Bild: Aline Forsström
Det är en ljummen tisdagkväll när den annars så spöklika stadsteatern fylls av sorl och skratt. Hela foajén är laddad med energi och förväntningarna är höga för kvällen. Många har väntat hela hösten för det här, för att se personen bakom podden de lyssnar på varje vecka: Edvin Törnblom.
Föreställningen drar igång några minuter efter förutsatt tid. När det inspelade ljudmontaget drar igång, blir hela salongen stumma i några sekunder, innan den proppas av högljudda applåder och tjut. När Edvin drar sig in på scenen enbart iförd kalsonger och en tröja möts vi av ett öronbedövande, nästan enbart kvinnligt, vrål. Han skäller ut oss i publiken för att vi är där, i hans pojkrum, där han just nu befinner sig för att tvätta, men efter en sketch om tvätt och tvättider avslutar han med att han kommer låta sin morsa tvätta. Detta bemöts ännu högre av skratt av de äldre damerna bredvid oss. Förmodligen också mödrar.
Sedan glider han smidigt in oss i en konversation, så pass enkel och lättsam att det känns som man pratar med en vän. Det märks att hans första medium var via podd, för rösten höjer sig stundvis, sänks till viskningar innan han lägger en punchline som alltid möts av obehindrat skratt. Han har rösten, han har intonationen och håller uppmärksamheten. Men mer än så, så gör han det bra. Edvin vet sin publik, och vandrar mellan gränsen av att hylla ‘fag-hags’ eller tokkärringar som han kallar det, och lekfullt driva med oss. Kändisnamn nämns, folk i publiken blir pushade till att skrika bög med pondus och han möter oplanerade utrop med en skicklighet enbart en van pratare kan ha. Det är många internskämt från podden som ännu en gång får skratt att riva igenom salen.
Någonstans i början sitter jag själv dock och funderar: är det så roligt att vara Bög? Är det verkligen ett skämt att enbart nämna ordet, och gå in i den nästan snart uttjatade tropen om att växa upp som ensam bög i småstaden, få illamående av att se kvinnors könsorgan i porr och knulla sina gosedjur istället för att ha den idealiserade tonårsromansen. Men kanske att det också behövs få berättas, för det är ju sant för honom. Detta handlar ju om honom. Men det handlar också om buren, bög-buren, pojkrumsburen, att stänga in sig själv, men också att vara instängd. Även om denna tråd tappas i stunder och lyfts upp i andra.
I stunder tar han det långt och utan prydhet. Det blir nästan en aning för sockersött sliskigt självförnedrande för mig när han pratar om godissprayen som sin oskuldstagar-dildo. Vissa skämt blir utdragna och vissa segment är klyschiga. Jag finner mig ännu igen sitta stilla och undra: är detta så roligt egentligen? Eller är kruxet enbart att jag inte är hans humor-målgrupp? Borde jag ha varit något yngre eller äldre för att njuta mer?
Sen så sätter han sig ner och det innan proppfulla “pojkrummet” är numera avskalat och tomt. Och där försvinner den utarbetade poddröstens glans och för första gången hör jag hans andetag i ansatsen av varje mening, och någonstans hör man ett svagt darr. Och herregud vilken tystnad det blir. Den tetrealiska stämningen har innan gått som en röd tråd genom hans föreställning men nu låter han oss sitta i tystnaden för första gången. I smärtan av att inte vara accepterad, att vara annorlunda, och den smärtan som det ibland innebär att inte vara heterosexuell. Jag sitter som paralyserad vid detta segmentet och jag hoppas att andra också sitter såpass stilla så att de inte vänder sig och inser att mina ögon vattnas, för hur jag än kan ha antytt tidigare i texten om hur det Inte Är En Grej att vara bög i Sverige 2023, finns det i stunder en del av mig som minns de kristna sammanhangen där orden bög och synd var synonymer.
Edvin sätter sig sedan vid ett piano, där han börjar spela en låt som ingen av oss känner igen, men som betyder mycket för honom. Medan han klinkar på tangenterna, berättar han fortsatt om sin barndom och hur den låten fick honom igenom sina svåra tider. Under det mer sårbara segmentet berättar Törnblom för publiken om den nya HBTQ-lagen i Ryssland. Han berättar om hur hbtq-rörelsen nu klassas som extremism och hur sjukt det är att sånt fortfarande händer. Han fortsätter med att säga att han uppskattar att han bor i ett land där han får uppträda med sin föreställning och får identifiera sig med sin sexualitet.
När pianot är klart är det vackert – men stämningen är också ganska sorglig. Vår vän viskar— synd att han inte sjöng Bögen är lös. Sen kommer Edvin Törnblom ut igen och avslutar med ‘Bögen är lös’. Den trista stämningen försvinner och hela publiken hoppar i takt, likt en studentklubb, fast kanske med mer åldersdiversitet än vanligt.
Bögen är lös är en underhållande show, med massa humor, skratt och musik som gör att man aldrig blir uttråkad. Även om man inte är ett fan av Ursäkta eller av Edvin Törnblom, så kommer man ändå gå därifrån och vilja se mer. Åtminstone ifall man klarar av skämt om godisdildos och knullade gosedjur.
Panorama är en politiskt och religiöst obunden studenttidning och de eventuella åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Aline Forsström, Skribent
Johanna Bard, Skribent
