Bild: Unsplash
Som sexuellt ambivalent 21-årig statsvetartjej är jag urtypen av en vegetarian (läs: pescetarian pga sushi). Trots detta har min relation till den plantbaserade kosten varit kantad av många utmaningar och att just jag skulle vara vegetarian är långt ifrån självklart.
Utöver mina andra epitet är jag även så kallad “foodie” (eller matfantast översatt till svenska), och med denna bakgrund började den vegetariska resan. Först blev jag smått intresserad av the holy grail: kikärtor, tofu och oumph! Hummus och avokadomackor började konsumeras på daglig basis. Sedan blev jag frälst av fermentationsprocessen: picklad rödlök och kimchi blev allt mer närvarande. Dessvärre var min familj inte av samma magiska förälskelse och jag var inte tillräckligt envis med att steka en torr quronfilé istället för att äta ett saftigt kycklingbröst. Men, tänkte jag, när jag flyttar hemifrån! Då! Då ska jag kasta köttet, bli klimathjälte och djuraktivist. Min sporadiska flört skulle snart komma att bli en seriös och exklusiv dejtingsituation.
För ungefär två år sedan tog jag mitt pick och pack till Lund, vände blad och startade en ny era i mitt liv – äntligen blev jag vegetarian! Saker och ting kändes bra, och allt var så nytt och spännande. Mitt förakt för köttätarna började successivt växa och med nöjdhet stoltserade jag över min nyfunna kärlek. Hand i hand gick vi på gatan, jag och min tygkasse, fylld med böndelikatesser. Som i alla relationer är tremånadersperioden en honeymoon-fas, fyllt med romantik och mysigheter, men efter ett tag sinade känslorna.
Det blev allt mer ansträngt att sätta sig vid matbordet och mötas av samma munkänsla. Måltiderna saknade mättnad och kreativitet. Vegetarianismen var inte längre hipp, cool och chill. Den hade övergått till en high-maintenance partner som krävde min uppmärksamhet hela tiden. Varje gång vi gick på restaurang var det klagomål på det bristfälliga utbudet och min tidigare besatthet av så kallade “matvideos” på YouTube hade försvunnit. Det kändes inte lika kul att ställa sig i köket och anstränga sig med att göra linslasagne när smakerna inte ens skulle vara i närheten av en riktig ragu. Det gav mig ångest och stress att fundera på alla sätt jag var tvungen att begränsa och anpassa min kost (tack gud att jag inte har några allergier) bara för att jag hade valt en annan livsstil. Kanske är jag lat? Kanske är jag fake? Kanske vill jag bara vara fri att äta vad jag känner för.
Jag tror ni vet vart den här kärlekshistorien leder. För några veckor sedan gjorde jag och vego slut. En tvåårig relation med många fina och lärorika stunder, men som i slutändan inte var ödet. Ångrar jag mitt beslut? Ibland känner jag mig misslyckad. Jag hade inte det som krävdes för att vara en klimathjälte och djuraktivist, men jag följde mitt hjärta. Jag beundrar de som kan vara vegetarianer men min kärlek för mat är alltför stor för att jag ska förpassas till en bråkdel av världens smaker. De vegetariska recepten jag ackumulerat kommer ej gå till spillo, men jag och vegetarianism funkar inte ihop. T + V är inte lika med sant.
Panorama är en politiskt och religiöst obunden studenttidning och de eventuella åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Thea Erlandsson, Skribent
