Foto: Selma Jahic
“Varje motgång är en kamouflerad framgång och varje framgång är en kamouflerad motgång”, säger Johan Floderus tidigt under kvällen när han berättar om sin tid i Irans mest ökända fängelse. Det sätter tonen för resten av aftonen och man får tidigt en förståelse för hur han väljer att skildra sitt liv.
I april 2022 blir EU-tjänstemannen Johan Floderus tillfångatagen under sin semester i Iran, vilket blir början på 790 dagars fångenskap. Nu sitter han som gäst på Studentafton, i Stora salen på AF-borgen och talar ut om sina erfarenheter i Evinfängelset.
Han reste till Iran tillsammans med flera vänner, på inbjudan av en svensk diplomat. Det fanns då ingen reseavrådan till Iran och varken Floderus eller hans vänner upplevde att det fanns en risk för dem att åka dit. Men när Floderus skulle återvända till Sverige, blev han på flygplatsen gripen, anklagad för spioneri. Samtidigt, i Sverige, satt Hamid Noury åtalad för mord och folkrättsbrott till livstids fängelse efter att ha beordrat massmord på flera politiska fångar i Iran. När Floderus blir gripen kretsar hans första förhör enbart kring Hamid Noury.
”De frågade varför Noury satt i ett svenskt fängelse, sa att han aldrig befunnit sig i Sverige, att han är oskyldig. Jag tänkte att det inte var mig de letade efter, att de måste ha tagit fel person och jag satt där orolig över att jag kanske kommer missa mitt flyg.”
Oron skiftade från att missa sitt flyg till att sitta häktad över natten och komma hem en dag senare till att tillvaron snart drastiskt skulle förändras. Efter två månader i isoleringscell flyttades han till en delad cell. Där fick han för första gången möjligheten att berätta om gripandet för andra häktade.
“Men Johan, du är ju gisslan”, sa de andra fångarna till mig när jag berättade om händelsen, och då föll poletten ned.
“Funderar du någonsin på varför det var just du som greps och inte någon annan av dina vänner som du hade rest dit med?” Undrar någon i publiken när samtalet senare öppnar upp för publikfrågor.
”Jag skulle åka hem en dag tidigare än de andra för att fira påsk hemma i Sverige. Jag var ensam på flygplatsen, men jag har också befunnit mig i Iran tidigare, vilket mina andra vänner inte har. Jag pratar också språket hyfsat, så jag passade in i den mallen de letade efter.”
Kvällens moderator är Martin Schibbye som själv suttit oskyldigt fängslad i Etiopien och gästade studentafton år 2013. Han leder samtalet omsorgsfullt. Formulerar frågorna väl och ger liknelser från sin egen tid i fångenskap. Deras gemensamma upplevelse skapar en förståelse dem emellan men som ändå speglas ut i publikhavet. Samtidigt känns de båda väldigt olika. Schibbye pratar mer konkret och direkt om sina strategier i fängelset och sitt förhållningssätt till situationen, medan Floderus djupare går in i sina tankar och känslor, både från då och nu.
Schibbye berättar om hur han ser sig själv som en dålig person att sitta i fängelse och utvecklar sitt resonemang med att våra förfäder hade varit mycket bättre på att bli tillfångatagna. De kunde saker utantill, sånger, dikter, sektioner ur böcker. Han uttrycker sin tacksamhet för de få delar av böcker han kommer ihåg, som att man blir mindre yr av att springa i en åtta i ett litet utrymme. Han frågar sedan Floderus ifall han hade läst något som han i sin cell var tacksam för.
”Jag hade Den persiska antologin av Eric Hermelin med mig på resan, som jag några månader senare fick tillgång till. I den läste jag många saker som jag tog med mig. Jag läste att varje motgång är en kamouflerad framgång och varje framgång är en kamouflerad motgång. Man lär sig ingenting när allt går lätt för en. Det är motgångarna man ska vara tacksam för, eftersom det är då man utvecklas. När jag läste det tänkte jag att detta är ett helt nytt förhållningssätt och det här kan jag lära mig av.”
Under tiden i häktet spelades påhittade filmscener upp i Floderus tankar och han skrev flera filmmanus i huvudet.
