Har webbveckan väckt din aptit på skvaller? Känner du att skvallret borde utforskas i ett annat medium? Vet du inte vilken film du ska välja till nästa filmkväll? I så fall kommer här fyra filmer, med varierande koppling till skvaller, som du borde se.
Foto: Wikimedia
Jakten (Jagten, 2012)
Thomas Vinterberg
I vår vardag är skvaller ofta något lättsamt. Det är något oskyldigt, som i värsta fall sårar någon, men sällan orsakar faktisk skada. Med en drastiskt annorlunda infallsvinkel behandlar Vinterbergs psykologiska dramathriller Jakten de mörkaste sidorna av skvaller.
Filmen skildrar Lucas (Mads Mikkelsen), en dagislärare i ett danskt litet samhälle. Lucas är frånskild och slåss för vårdnaden av sin tonårige son. Hans liv verkar äntligen vara på väg i rätt riktning när Klara – barn på dagiset och dotter till Lucas bäste vän Theo (Thomas Bo Larsen) – anklagar Lucas för blottning. Klara har aldrig tidigare varit ett barn som ljuger, och hur skulle ett barn kunna hitta på något sådant? Naturligtvis ifrågasätter ingen flickans vittnesmål, och den tajta småstaden vänder sig unisont mot Lucas som blir trakasserad och utfrusen ur alla sammanhang.
Jakten är en unikt obehaglig film, inte nödvändigtvis i stunden, men i dess långvariga effekt. Under flera dagar efter att jag första gången såg filmen kunde jag inte låta bli att tänka på den. En särskilt drabbande aspekt av filmen är hur svårt det är att hitta en syndabock, trots allt det hemska som Lucas får utstå är det svårt att klandra någon. Med den tillgängliga informationen hade vem som helst antagit honom skyldig till det han anklagades för – vid ett tillfälle ifrågasatte jag själv hans oskuld, trots att filmen tydligt visade att ingenting hade hänt. Jakten är drabbande och olustig, och alla borde se den.
Avlyssningen (The Conversation, 1974)
Francis Ford Coppola
Inklämd mellan Gudfadern I och II har Avlyssningen fått en aningen anonym roll i Coppolas filmografi, vilket är mycket mindre än vad den förtjänar. Gene Hackman spelar här den frilansande avlyssningsexperten Harry Caul, som får i uppdrag att spela in ett samtal mellan ett ungt par på ett torg. Caul genomför jobbet men misstänker snart, jagad av traumat från ett tidigare jobb, att materialet kommer att användas för skada paret och vill inte lämna in bandet. Jobbet tar snart totalt över huvudpersonens liv; vilka är paret, varför är det till synes obetydliga samtalet viktigt, vem vill göra dem illa?
Avlyssningen handlar om skvaller – vad är avlyssning om inte professionellt skvaller? – men framför allt om huvudkaraktärens rädsla för skvaller. Tidigt i filmen får vi se hans paranoia illustrerad när han låser upp sin ytterdörr med tre olika nycklar. En födelsedagshälsning i lägenheten gör att han drabbas av panik då den innebär att någon (hans hyresvärd) har tillgång till lägenheten. Nojan genomsyrar varje del av Cauls liv; hans relation faller samman när han inte kan öppna sig för sin partner, och han alienerar sin kollega och vän (John Cazale) när han inte vågar dela med sig av sin yrkesexpertis.
Som ett resultat av denna paranoia är Hackmans karaktär en ensam, sorglig karaktär. “If loneliness had a sound it would be the score from this movie”, lyder en träffsäker recension på Letterboxd. Musiken speglar dock mer än bara hans ensamhet; oron och nojan är konstant närvarande och smittar av sig på mig som tittare. Ledmotivet utgörs av ett melankoliskt, malande jazzpiano, vars växlande tempo ger en olustig, stressad känsla. Musikens smittande natur, och Hackmans skådespel, gör Avlyssningen till en verkligt fysisk upplevelse. Oron drabbar mig som tittare och allt eftersom tiden går blir det svårt att sitta stilla.
