Foto: Selma Jahic
Under Eurovision i Malmö öppnar en pop-up Abba-utställning upp, en hyllning till det vittomtalade bandet och deras vinst för femtio år sedan med låten ”Waterloo” vid Eurovision Song Contest 1974. Med tanke på intresset jag har utvecklat för Abba efter att ha sett och läst mycket om dem i samband med detta jubileum, blev jag väldigt nyfiken på denna pop-up utställning.
På senare tid har min uppmärksamhet alltmer riktats mot Abba jämfört med för några månader sedan. Det började med att SVT producerade en musikvideo till låten ”Thank You for the Music”, där många framstående svenska artister medverkade. “Musikvideon är en hyllning till musikens förmåga att förena, beröra och skapa nya minnen.“ skriver SVT i beskrivningen. Videon har en magisk känsla, liknande “We are the world”, där sjungande människor samlas för att tillsammans dela upplevelsen av musiken. Med andra ord är gåshud och tårfyllda ögon ett oundvikligt komplement till “Thank you for the music”-videon. Några dagar senare, slår jag på tv:n och av en slump råkar det vara precis när SVT ska visa första avsnittet av dokumentärserien “Sagan om ABBA”. Den gav mig en helt ny bild av popbandets liv och hur deras musikaliska resa tog form, så när jag först läste om denna pop-up upplevelse som öppnar i Malmö var jag väldigt nyfiken på att göra ett besök.
Valborgsfirandet och de senaste dagarna har alla präglats av strålande väder. Under den klarblåa himlen och solen har alla människor man gått förbi på stan gått i solglasögon och kortärmad tröja, men idag pryds himlen av gråa moln. Regndropparna faller långsamt nedför fönsterrutan på tåget in till Malmö som jag och min pojkvän sitter på denna söndagseftermiddag. Vi är på väg till ABBA World. Mina förväntningar på utställningen är inte särskilt höga. Jag har läst om att den är väldigt liten och att man hinner gå igenom hela ganska snabbt, men som en liten utflykt i vardagen ville jag ändå åka dit och besöka.
Vi hoppar av tåget och går den tio minuters långa promenaden till Södergatan där utställningen ligger. Redan när vi närmar oss hör vi tonerna av en av ABBA:s många stora hits, Mamma Mia. Det är omöjligt för mig att hålla tillbaka leendet när jag hör låten. Den är förknippad med så mycket gott, bra filmer, sommarkvällar, solsemestrar och andra stunder där alla problem är som bortblåsta och jag bara njuter av ögonblicket.
Vi går igenom ingången och det första vi möts av är en uteservering på en grekisk restaurang, som taget ur Mamma Mia filmerna. På de rutiga bordsdukarna bjuds det på oliver och vi tar glatt för oss. Under vissa timmar har de ett uppträdande från Mamma Mia The Party på denna lilla upphöja platån med grekiskt tema, vilket vi tyvärr idag missade. På andra sidan rummet lyser meterstora bokstäverna upp som formar namnet på detta välkända popband. Ljuset dimmas lite långsamt och det är vilar en konsertkänsla i rummet, som om man väntar på att bandet ska komma upp och uppträda.
Utställningen är presenterad av ABBA The Museum, ABBA Voyage, MAMMA MIA!, MAMMA MIA! The Party och Polar Music International AB. Varje part har en egen liten del i utställningen, allt från Bennys riktiga skor och instrument dem spelat på, till TV-skärmar som visar intervjuer och back-stage inspelningar av Mamma Mia filmerna och konsertinspelningar och reaktioner från ABBA Voyage, det virtuella konserteventet i London.
Vi fortsätter upp på ovanvåningen där väggarna pryds av stora bilder på gruppen. En del är från soliga dagar i Stockholms skärgård, några från albumfotograferingar, och andra visar dem i sina färgglada och nästan lite knasigt utseende outfits. Många bilder fångar ögonblick från deras tid i inspelningsstudion, där Agneta berättar om hur hon mådde som bäst i denna miljö där de skapade musik och nya låttexter. Bland bilderna finns en där gruppen poserar framför en av Bennys många bilar, en röd Maserati ”Jag har alltid haft en förkärlek för bilar”, berättar han, som tydligen ägde tre stycken redan innan han ens tagit sitt körkort. Jag kan inte låta bli att le lite åt den bilden. Det finns något så vardagligt och äkta med dessa bilder, något som tillåter oss som betraktare att komma närmare bandets liv och vardag.
Den lilla utställningen, eller ska jag säga ABBA upplevelsen, sägs vara ett ställe för ABBA-fans över hela världen att mötas. En liten överdrift ville jag hävda efter att själv ha varit där. Har man åkt hela vägen till Sverige endast för den här utställningen kan det inte vara något annat än en besvikelse. Men det visar sig att jag har fel. När jag kommer hem läser jag en artikel i Dagens Nyheter med rubriken “Abbafans reser till Malmö från hela världen”. Journalisten har intervjuat människor som på öppningsdagen stod i kön till ABBA world och där stod personer från grannlandet Danmark, “det nära nog”- Tyskland, ”fortfarande i Europa”- England och till och med från “på andra sidan jorden”- Australien. Av intervjuerna jag läser verkar fansen också nöjda med besöket. Kul för dem, även om jag själv inte helt kan förstå det.
Utöver bilderna, tv-skärmarna och Mamma Mia scenerna finns det också ett litet rum på ovanvåningen som man kan gå in i. Vi öppnar dörren och ser inget mer än en ensam bänk i rummets mitt, men ur högtalarna på väggarna spelas “I still have faith in you”. Vi sätter oss ned på bänken och det finns inget annat att göra än att bara ta in musiken och lyssna på texten. Därefter spelas “Don’t shut me down”, min favoritlåt ur Voyage albumet. Vi sitter kvar här ett tag och njuter av tonerna som spelas i rummet. Något så simpelt, men faktiskt det jag kom att uppskatta mest med hela besöket.
En kort rundvandring i ABBA-omgivningen, men som ändå fyllde mig med stor glädje. Det är något så otroligt med gruppen som ger en ett hopp om världen. Det är något så otroligt med gruppen som väcker hopp om världen. De lyckas förena människor och skapa en gemenskap genom sin musik, precis som SVT så träffande beskriver det. Vi promenerar tillbaka till Malmö centralstation. Jag har en ny vinylskiva under armen, ABBA Voyage, och känner mig nöjd med besöket.
Panorama är en politiskt och religiöst obunden studenttidning och de eventuella åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Selma Jahic, Skribent
