Bild: Eadweard Muybridge
Det vanligaste sättet att beskriva tiden är som en färd framåt, en promenad
med händelser att blicka bak eller sikta fram mot. Aymara-folket i Bolivia och
Peru tänker istället att det är precis tvärtom: vi människor vandrar baklänges
genom livet. Saker som nyligen skett ser vi på nära håll, annat är länge sedan
och därför svårare att se och minnas. Framtiden är oss bakom ryggen; vi kan
inte se in i den eller veta hur den kommer att te sig. Jag känner mig dragen till
detta synsätt, och under min resa hem under jullovet undrar jag hur mycket
man egentligen bör fokusera på dåtiden.
Att skriva om en hemresa kan ju bli klyschigt, och dessutom lite sent efter att
Panoramas nr. 51 Hitta Hem kom ut för några månader sedan, men jullovet har
kommit och gått och hemma har jag varit. Det blev en något okonventionell hemresa
i år, som skedde den andra januari efter en jul och ett nyår firat i Lund. Det är ju inget
spektakulärt i resandet från och till Lund, snarare har väl tågsträckan bara blivit mer
och mer vardaglig ju längre man studerat. Det är dock lika svårhanterligt varje gång
jag kommer hem och ser att mitt gamla rum har blivit lite mindre mitt sedan sist.
Mamma brukar ha valt ut en hög med saker att sortera, vilket alltid görs i tre högar:
“Behåll och ta med till Skåne”, “Behåll, men ner i källaren”, eller “Släng/Skänk”.
Källarförrådet växer sig allt snårigare, gammalt bös bärs bort, och väskan man nöjt
packat sprängfull inför ditresan får kompletteras med tygpåsar som följer med ner
och aldrig lämnas tillbaka. En resa i taget urholkar jag mina föräldrars påsförråd, och
en resa i taget blir rummet lite tommare.
Jag bär med mig den känslan när jag en dag av hemvistelsen hälsar på en storebror
som precis köpt en ny lägenhet, med ett vardagsrum så stort att jag nästan går vilse
och fönster i alla fyra riktningar. Jag hade nästan glömt att det var möjligt. Hans
flickvän visar nöjt de nyslipade och oljade golven som jag med lite social förmåga
förstår att jag ska vara imponerad över. Tillsammans har de nu ett hem, ett riktigt
hem, med ett gästrum som trots bråtet som fortfarande ockuperar ser otroligt
inbjudande ut och som jag utlovas få sova i nästa gång jag är hemma.
Samtidigt känner min hemsliga ångest sig till vida när jag hjälper en annan storebror
tömma sin lägenhet; han ska bo hemma hos mamma och pappa under jakten på ett
nytt hem. Relationer som tar slut, hem som försvinner, nya hem som ska införskaffas
och inredas så de känns som hem-hem. Frågorna jag ställer mig är många: Kommer
jag någonsin kunna köpa en bostad? Varför är det bra att köpa bostad nu igen? Vad
fan är ett bolån? Varför kan man strunta i att amortera bara för att man känner för
det?? Djupa andetag: detta är problem för ett framtida jag, och honom kan jag ändå
inte fästa blicken mot gående baklänges som jag är.
Jag besöker också för första gången min väns grav. Borstar försiktigt bort snön som
lagt sig ovanpå gravstenen, rättar till kransen som ligger lite dold, ångrar mig över att
jag inte hade med mig ett gravljus, står och bokstavligt talat stampar i snön när jag
inte vet vad jag ska säga till vännen jag åkte dit med. Vad pratar man om vid en
grav? Vi står tysta, börjar prata om honom, pratar lite om kyrkogården, pratar om
honom igen. De andra kompisarna i gänget var för några veckor sedan förbi hans
föräldrar och hälsade på. De fick också gå in i hans rum och plocka med sig en grej
var: en stor modellbil i lego. Han hade nämligen upp mot 10 stycken, som han fått
och byggt ihop själv, varenda en av dem. Hans föräldrar ville nu att vi skulle få en
var. Jag, fortfarande i Lund mitt i en juldagsmiddag med “bara” 20 släktingar, gick
från bordet och var med på facetime. Jag fick välja en bil, och valde den röd-vita 70-
tals folkabussen med en lite stege upp till taket. En sådan tänker jag att vi skulle ha
rest runt i med gänget, hela gänget, på bilsemester. Hans rum är också ett
barndomsrum som sakta töms, men den enorma skillnaden är att det inte är något
annat hem som fylls på. Helt plötsligt känns min situation väldigt banal: jag står vid
min väns grav och har gått runt och tyckt synd om mig själv för att mamma tvingar
mig sortera mitt egna bråte.
