Foto: Stella Söderberg
Jag är ett nyårsbarn. Det betyder att jag fyllde arton sist av alla mina kompisar. Det hade kunnat resultera i ett otroligt tråkigt 2018 för mig, men det fanns en räddning – svartklubbar.
Jag gick på mitt första rejv när jag var 16 eller 17 år gammal. Det var i en konstig lokal i Slakthusområdet som gjordes om till en klubblokal för en kväll. Där träffade jag av en slump tjejen jag köpte kaffe av varje morgon på Bröd & Salt, hon introducerade mig till andra där, och jag blev kär i kulturen. Som tonåring i Stockholm finns det idag inte mycket att göra, de billiga kaféerna som hade öppet sent på kvällen som String och Café 60 har stängts ner. Kafé 44 där man kunde gå på konsert hotas konstant av nedstängning och att hänga på utekrök är inte värdigt när alla ens kompisar redan är 18, hemmafester råder det självklart ingen brist på, men jag ville ha mer. Min undanflykt blev då svartklubbar och rejv. Dit fick man gå även om man inte var myndig än. Från och med mitt första rejv har jag känt mig frälst av technoscenen. Den bryr sig inte om vem du är, vart du kommer ifrån eller vad du gör, så länge du är en medmänniska och gillar musiken är du välkommen. Stockholms klubbliv går det inte att säga samma sak om. Efter ett nyår i Berlin insåg jag att känslan jag letade efter inte var unik för svartklubbar, den kunde finnas överallt. Så jag flyttade dit.
Efter min första termin i Berlin kom jag tillbaka till Stockholm och insåg att det inte bara var klubbarna som Berlin hade övertaget på. Det var allt annat. Det var de olika kaféerna som sedan blev till barer på kvällen. Det var jazzbarerna där lokala band spelade flera kvällar i veckan. Det var parkerna du kunde gå till när som helst och ta en öl i. Det var det breda utbudet där det fanns något för alla, oavsett om du var punkare, hippie eller technosnobb, så jag stack tillbaka, och blev kvar i fyra år.
Förra midsommar bjöd jag min vän från Berlin till Stockholm för att fira midsommar. Vi spenderade midsommar på landet och en kväll i Stockholm. Jag tog med henne till mitt gamla stammishak Wollmar, hon gillade det. Sen kom frågan. Finns det några alternativa ställen i Stockholm? Något ställe som liknar Madonna, eller 8MM eller till och med Paolo Pinkel? Jag behövde tänka efter, nej. Nej, det gör det inte. Det finns inga barer i Stockholm, som kommer i närheten av dessa barer som alla har en speciell touch. Madonna, ett rockställe som har öppet gud vet hur länge och där det enbart spelas hård rock. 8MM, en punkbar med spelningar minst en gång i veckan där inträde var frivilligt. Paolo Pinkel, vad som enbart kan beskrivas som en mötesplats för alla Neuköllnare med DJ-spelningar, restaurang och bar i ett och samma. Det finns i vilket fall inget ställe som vi hade haft råd att gå till, eller som ens hade öppet. Stockholm stängde i många år fler lokaler än vad som öppnades upp, och extra svårt har det varit för de mindre barerna att hålla öppet. Jag jobbade en sommar på T8NG i Stockholm, det var en bar som hade käk, öl och spelningar fyra dagar i veckan, det var en mötesplats för alla Stockholms 18–20-åringar, men det föll offer för pandemin, precis som så många andra ställen. Jag växte upp ett stenkast från Södra Teatern i Stockholm, samma Södra Teatern som Strindberg skriver om i Röda Rummet. De har sedan 1800-talet huserat en eventlokal, Kägelbanan, som för ett par år sedan tvingades stänga ner då nyinflyttade grannar klagat på ljudnivån. Det är inte ett unikt fall. Anrika lokaler i Stockholm stängs ner, och det har mycket att göra med just dessa nyinflyttade stadsbor, dessa neostadsbor, som flyttat till innerstaden för att de ”älskar närheten till allt” men samtidigt hatar vad detta allt medför, främst liv på gatorna efter 22. Se bara på en annan lokal ett stenkast från mitt barndomshem där det under min uppväxt låg en sunkbar, som sedan togs över av Starbucks, men som numer huserar Riche. Kan i alla fall glädjas över att det återigen är en bar.