”Det var de som räddade mig. De kom till mig ungefär en gång i månaden och jag hade väldigt mycket tid att kunna bearbeta dem och gå igenom varenda detalj.”
Schibbye frågar Floderus om det är filmmanusen som fick honom att inte bli galen.
”Jag blev lite galen.”
Floderus tar en konstpaus innan han fortsätter med att gå in på känslan av hopp.
”Man förlorar hoppet. Det är inget man själv kan kontrollera. Hoppet kommer till en som en extern faktor i form av en nyhet från vakten eller ett samtal med familjen, och hoppet verkar på en nästan som en drog. Man blir hög på hoppet, och när ruset sedan försvinner, faller man ned i ett bottenlöst hål. Det är inget fel med att känna hopp, men vad händer sen?”
Han berättar om hur jobbigt det var att konstant pendla mellan hopp och förtvivlan och frågade sig själv om han skulle fortsätta så här. För hopp är kopplat till ett framtidsscenario, förklarar han, i form av att han skulle komma därifrån, skulle få återförenas med sin familj. Men att känna nåd var något annat, en motpol till hopp. Att känna nåd innebar för honom att vara tacksam för att han får finnas till.
”Jag har ingen rätt till att leva. Det är inget som vi har gjort oss förtjänta av, utan det är något som har givits till oss. Nåd är att känna tacksamhet för att man får leva, att inte tänka så mycket på vad som ska hända sen utan befinna sig i nuet och platsen som omringar en. Efter ett tag kom jag till en plats där jag pendlade mellan hopp och nåd istället för hopp och förtvivlan.”
“Hur förändrade dessa 790 dagar i fångenskap dig?”, undrar Schibbye.
Floderus inleder sitt svar med att berätta att han sedan gymnasiet drömt om att bli snällare och bli en mer trygg och stark person. Men studier och jobb har istället tagit upp fokuset. Tankarna har varit på att bygga upp ett bra CV och han nämner att han tror att många här inne nog kan känna igen sig. Jag vänder mig lite diskret om och tittar på publiken för att mötas av nickande studenter.
”Livet handlar mycket om vad man ska bli och inte om vem man ska bli som människa. I fängelset övade jag på att bli mer tålmodig i motgång, mer ödmjuk i framgång och tacksam alltid.”
Att bara tänka på fängelsetiden som en olycka och ett trauma ger en inte så mycket säger Floderus. Han försöker hitta och ta med sig det positiva från händelsen och idag dricker han inte längre alkohol, han har inga sociala medier och han följer heller inte nyhetsflöden. Detta kategoriserade hans fångenskap och han vill ta tillvara på det.
”Utan att förminska lidandet eller förminska min familjs lidande, vill jag belysa de aspekter som trots allt inte var fullt så mörka som man kan tro.”
Han har nu varit fri i 102 dagar* och beskriver dessa som de lyckligaste dagarna i hans liv. De filmmanus som han skrev i huvudet under sin tid i cellen, har han nu börjat få ut på papper.
”De kom till undsättning för mig när jag behövde det och nu känner jag att jag är skyldig att skriva ner dem.”
Innan kvällens slut berättar Floderus om vikten av att förbereda sig på att en tragedi förr eller senare i ens liv kommer att inträffa.
”Vi alla kan vinna mycket på att i vår vardag förbereda oss på det. Förbereda oss genom att vårda våra relationer. Be om ursäkt. Berätta för de man älskar hur mycket de betyder så att man, när tragedin inträffar, inte bär på ett emotionellt sår som skaver.”
Med ett personligt tilltal riktar han sig till oss studenter. Han uppmanar oss skifta fokus på vad vi vill bli, till att reflektera över vilka vi är, här och nu. Förhoppningsvis har alla vi unga ett långt och lyckligt liv framför oss, men Floderus berättelse påminner om att det inte är en självklarhet. Därför bör vi varje dag göra det som kommer få de svåra stunderna att kännas lite enklare.
*102 dagar när studentafton ägde rum. Artikeln har publicerats senare.
Panorama är en politiskt och religiöst obunden studenttidning och de eventuella åsikter som uttrycks är skribentens egna
Selma Jahic, Skribent