Samma dag träffar jag en gymnasiekompis som gjort det omöjliga: fått en lägenhet
på Södermalm via bostadskön. Avundsjukan, oavsett hur nöjd jag är med mitt hem i
Malmö, är så brutal att jag blivit upprörd om det inte var någon jag verkligen unnade
vinsten jag pratade med. Vi pratar om gymnasiet, och hur sjukt det var med
distansundervisning både i stunden och nu i efterhand. Jag minns då hur vi i mars
2020 trängdes hemma hos mamma och pappa. Jag gick i skolan, ena storebrodern
hade flytt USA innan flygen till Sverige slutade gå och bodde temporärt hemma,
andra storebrodern behövde någonstans att jobba eftersom hans 17-
kvadratslägenhet var något för liten för att både han och en flickvän skulle kunna ha
separata zoom-samtal, och pappa som fick ryggskott av att sitta i sängen och jobba.
Som upplagt för katastrof, som uttänkt för bråk. Det kanske det blev, men jag
kommer nästan bara ihåg de dagarna vi käkade varsin fryspizza och kollade film vid
13:30, när “det faktiskt fick räcka så med arbete för idag”. Hemmet var, om än till
följd av något extraordinära orsaker, mer levande än på länge. Jag är ändå uppväxt
med bröder som flyttar ut, och det fia-med-knuff-hopp man fick ta till nästa rum, tills
nästa bror också flyttade och man hoppade igen. Idag finns två av mina
barndomsrum inte ens kvar, efter att mamma och pappa helt utan att konsultera mig slog ner väggen mellan dem och skapade ett andra vardagsrum. De kallar det
“Läsrummet”. Men jag måste erkänna, det är faktiskt en objektivt bättre användning
av golvyta och fönster. Vem visste att två rum med förskräckligt dåligt naturligt ljus
kan bli till ett med nästan för mycket ljus?
Ett barndomsrum har jag i alla fall än, med en säng jag kan komma tillbaka till.
Böckerna i bokhyllorna är allt mer sällan mina, och mitt skrivbord har bytts ut till ett
som går att höja och sänka; variationen är livets goda krydda, som någon mer
ergonomiskt insatt kunnat säga. Jag får väl helt enkelt förlika mig med att det som
har varit inte nödvändigtvis också kan komma att vara. På tågresan “hem” igen
började jag på denna text, och välkomnades i lägenheten av min rumskamrats
indiska gryta. Han har nu åkt på utbyte, en annan kompis har flyttat in, och jag är
taggad på en ny termin. Kanske har jag helt rätt i att tycka förändring är svårt,
kanske kommer jag om några år läsa denna text och undra varför jag insisterade på
att titta “framåt” så mycket i min baklängespromenad genom studentåren. Men vad
kan man göra här i livet förutom att minnas? Kirkegaard sade en gång: “Livet kan
bara förstås baklänges, men det måste levas framlänges.” Om han hade rätt eller ej
vet jag fortfarande inte, men om någon ser mig stappla runt baklänges genom Lund
vet ni åtminstone att jag mår bra; jag går bara och spanar mot gamla minnen.
Panorama är en politiskt och religiöst obunden studenttidning och de eventuella åsikter som uttrycks är skribentens egna
Tage Harby Samuelsson, Skribent
