Foto: Olivia Cerulli Lewan
Nils Lewan började studera historia på Lunds Universitet i september 1948. 76 år senare sitter jag med Nils, min farfar, i hans kök och pratar om studentlivet. Han minns hur det var på 50-talet och jag lyssnar spänt. Han berättar om kärleken, bortgångna Lundatraditioner, ensamhet och vänner som funnits kvar hela livet.
På sju decennier har mycket förändrats men studenter är ju trots allt alltid studenter och mycket är sig likt.
– Tyckte man det var tråkigt och besvärligt så tog man helt enkelt cykeln och cyklade bort till någon kamrat… Eller så hade man ett och annat bekymmer, och kamraten hade en rödvinsflaska som stod och väntade på en, berättar Nils och skrattar när han minns sina dagar som student.
Studietiden började med ett gott råd hemifrån.
– Det var nog egentligen min mamma som styrde mina steg. Hon sa att jag skulle läsa det jag tycker är roligt. Jag vill gärna läsa historia för jag hade haft en så bra historielärare på läroverket. Så jag gjorde det.
Och så blev det så att Nils som 19-åring flyttade ner till Lund från Uppsala. Han bodde i sin morbrors genomgångsrum på Stora Tomegatan 16A, mellan dagens Göteborgs och Lunds Nation. Men några stora fester var det inte fråga om första året. Istället utforskade Nils den skånska landsbygden på sin cykel på fritiden.
– Där är en en väderkvarn. En vindmölla som svingar vingarna. Ja, så tyckte man. Det där var ju roligt att se i alla fall.
Nils var van vid att cykla så utflykterna tyckte han mycket om, framförallt på hösten. Dessutom var det inte många Uppsaliensare i Lund och han beskriver hur det blev rätt så ensamt första året. Man var bara i skolan på professorns veckoföreläsningar annars var man mycket på egen hand och även om Nils bodde med andra studenter så lärde han egentligen bara känna en medstudent, Leif Ernhagen, första året.
– Så småningom blev han en av studentkårens stora spexare. Ja, efter examen hade vi inga kontakter, men vi hejade på varann.
Nils och Leif behöll inte kontakten och under första året beskriver Nils hur han träffade lite olika människor slumpvis. Bland annat berättar han hur han och hans vänner brukade äta middag hos Tant Berner på Magnus Stenbocksgatan. Där serverade en äldre dam en hel middag för studenter. Hur mycket en middag kostade hos Tant Berner minns inte Nils men han berättar hur han har varit mycket noga med att föra kassabok ända sedan han började gymnasiet. Och han säger skrattandes att hela hans första år i Lund kostade honom 1000 kronor.
– Det var ju löjligt vad en tidning kostade. Eller att gå på bio. Jag betalade fem kronor i månaden för el. Ja, men det var ett annat penningvärde då.
Priset är inte det enda som ökat i Lund. Universitetet har blivit mycket större och antalet studenter har vuxit. När Nils studerade i Lund var det inte mer än 2500 studenter här.
– Det betyder att stora salen i Akademiska Föreningen, den byggnad jag kallar huset, kunde rymma hälften utan vidare och det betydde egentligen att när det ägde rum någonting, om man var intresserad, ja då, då fanns det plats och alla hade varit och tittat på spex och andra begivenheter. Förresten så vet jag att vi dansade folkdans inne i stora salen.
I AF-borgen dansar vi tyvärr inte folkdans längre och fler Lundatraditioner är sedan länge ett minne blott. Men vissa traditioner finns kvar även om de såg annorlunda ut på 50-talet jämfört med idag. Hälsningsgillet är en sådan tradition och det berättar Nils om för mig. Han hade precis flyttat ner till Lund och kåren anordnade en stor invigningsfest för novischerna, den fjärde oktober, efter universitetets Hälsningsgille.
– Det var egentligen universitet som anordnade det där med Hälsningsgillet och vi som kallades novitzier vi marscherade från huset och över till universitetsaulan och där hölls det ett fördrag av Sigfrid Siwertz, Håll den goda trätan vid liv! Och varför var det den fjärde oktober? Jo, därför Linné som läste sitt första universitetsår i Lund skrevs in den fjärde oktober. Därför blev det så. Nu är det borta allt det där. Ja, men det var en fest det!
– Jag kommer ihåg att jag gick tillsammans med någon. Vi gick och pratade på vägen över där. Han blev småningom professor i biologi, men vi hade aldrig träffats före eller efter det. Det var bara slumpvis.
Nationerna var även något som såg mycket olikt ut då. Man tillhörde den nationen som representerade området man kom ifrån, så Nils tillhörde Värmlands Nation.