Alla Presidentens Män (All The President’s Men, 1976)
Alan J. Pakula
Bara två år efter Watergate kom boken, och ytterligare två år senare även filmen. Alla Presidentens Män skildrar de två grävande journalisterna Bob Woodward (Robert Redford) och Carl Bernstein (Dustin Hoffman) som avslöjade konspirationen bakom inbrottet på demokraternas högkvarter. Genom en serie visselblåsare, och den anonyma informatören “Deep Throat”, nystar de mysteriet som slutar i president Nixons avgång.
Filmen handlar på ett sätt om skvaller, om man vill se visselblåsarna som skvallrare. En betydligt mer intressant vinkel möjliggörs dock när man tar hänsyn till filmens plats i historien. Woodward och Bernstein gav ut boken 1974, samma år som Nixon avgick, då skandalen var rykande färsk. Journalisterna skildrar konspirationens skurkar, men även motståndare i Washington Posts redaktion som knappast lär ha jublat över hur de målas upp i filmen: gamla, konservativa och fega. Kritik som man önskar att dagens ledning – och kanske framförallt ägare – på Washington Post tog till sig av.
Hoffman och Redford är, precis som man förväntar sig, briljanta i sina roller och lyfter verkligen filmen. Redford som cool, karismatisk och driven, Hoffman som neurotisk, serierökande och fullkomligt besatt av fallet. Woodward och Bernstein var journalister, men filmens struktur och stämning påminner mer om ett klassiskt omaka-par-deckarformat. Spänningen är mer lättsam än i de ovan nämnda titlarna, och den olustiga känslan som infinner sig efter Jakten är frånvarande här. Alla Presidentens Män talar till en konservativ kärna i min själ, med 70-talsestetikens lockande toner: inomhusrökning, analoga skrivmaskiner, och Robert Redford i manchesterkostym.
The Apprentice (2024)
Ali Abbasi
People have got to know whether or not their president is a crook. Well, I’m not a crook.
Berättelsen om den unge Donald Trump (Sebastian Stan) tar vid där berättelsen om Nixon och Watergate når sitt klimax. Abbasis film inleds då den hårt ansatta presidenten med emfas fastslår att han minsann inte är någon skurk, innan det klipper till en ung och osäker Trump på 70-talet. Under det följande årtiondet får vi se honom utvecklas till den mediepersonlighet som världen har lärt känna. Fokuset i filmen ligger mycket på Trumps personliga relationer, kanske framför allt den till advokaten och rådgivaren Roy Cohn (Jeremy Strong).
Precis som med Alla Presidentens Män kan man påstå att denna film handlar om skvaller, men mer intressant blir det att tänka på filmen som skvallerbyttan. Den blivande presidenten målas upp som en svag man som sminkar över sin osäkerhet med ett spelat självförtroende och dämpar sin aptit med amfetamintabletter. Filmen visar känsliga relationer till familjemedlemmar, av Trump förnekade skönhetsoperationer, och framförallt våldtäkten av hans första fru Ivana. I den verkliga världen har Trump kallat filmen för lögnaktig och ärekränkande – precis den strategi Roy Cohn hade förespråkat: “deny, deny, deny”.
Som ni kan ana ger The Apprentice inte en särskilt nyanserad bild av den i skrivande stund nyvalda presidenten. När Nixon försäkrar det amerikanska folket att deras president inte är någon skurk, och när Cohn lär den unge Trump att aldrig erkänna nederlag, är vinkningarna till dagens Trump inte särskilt subtila. Abbasis rättvisa men grunda kritik får en liten bitter eftersmak då den till viss del speglar förhållningssättet till honom som har fått honom vald två gånger om. Trump och Cohn hånas, men de verkliga sätt som deras handlingar skadar folk ges begränsat utrymme. Allt detta till trots har The Apprentice ett stort underhållningsvärde. Det är dessutom en väldigt snygg film; när 70-talet övergår i 80-tal ersätts det varma gula ljuset med ett kallt blått, alltmedan protagonistens hud tar en mer orange ton. Avslutningsvis bjuder filmen även på riktigt starka skådespelarinsatser. Jeremy Strong är verkligen obehaglig i sin tolkning av Roy Cohn, och sättet som Sebastian Stan låter Trumps manér och uttryckssätt växa fram under filmens gång är tremendous.
Panorama är en politiskt och religiöst obunden studenttidning och de eventuella åsikter som uttrycks är skribentens egna
Figo Ransmyr Persson, Skribent
