Foto: Agnes Prothon
Discover Weekly ger oss varje måndag en skräddarsydd spellista med låtar baserade på vad algoritmerna tror att vi kommer att gilla. Och vi gillar det, nästan undantagslöst. Jag har piskat på mina algoritmer att ge mig en gottepåse som överskrider tid och rum: det är Kleerup, Leonard Cohen och Daft Punk. Det är Monica Zetterlund, Amason och The Smiths. Ja, det är … fem plus.
Men varför leder den gränslösa tillgången till musik oss unga till att dela musiksmak med våra föräldrar?
Mina hörlurar är alltid med mig. Musiken är en så integrerad del av mitt mathandlande, tvättande, pluggande, att jag kan känna mig handlingsförlamad utan den. Det finns egentligen inte en stund i vardagen jag tillbringar i tystnad, när jag tänker efter. Flödet upphör aldrig – när spellistan är slut fortsätter rekommendationerna i oändlighet. Tiden då musiklyssnande inte såg ut så här känns som ett diffust minne. Gen Z har bara vidrört den en kort stund.
För mig var det i form av ett svart CD-fodral med dragkedja längst kanten – en självklar del av interiören i min barndoms bil, och det heliga graalet vid längre bilresor. I olika plastfickor kunde jag bläddra genom valmöjligheterna och, efter en demokratisk röstning med syskon (hat, hot och fysiskt våld), försiktigt föra skivan till inkastet, där den slukades in i det okända. Sedan lyssnade vi, låt för låt, från första till sista spåret. I mitt fall stod valet mellan Eric Gadd, Air och Mozart for Kids. Såatte…
Att se musik – och sökandet efter skivan – som en fysisk aktivitet kan vara svårt för oss att ta in. För bara några årtionden sedan var det en diger process att få tag på musiken från bandet man älskade. Min pappa berättar om sin kassettsamling: hur han i en stad i södra Frankrike lånade vinylskivor på bibliotek eller av sina kompisar, för att sedan springa hem och spela in dem på kassetter på familjens Pioneer Hi-Fi-system. Omslaget blir omsorgsfullt prytt för hand med bandets namn.
Vi har, i övergången till streaming, förlorat något ovärderligt – den långsamma kärleken. Den som föds i väntan, i längtan, i det varsamma valet och vårdandet. Att hålla fast vid ett album, låta det sjunka in i sin helhet, och att låta ett spår växa på en. Att vara lojal och försvara sitt favoritband, och identifiera sig med dem som tycker likadant.
Paradoxalt nog är det nu, när musiken alltid vilar i våra händer, som den inte längre riktigt tillhör oss. Det finns alltid något nytt att upptäcka, men sällan något att stanna vid. Vi scrollar vidare, och byter innan vi ens hinner komma till refrängen.
”So why were you holding her hand? Is that the way we stand? Were you lying all the time? Was it just a game to you?” Högtalaren överröstar hårfönen där jag står i mitt rum, halvvägs genom den heliga skönhetsritualen. The Cranberries gör någonting med mig, särskilt stunderna innan jag ska springa ut i natten. Jag känner mig som storasystern till huvudkaraktären i valfri svensk tonårsfilm från millennieskiftet. Stökigt rum, tuggummi, kajal. Pojkvän med brottarlinne som heter Burken eller Skurken eller något i den stilen. Jag kan hålla en hemlighet, doftar söt parfym och rök.
Jag projicerar mig själv in i tidsåldrar jag aldrig tillhört, och sörjer det jag aldrig fick se. Jag antar att känslan är att jag kommit för sent till festen. Kanske är jag besviken på den falska marknadsföringen – jag trodde att ungdomens dagar skulle ge mig Woodstock, men istället gav den Lollapalooza. Det är mörkt.
När jag frågar äldre generationer om musikupplevelser de varit med om, blixtrar det till i blicken, och jag har svårt att dölja min avund. De kan berätta om Docklands, den olagliga, legendariska raveklubben i en förort till Stockholm på mitten av 90-talet. En högborg för ecstasy, sex och allt annat som känns främmande för oss födda efter år 2000. Istället står jag med min QR-kodsbiljett utanför den brandsäkra nationsklubben. Vakten säger att jag får gå över gatan om jag vill röka.
Det är en ansträngning att inte ge vika för min nostalgiska natur, och det ska sägas att min avsikt inte är att tråna efter det förflutna eller komma med banala utläggningar om hur allt var bättre förr. Så är det inte. Inte heller vill jag mena att vi unga går runt och är drömmare, där nostalgin alltid är den drivande faktorn till hur vi väljer musik.
Det jag vill tro är att det är autenticiteten och den djupare resonansen som lockar; där produktionen är imperfekt, texterna tvetydiga och tillåts ta sin tid och breda ut sig – ett botemedel mot den annars konstanta stimuli vi unga utsätts för.
Det är så fint på något sätt, att vi vill tillbaka dit. Det känns som att cirkeln sluts, där man sitter på golvet på en förfest med A Tribe called Quest som bryter genom sorlet. En bit bort hör man de Strava-användande, rödvinsåsreducerande unga männen öppna sina fönster och låter tonerna av Bo Kaspers Orkester studsa mellan fasaderna på Södra Esplanaden. Dessa killar har ungefär lika mycket djup som en vattenpöl men har ändå på något mystiskt sätt lyckats ackumulera en så sjukt bra musiksmak. Can’t live with them, can’t live without them!
Om jag kunde tiga, likt natten gör, skulle jag tiga och le mot dig. Men natten har tigit i tusentals år, så som den tiger mot mig. Natt i en stad med Fred Åkerström spelar. På himlavalvet står månen precis så att jag kan se den från mitt korrerum, och jag tar in den en stund innan jag drar för gardinerna. På mobilen väntar spammande gruppchatter och oroväckande notiser från SVT Nyheter, men jag känner mig inte redo att möta det riktigt än. Fred sitter nedsjunken i min IKEA-soffa och spelar varsamt på gitarren. Jag känner, trots vemodigheten, en tacksamhet för att han kommit och hälsat på.
Panorama är en politiskt och religiöst obunden studenttidning och de eventuella åsikter som uttrycks är skribentens egna
Agnes Prothon, Skribent