– Och i Värmlands Nation var vi kanske bara ett tiotal nya. Jag vet att jag lärde känna ett par flickor och vi var väl ute och cyklade tillsammans med dem. Slumpvis har jag råkat träffa en av dem när jag var en tillfällig gymnasieinspektör. Och plötsligt dyker det upp en dam som är lärare på Kalmarskolan. Ja, det är det. Sverige som den lilla världen nu är.
Men flickorna från Värmlands nation blev inte några vänner för livet. Inte heller pojken från Hälsningsgillet eller Leif. Det var människor Nils i novisch-kaoset slumpvis pratade med någon gång men mer än så blev det inte. Istället blev det många cykelturer bland Skånes fält och självklart studier i historia. Nils läste en kurs med historieprofessorn Gottfrid Carlsson i Finlands historia efter 1809. Men Gottfrid var forskare och egentligen mest intresserad av förspelet som ledde upp till att Ryssland tog Finland så när kursen var klar hade de inte nått fram till år 1809 än. Och sedan var det muntlig tentamen, och det var hemma hos professorn. Annars var Nils mycket ensam.
– Ja… den där sociala ensamheten, den kände jag det första året, säger Nils.
Jag tror att många nya studenter i Lund kan känna igen sig i den ensamheten. Man hittar människor man har det kul med men många av ens närmare och äldre vänner kanske är på annat håll. Men att hitta sina människor, de vänner som kommer att finnas där livet ut, kan ta tid. Det gjorde det för Nils. Efter sitt första år i Lund far han iväg i tre år för att göra reservofficersutbildningen för flottan och när han kom tillbaka till Lund hösten 1952, denna gång tillsammans med brodern Bengt Lewan, fann han sina människor.
– Då hade Bengt, som var tre år yngre än jag, han hade då också kommit till Lund och han hade väl hunnit att skaffa sig kompisar. Och vi blev kompisar. De läste historia och var med professorn som hette Bohlin och det kamratgänget kallade sig för Bohlins vänner. Ja, jag är inte säker på att Bohlin visste om det. Men Bohlins vänner var livaktiga.
Bohlins vänner blev ett gäng Nils fortsatte ha kontakt med hela livet och ibland skickar de (som fortfarande lever) julkort till varandra. Och det var tack vare Bohlins vänner som Nils träffade Lillemor, en förtjusande biologistudent från Stockholm.
– Ja, och sen en kväll så var det någon av dem som sa ”ja, nej, nu tycker jag vi ger oss av till Palestra. Där är det folkdans”. Då var Palestra en gymnastiksal, nu är det ju en stor möteslokal. Ja, dit begav vi oss och där var ju det hela igång. Och jaha… jag skulle ju bjuda upp någon. Och det gjorde jag. Och det var ju hon som visade sig vara Lillemor. Och hon visade en talang att hon kunde, som jag sa någon gång, föra en låghalt elefant. Så då träffades vi, det måste ha varit tidigt på vårterminen 1954. Ja, så började det.
– Redan första april det året så. Vi kände inte varann nåt vidare, Lillemor och jag. Men jag frågade om hon var med på ett aprilskämt. Jo, det sa hon. Och så sa vi till två av mina Bohlins vänner att “ja… vi är inte riktigt beredda, men vi har förlovat oss”. Vi spelade med liksom utan att vi kommit överens om någonting. Men så sa ganska snabbt den ene av dem… om det var Broberg eller om det var Wieslander, det vet jag inte… att vi hade ju inga ringar. Och Lillemor grep in och sa att det är ju inte ringarna som är det viktiga! Det dröjde lite innan de begrep att det hela var ett spel alltså. Ja… de var lite förargade.
Det visade sig, trots vännernas upprördhet, att Nils den onsdagskvällen i Palestra 1954 hade funnit den stora kärleken. För fyra år senare, den första april 1958, förlovade sig Lillemor och Nils på riktigt på båten från Malmö till Köpenhamn. Öresundsbron fanns ju inte än då.
Lillemor var en energisk tjej. Nils berättar hur hon var riktigt duktig på säckkapplöpning, en tävlingsgren under 30:e aprils stora festligheter och att hon tappert tävlade mot en studierektor på geografiska institutionen. Precis som idag var valborg redan för 70 år sedan en stor högtid bland Lunds studenter. Under dagen tävlade man i olika idrottsgrenar där nationer, elever och professorer ställdes mot varandra. Spexen hade föreställningar och alla Lunds 2500 elever samlades vid Studenternas IP och firade.
– Ja, och sen kom natten… Oavsett vad klockan var och oavsett hur vädret var så uppträdde studentkårens ordförande och utropade att “där ute står majnatten!! Strålande! Klar!”
