Foto: Unsplash
En extra bok på den digitala bokmässan. Sen när har en roman om lättsam stockholmskärlek skadat någon? Jag läser: två dagar senare försöker jag sälja in den till mina stackars kursare under kaffepausen i vårsolen.
Det är två minuter av oavbrutet käbbel om det sjunkande skeppet – där varken den storslagna litteraturvärlden eller nostalgin får livbåtar. Ytlighet eller pragmatism, det är allt som är kvar! Allt säger jag i min kavaj och bakåtlutad position, tillräckligt vinklad för att alla ska höra. Två minuter, sen kapitulerar jag utan vidare frågor. Tillbaka i föreläsningssalen rannsakar jag monologens genanta bråte.
Då förstår jag något – jag är en kulturkonservativ figur och det gör mig rädd.
Jag har inte läst Dostojevskij. Inte heller Camus, Woolf eller Hjalmar Söderberg. Jag brukar inte heller pracka på oskyldiga under fikapauser med mina inre analyser. Så varför försvara och gråta över något jag knappast kan modellera frontfigur för?
Men “Andromeda” av Therese Bohman och nej jag ska inte göra samma misstag att sälja in den här också, gjorde mig så oförväntat berörd. Karaktärerna, asymmetriska i sina relationer, diskuterar utan smyckade miljöbeskrivningar, sådant jag tänkt på men aldrig pratat med någon om. Varför? För det är så otroligt gubbiga kulturåsikter (eller?)
Åsikterna, som jag framför med nyvunnet mod från mina romankaraktärer, ses som en motreaktion på den samtida kulturens skuggsida. Jag riktar dem mot ekonomisk rationalitet drivet till varje pris, oavsett om det gäller influencers tvivelaktiga kampanjer eller böcker som “absolut inte” publiceras på grund av nepotism. Mot rödmålade klickbeten och förvridna sanningar i jakten på expansion och medial uppmärksamhet – och pengar.
Jag vänder mig också mot förkastandet av det gamla och betraktar inte nostalgin som något giftigt för framåtrörelsen. Tvärtom. Jag tror att flera böcker och deras historiska sammanhang rotar människor och ger en trygghet inför morgondagen. Det är värt att ge en livbåt till framtiden åt dammsamlande och långsamma texter – till Strindberg och Lagerlöf. Det kanske till och med ger oss en i gengäld?
Sedan så var det det där med klickbete. Rubriken må inte vara illröd, men kulturkonservatism skorrar rätt kontroversiellt ändå. Jag skulle inte kalla mig kulturkonservativ, även om uttrycket verkar vara lika tomt som en dunk – beredd att fyllas med vad som passar. Ett rätt bra bete med andra ord – eller?
Mesta av samtidslitteraturen gillar jag ju egentligen. Men precis som för musiken, finner jag en särskild beundran inför de välgjorda och genuina låtarna – där livet skymtas mellan tonerna. Det är inte bara charmigt, utan jag tror att skapandet ur drömmar och känslor istället för siffror också kan beröra mottagaren djupast. Likaså utmana rationalitet och etablerat tycke, vilket annars begränsar oss till samma plaskdamm. Precis som romankaraktärerna gör i “Andromeda”, inspireras jag av ett sånt dagdrömmande.
För dagdrömmarna kretsar inte just om Strindberg eller Söderberg, utan snarare känslan om litteratur som något mer än en konsumentvara med fast pris. Inte otillgängligt eller onödigt invecklat – utan något basalt för alla människor. Ett undantag från utbud och efterfrågan: en fristad för det olönsamma, men ändå värdefulla. Men också en fristad för den gamla litteraturen – hantverken från långsamhetens svunna tid. Jag är övertygad att mer finns att hitta bland dem.
Jag vill inte kasta alla böcker som inte högtidligt diskuterar existentiella frågor. Tvärtom. Vi behöver många olika röster: både långt ifrån och nära, från förr och nu, men också allvarsamt och humoristiskt. De utesluter inte varandra. Men det går inte om klickbetet eller produktionshastigheten får bestämma.
När vi läser kan vi resa genom tiden, sköljas genom olika känslor och identiteter – vi får redskap för att sätta ord på och diskutera det vi känner med andra. Det tror jag är livbåten för alla.
I min dagdröm håller jag inte monolog på kaffepausen.
Vi diskuterar allihop.
Panorama är en politiskt och religiöst obunden studenttidning och de eventuella åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Molly Fornell, Skribent
