att dra mig ur mitt vårdslösa anarkistiska beteende. Ett beteende som i upphöjd skala skulle bedriva LUX café-verksamhet i konkurs och på längre sikt upplösa vårat ekonomiska system. Det behövdes bara några få väl valda ord.
Denna soliga eftermiddag blir jag av en vän introducerad till socialhögskolans kafé som tydligen ska vara ”supernajs” och ”superfräscht”, jag, som såklart har fullt förtroende för min väns gottlovande ord följde med in och slogs av att det verkligen var, ”najs” och ”fräscht”. Väl framme vid kassan hade jag valt ut en perfekt mogen banan och en kaffe när jag inser att jag denna, senare livsomvälvande dag, hade lämnat plånboken hemma. Men i och med min vetskap om att vi lever i en digitaliserad värld hinner inte tanken spinna långt innan jag påminns om swish existens och kan dra en lättnades suck. Därefter frågar jag utan att förvänta mig något annat än ”ja” tillbaka:
– Hej! Jag har glömt mitt kort hemma men kan jag betala med swish?
Varpå kvinnan svarar:
– Nej,
Paniken börjar sakta bubbla upp inom mig.
– Men du kan ba ta vad du vill och så kan du komma tillbaka och betala imorgon, eller en annan dag.
Min värld stannar upp. Hörde jag rätt? Sa hon att jag bara fick ta fika utan att betala? Att jag kan göra det en annan dag? Och hon gör det utan något uns av misstänksamhet, rycker på axlarna, ler sitt självklara leende som om det hon nyss sagt var det mest självklara i världen och inte startskottet för en revolution. Hon skriver inte ens upp vad jag tagit.
Det hon nyss har gett mig är det finaste man kan få, tillit. Hon trodde på mig, att jag var en hederlig människa som betalar vad jag är skyldig och inte försöker slingra mig ur bara för att jag kan. Och plötsligt där och då blev jag denna hederliga människa. Från den stunden hade vi befäst en överenskommelse, hon gav mig förtroende och jag skulle förvalta det till varje pris. I den stunden visste jag att aldrig skulle försöka sno något från cafét på socialhögskolan och jag skulle betala tillbaka varenda krona av fika jag nu fick på krita. Jag skulle inte svika henne.
Kvinnan på socialhögskolan visade på att en annan värld är möjlig. En värld av förtroende för våra medmänniskor. Där vi genom att tro det bästa om varandra tvingar varandra att handla gott tyglade av skammens piska. Vi växer i de förstora kavajer vi ger varandra och blir alla lite bättre männsikor. Och kanske är skammen och rädslan för att svika ett givet förtroende de strakaste styrmedel vi kan rikta mot oss människor?
En värld fylld av misstro med ökade säkerhets – och övervakningssystem som försöker tygla våra medborgare säger istället något helt annat. Det utgår ifrån att vi kommer begå brott om vi ges minsta möjliga kryphål. Det visar på avsaknaden av tillit och av tron på människans godhet. Staten signalerar att de förväntar sig att folk ska begå brott, vilket om man vill ta i kan bli en självuppfyllande profetia.
Som ni förstår ser jag såklart säkerhet och regleringar som avgörande delar för att samhället ska hålla ihop. Och speciellt idag då det behövs många akuta insatser inom säkerhet. Men jag vill lyfta förtroendets effekter på oss som något vi bör ha i åtanke när vi funderar på hur vårat samhälle ska vara uppbyggt.
Istället för övervakning som medel för att styra folks handlingar vill jag hävda att förtroendet har en slående sprängkraft. I mitt givna förtroende till dig kommer du växa in i de åtagandena jag givit dig. Jag förespråkar inte anarki som samhällssystem, men den del i den anarkistiska ideologin som utgår från att ett ordnat samhälle egentligen kommer ur minskade regleringar och ökad tillit, tycker jag vi har att lära av. Och att förtroendets ofrånkomliga effekter på oss inte är något vi bör se förbi när vi formar vårat samhälle.
För kan det vara så att skammen är vårat starkaste maktmedel? Kanske naivt, fungerade på mig. Det givna förtroende och skammen av att bryta förändrade mitt laglösa handlande.
Slutligen vill jag bara säga följande till kvinnan på socialhögskolans café:
Tack för att du trodde på mig! Det fick mig att tro på ditt system!
Panorama är en politiskt och religiöst obunden studenttidning och de eventuella åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Aina Axelsson, Skribent
