Foto: Wikipedia
Det finns gånger i ens liv som kulturkonsument där riktiga guldkorn dyker upp. Det är omöjligt att tappa fokus på verket. Ett järngrepp sluter sig kring ryggmärgen och man kan bara inte göra annat än att hänga med på resan som skaparna tar en på. Adolescence är den bästa serien jag sett på otroligt länge. Om inte någonsin. Efter att ha sett detta mästerverk återstår det en vecka senare fortfarande många tankar och känslor, och jag är helt enkelt tvungen att skriva av mig.
Innan ni läser vidare vill jag understryka att här finns spoilers. Jag uppmuntrar dig, kära läsare, att se denna serie (finns på Netflix) så fort du bara kan innan du kikar på denna text. Om inte så frånsäger jag mig härmed ansvaret från eventuell påverkan av din tittarupplevelse. Tack!
Serien utspelar sig i nutida England och kretsar kring den 13-åriga Jamie Miller som mördar den jämnåriga Katie Leonard. Stephen Graham, medskaparen som även spelar Jamies pappa Eddie, understryker i flera intervjuer att detta inte är en klassisk “whodunnit”. Serien har ett tydligt fokus kring varför det hände, och vem det är som egentligen bär skulden. Jag hade kunnat fortsätta snacka om allt det tekniska jag älskar med detta verk. Skådespeleriet, manuset, fotot, ALLT. För er som har sett serien förstår ni nog precis vad jag menar, den är sanslöst bra. Men det jag framförallt har velat skriva av mig om är angående seriens centrala tema: toxic masculinity och manligt ursinne (male rage).
När det sista avsnittets sluttexter rullade förbi på min datorskärm var jag helt förstörd. Tårarna forsade hejdlöst ner på min ljusgrå tisha. Känslor av outhärdlig sorg härjade lika starkt som de av fasa och raseri inom mig. Hur hamnade vi här?
Jag hade häromkvällen en diskussion med en vän om serien kring vad god manlighet var för oss. Hennes åsikt var att det snarare handlade om att definiera vad en god person var, något jag håller helt med om. Jag är också trött på att endast bli förminskad till mitt kön. Ett samtal som detta kan lätt bli ytligt, där man bara talar om samma fördomar om var som är manligt och kvinnligt. Män ska vara stora och starka och hålla om en, kvinnor är bäst på att prata känslor och hålla om en, fast på ett annat sätt, rosa tjej kille blå bla bla bla. Jag är även väl medveten om att du som läser detta med stor sannolikhet håller med om det jag skriver om.
Men i och med att vi nu har falska profeter som Andrew Tate som får härja hejvilt i barns flöden, när tankar som att ”80 procent av kvinnor är attraherade till 20 procent av män” är allmän fakta för somliga ungdomar. När Jamie använder följande ord om tjejen han har mördat: ”Jag kunde ha rört vid vilken del av hennes kropp jag ville, och jag ville verkligen, men jag gjorde inte det. De flesta killar skulle ha rört henne. Så det gör mig till bättre än dem”. Då måste vi definiera vad som är just god manlighet. Jag vill också krossa patriarkatet och skrota det där hyperfokuset kring manligt och kvinnligt. Men jag tror vi blir tvungna att starta denna diskurs inom ramarna av nuvarande normer för att sedan kunna avveckla dem, just eftersom att det rör sig om liv och död.
Jag påminns om när jag under grundskolan sitter i ojar mig för killarna som regerar i korridorerna, som alltid är de som räcker upp handen i klassrummet och drar bög-skämt, som alltid får ha åsikter. Killarna som frågar om nakenbilder, som sedan sprids. Killarna som porrskadas. Killarna som “bara är killar” trots allt. Beteendet som bara accepteras rakt av av den vuxna omgivningen, för de är ju killar trots allt! När jag presenterade seriens synopsis för en nära bekant utbrast hen: “men män har ju alltid mördat kvinnor, det är inget nytt”. Och det är just detta som får mig att koka.
Om killar som beter sig illa alltid har accepterats för att det “tillhör deras natur”, hur gör vi då när ett monster som “the manosphere” invaderar deras sociala medie-flöden? Adolescence är baserad på verkliga händelser, två knivmord som utfördes på motsatta sidor av England, och som trots detta grundade sig i samma misogyna tankesätt som nu har infiltrerat smartphone-generationen.
Var går gränsen? När ska det ta slut? Hur många tjejer ska behöva dö för att vi ska vakna?
Huvudfokus för föräldrar bör ju såklart vara att ha koll på vad deras barn konsumerar på internet. Jaimes pappa Eddie är enligt mig ett praktexempel av en god man, och Jaime slukas ändå av det svarta hålet som är kvinnohat, av just denna anledningen. Föräldrar bör, måste, nuförtiden veta vad som sker online, riskerna man tar när man lämnar sitt barn ensam på rummet med tillgång till en laptop och bra wifi är alldeles för stora för att låta det ske. Barn absorberar ju allt de får tag i från folk de ser upp till. Det är inte konstigt att vara 10-15 år gammal och osäker på sig själv, det är helt naturligt.
Det livsfarliga sker när osäkerheten blir ett vapen, en tickande bomb hos killar vars tidtagare sätts igång när en tjej nekar dem, som så fallet var i serien. Katie började reta Jaime online efter att han närmat sig henne, vilket i kombination med hans indoktrinering fick ödesdigra konsekvenser. På nätet pågår just nu diskurs att mordet i serien var rättfärdigt eftersom att Katie mobbade Jamie, men här läggs skulden på helt fel ställe. Det är klart att såna här fall sällan är svarta eller vita, men essensen i fallet med Jaime är hur hans kvinnosyn ledde till att han knivhögg Katie tills hon blödde ihjäl. Det som skrämde mig absolut mest med serien var blotta tanken, risken, för att om jag nekar en man som är intresserad kan jag fara riktigt illa, eller i värsta fall dö.
”Jag kunde ha rört vid vilken del av hennes kropp jag ville, och jag ville verkligen, men jag gjorde inte det. De flesta killar skulle ha rört henne. Så det gör mig till bättre än dem”.
Repliken ilar fortfarande inom mig. Tanken att dagens ungdomar fostras i denna förfärliga, livsfarliga, kvinnosyn borde skrämma varenda en av oss. Aldrig någonsin har en serie som denna behövts mer. Vi är mitt i en könsnormskris, och det blev glasklart på riktigt nu i lördags när jag satt bänkad framför min dator i de där sammanlagda 3,5 timmarna. Trots reformer, trots framsteg, så är pendeln påväg att svänga åt helt fel håll. Och det är upp till oss att stoppa det.
Jag vill fråga er läsare: Vad är god manlighet för dig? Hur ser dina manliga förebilder ut? Hur kan vi ge unga killar samma goda manliga förebilder på internet? Och framförallt: Vad gör oss till goda medmänniskor?
I seriens sista scen bryter pappa Eddie ihop i Jaimes rum och utbrister de hjärtskärande orden: “Förlåt, min son. Jag kunde ha gjort mer”. Det är allas ansvar att rannsaka sig själv, ställa sig själv den tuffa frågan: Vilka beteenden tänker jag tolerera? Det är upp till oss att inleda samtalet. För det är det här bortviftandet, ”det angår inte mig”, som sår de allra farligaste fröna i samhället. Det är dags att plantera om.
Panorama är en politiskt och religiöst obunden studenttidning och de eventuella åsikter som uttrycks är skribentens egna
Isabella Von Schwerin, Skribent
