Foto: Vendela Selegård
SVT har ett nyhetsreportage om den fallna generationen. Vi har sämre arbetsmoral än förut, bekräftar utvalda intervjuobjekt på stan. Det sjukanmäls från jobbet på ogiltiga grunder (kanske hjärtesorg eller en förkylning), vilket den medelålders mannen som intervjuas minsann aldrig skulle göra. Det är också generationen av universitetsstudenter som inte kan läsa, rapporterade Sydsvenskan i veckan. Kanske är det av skärmtiden som alltid går upp mot 8 timmar? Jämförelsen av då och nu ledde mig in på spåret av skvaller. Vad passar vår förlorade generation mer än det ytliga skvallret?
På mötet där vi brainstormar webbveckans innehåll hamnar vi på samma spår, en nyfikenhet att försöka förstå skvallret. Har den uppstått av evolutionen, en slags överlevnadsmekanism som skyddar oss från faror? Vi hänvisar till en Tik Tok som ligger någonstans långt bak i minnet. Den bekräftar att vi visst måste skvallra, hur viktigt det är för att hålla ihop i flocken. Kanske ligger skvallret i den mänskliga naturen? Precis som statusen och strävan av tillhörighet kanske också gör, oavsett vilka meningslösa former den tar. Skvallret har alltså följt med från grottmänniskor till våra farföräldrar till oss idag.
Regelbundet kommer jag på mig själv med att avundas den äldre generationen och friheten de hade. Jag tenderar att måla upp en rosaskimrande bild om en tid med färre krav och mycket mer inspiration. Att kvaliteten på musik, film och litteratur som skapades då aldrig kommer att nås igen. Precis som allt som produceras idag så känns samtiden plastigare än dåtiden. Studentlivet förr verkar ha varit stökigare och kraven att tänka på framtiden ha varit mindre. Av slumpen verkar våra föräldrar ha hamnat på spår som skulle förändra deras liv. Samtidigt som samhället verkar lida av generation Zs dåliga arbetsmoral, så skrockar mina föräldrars generation att vi stressar upp oss för mycket. Alltså kan vi sucka och beklaga oss över den nya generationen, avundas den gamla och oroa oss inför framtiden. Är vi då överens om att det var bättre förr?
Jag pratar med min moster. Hon är uppvuxen på 70-talets landsbygd och jag i 2000-talets huvudstad. Vi delar med oss av upplevelser som den andra kanske aldrig kommer att förstå, men hon försäkrar mig ändå att allt är detsamma. Magknipen när jag tänker på jobb och vuxenliv verkar ha varit densamma även på 70-talet. Att vi har växt upp i vitt skilda samtider, gör nog att vi möter olika utmaningar. Men kanske återfinns min generations förfall i de utmaningar vi ändå inte kan rå för. När även konserverna på Ica har blivit dyrare undrar jag hur man någonsin ska spara ihop till en handpenning för en egen lägenhet. Det kryper i fingrarna att köpa nya jeans på Weekday, även om jag vet att det bidrar till mikroplasterna som säkert redan fanns i vattnet jag drack som barn. Men när jag berättar för min moster hur det är i skolan, det bra och det dåliga, vännerna men också skvallret, så försäkrar hon mig om att vi är av samma skrot och korn.
Skvallret kanske inte är en symbol för den förlorade generationen ändå, den generationen kanske inte ens finns. Min rosaskimrande bild stämmer nog inte, men kanske inte den besvikna bilden i SVTs reportage heller. Om skvallret ligger i den mänskliga naturen, är det snarare kanske vad som håller generationerna samman.
Panorama är en politiskt och religiöst obunden studenttidning och de eventuella åsikter som uttrycks är skribentens egna
Vendela Selegård, Skribent