– Då tog man på sig studentmössan och så med studentsångarna i täten så drog man iväg upp, förbi universitetet och ner till Kyrkogatan, till Stortorget och sen upp till den lilla gatan som heter Kungsgatan, upp till Tegnersplatsen. Och vi förde ju ett fasligt väsen för det var ju sjungande och så. Detta blev så störande för Lunds invånare och politiker, att det fick man sluta med. Istället blev det ‘mösspåtagning’ senare på eftermiddagen sista april… och det var ju inte alls lika festligt… Nej nej nej…
Jag fascineras av skuggan av mystik som vilar över alla historier Nils berättar om. Det måste ha varit så intimt att vara student i Lund på 50-talet. Var det något spex eller liknande så gick nästan alla på samma event. Det var sällan så att det fanns en massa olika event samtidigt som det gör idag, utan när det var fest så var det fest och då gick alla! Spexet Uarda, som Leif Erhagen var med i förresten, var ett av de lite mer kända spexen Nils berättar att många var och tittade på. Dessutom var nästan alla spex och event i AF-borgen, en byggnad Nils beskriver som “ett hus med historia”.
– Det hade ju varit universitetets huvudsakliga byggnad ända sedan universitetet kom till men det hade varit byggt som besökshus för danske kungen under Skånes danska tid.
När Nils berättar om allt som har förändrats på sju decennier så blir jag nyfiken på ifall studenternas tankebanor i sig var annorlunda. Ensamheten Nils kände första året är nog någonting många kan känna igen sig i, men vad tänkte studenterna på då? Hade de lika mycket framtidsångest som vi har?
– Det var egentligen så här att om man inte läste teologi eller medicin eller juridik så tillhörde man den filosofiska fakulteten och då valde man helt enkelt att börja ett ämne. Och jag hade ju valt historia och Lillemor bestämde sig för botanik. Det var väl ingen som riktigt tänkte på att man skulle ju bli något också. Men nästan alla blev ju lärare.
Det verkar som att framtidsvalen då inte var lika komplicerade som för oss nu, eller så kanske vi bara är en generation av övertänkare… Nils berättar dock att han tycker det är väldigt viktigt att tänka och ta sitt ansvar kring det som sker runt om i världen. Jag frågar honom ifall han har några visa ord att dela med sig av till Panoramas läsare och han svarar med vikten av socialt ansvar.
– Det där som händer utanför universitetet. Och i skolan på min tid så var det ju andra världskriget. Ja, och sen blev det ju bråken i Orienten också, med Egypten och så. Det skulle skickas iväg någon svensk expedition dit för att verka. Och både Bengt och jag, vi kände efter och jag tänkte “Skulle jag vara till nytta där nere?”. Bengt hade gjort sin värnplikt vid artilleriet. Det var ju inte det de behövde. Nej, jag hade varit i flottan. Det var ju inte det de behövde heller. Men vi var allmänt intresserade av det yttre. Ja, och sen har vi ju levt under järnridåns tid och plötsligt så ramlar den ihop på 90-talet och det är en helt ny situation. Och idag så är det ju en ny situation igen och det är global uppvärmning. Man kan ju göra så som många gör och försöka stänga ute den verkligheten. Men jag tycker inte man kan stänga ute det.
Och det är nog mycket sant. Att släppa in verkligheten behöver heller inte vara synonymt med att ha ett tungt sinne i vardagen. Nils stängde aldrig ute verkligheten och snarare motsatt så har det inneburit mycket glädje i hans liv. Även som vuxen har han varit aktiv i Naturskyddsföreningen till exempel och det är något han beskriver som glädjefyllt. Där fann han vänner och bekantskaper. När jag frågar Nils vad det är som varit det bästa med att vara student i Lund så berättar han just om vännerna och de sociala kretsarna som funnits där resten av livet. Både Lillemor och Nils disputerade vid Lunds universitet efter examen och efter några års arbetserfarenhet runt om i Sverige jobbade de med undervisning och forskning vid biologiska respektive geografiska fakulteten. Det var till och med så att de bodde på Studentlyckan med sina tre barn fram till 1965, då de flyttade när deras yngsta son precis fötts. Tillsammans skrev de även boken Farväl till ett kulturarv: om gods och landskap: ett skånskt perspektiv här i Lund. Universitetet och Lund blev alltså centralt i Lillemor och Nils liv även som vuxna, men framförallt var deras studentvänner och kollegor de människor som skulle komma att finnas där hela livet.
– Ja, och då blir det ju cirklarna. Och det här med Bohlins vänner. De har ju överlevt tills nu. Eller egentligen dött av kan man säga. Men jag tror det var i julas så skickade en Bohlins väninna eller Bohlins hustru en bild av tre unga par. Vi skulle just gifta oss då.
Panorama är en politiskt och religiöst obunden studenttidning och de eventuella åsikter som uttrycks är skribentens egna
Olivia Cerulli Lewan, Skribent