Att de små barerna stängs och byts ut av kedjor är inget nytt, men det är sorgligt. Att det är samma grupper som äger majoriteten av Stockholms nattklubbar är bedrövligt. Därför är Stockholms enda räddande drag att rejvkulturen fortfarande frodar.
Om vi lämnar mitt kära Stockholm och vänder oss till Skåne, så var ju ändå Malmö ökänt ett tag för att ha diverse olika svartklubbar. Svartklubbar är en viktig del i vårt kulturliv, främst kanske eftersom det är den plats dit alla möjliga olika sorters människor söker sig. Vissa svartklubbar i Stockholm tar idag uppemot 350kr för en kväll, men det har funnits och finns självklart ställen som tar betydligt mindre. Jag minns när jag själv började springa runt på rejv som en 17 årig liten tjej att det ofta fanns gratisalternativ. Jag var alltså relativt optimistisk när jag flyttade upp till Skåne, såg framemot att gå tillbaka till mina rötter och hänga på diverse obskyra lokaler i utkanten av staden. Så optimistisk borde jag kanske inte ha varit då det tydligen råder en svartklubbsdöd i Malmö. Det som tidigare varit en sådan stor del av staden, som till och med beskrivits som ett kulturarv i Malmö, är nu utdött. Kanske en liten överdrift, det finns självfallet diverse kollektiv som fortsatt håller en eller två klubbar per halvår, men inte mer än så. Plan B, numer en avdankad klubb och inget att besöka enligt majoriteten av de jag snackat med (har dock själv inte vart där än), en tidigare hyllad och älskad svartklubb, kommersialiserades och legaliserades och har därefter gått utför. Varför sker alltid detta? Lokalerna har blivit dyrare att hyra och färre och färre vågar hyra ut lokaler till shady föreningar verkar svaret vara enligt en artikel från SVT.
Efter över en termin i Lund och med en insikt av att jag nog inte kommer uppleva en sådan frihetskänsla som man gör på svartklubbar någon gång i snar framtid, kom ljuset i tunneln. Ett rejv. Ute i en obskyr lokal. Av en lite märklig förening. Med techno och en billig biljett. Jag köpte. Var taggad i flera veckor. Åkte till Malmö, förade med ett par kompisar, och tog mig sedan till den obskyra lokalen någonstans utanför Malmös stadskärna. Vad mötte jag där? Jo, mina tonår. Det var fantastiskt. Man fick ta med egen dricka men det fanns lättöl och annat att köpa i en liten provisorisk bar. Det fanns en uteplats med en soffa man kunde röka på, ett dansgolv och ett område för att ta det lugnt. Man fick en liten tejpbit på mobilen för att inte filma eller fota, och man fick dansa. På plats var det en osalig blandning av tonåringar, emos, punkare, hippies och äldre gays. Träffade en spanjor som var på besök och vi pratade om den svenska undergroundkulturen. Han var bosatt i Frankfurt och jobbade mycket i Berlin. Självklart kom vi in på snacket om technokulturen. Jag förklarade, eller snarare rantade, om den svenska technokulturen, att inte var något annat än just detta. Små intima rejv med människor som gillade musiken, atmosfären och som inte ville gå till de vanliga klubbarna. Jag förklarade att det inte på något vis kunde jämföras med Berlin, det är som att jämföra allsvenskan med VM, men att det finns något underbart i den svenska rejvkulturen. Att det var på sådana här platser där vi slutade vara svenska, vi pratade med allt och alla, dansade och log mot våra medmänniskor. Jag lämnade klubben vid 05-snåret och log en hel vecka efteråt. Jag hade fått dansa, träffat människor jag aldrig annars skulle ha råkat på, och jag hade en känsla av frihet.
Jag vet inte om det är just det att det är lite småolagligt att gå på rejv som gör att man känner sig så fri. Eller om det är för att det är ”svårt” att hitta dem och man vet att alla som är där är det för att de vill, inte för att de blivit meddragna av några kompisar efter en stökig utekväll. Mycket har nog att göra med avsaknaden av hotfulla ordningsvakter och vakter inne på lokalen, folk tar hand om varandra, det behövs ingen i uniform för att göra det. Det hela resulterar i en känsla av glädje, sammanhang och frihet som är svår att finna på andra platser i Sverige och vi måste värna om den. Länge leve svartklubbarna!
Panorama är en politiskt och religiöst obunden studenttidning och de eventuella åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Stella Söderberg, Skribent
