Foto: Mousa Alsheikh
När jag först fick höra att vi skulle skriva om eskapism i Panorama var jag tveksam i början, men jag visste ändå direkt att jag ville dela min egen historia. Inte för att jag vill ha sympati, utan bara för att visa hur viktigt det är med eskapism.
Uppväxten i Syrien – en vardag i krig
Vi är ursprungligen från södra Libanon, men nästan hela min familj flyttade därifrån för länge sedan till Syrien, där jag föddes och växte upp, men när kriget där bröt ut 2011 förändrades allt. Jag var bara nio år gammal, och fram till jag fyllde 14 såg jag fler hemskheter än vad någon människa borde behöva uppleva. Bombningar, sprängningar, oändliga skottlossningar, rädsla, död, sorg och tårar blev en del av vardagen. Min barndom var fylld av fasor.
Vi tillhör en minoritetsgrupp som bodde i Syrien men härstammar från södra Libanon, och vi tvingades försvara oss själva i ett krig där många utländska krafter ville omforma Syrien på sina egna villkor. Jag minns fortfarande smärtan när vi varje dag fick besked om nya mord. Sorgen kändes oändlig. Kriget gjorde det också svårt att lämna Syrien. Vi hade bara några släktingar kvar hemma i södra Libanon men vi hade ingenstans att ta vägen tillbaka. All vår ekonomi och allt vi ägde fanns kvar i Syrien. Vi var fast.
Under hela perioden av kriget förlorade vi väldigt många kusiner och bekanta. De var unga, fina och oskyldiga, de var välutbildade, och hade stora drömmar som alla andra. Men de hade inget annat val än att försvara sitt område och sina medborgare. De mördades när de försvarade oss mot extremistgrupper och terroristgrupper som angrep vårt område för att begå massakrer mot oss som var en mycket liten minoritet som levde där, precis som de också gjorde mot andra minoriteter och som de fortfarande gör idag. Vi önskade alltid ett sekulärt styre som respekterar alla människor oavsett religion och som inte lägger sig i vad människor tror på. Men dessa terrorgrupper begick fruktansvärda brott, inte bara mot dem som inte delade deras tro, utan även mot dem som vågade trotsa dem eller vägrade underkasta sig deras ideologi. De är monster, inga vanliga människor och tillsammans med ledningen i Israel är de orsaken till allt vi har fått utstå, förlusten av så många oskyldiga liv och roten till min sorg och allt vårt lidande.
Fotbollen, datorspelen och dansen – min barndoms eskapism
Jag brukade spela fotboll i timmar och folk kallade mig “lilla Maradona”. På planen kunde jag för en stund glömma allt som hände runt omkring mig. Fotbollen var min tillflykt. Men det var inte bara fotbollen som hjälpte mig att fly från verkligheten. Jag och mina vänner brukade också spela mycket datorspel. Vi satt vakna halva nätterna, för på något sätt hjälpte det oss att fly från allt hemskt som hände. Att förlora sig i ett spel kunde få timmarna att gå utan att vi behövde tänka på verkligheten utanför.
Dans var också en stor del av mitt liv. Vi dansar mycket vid bröllop, men jag hann tyvärr inte se många innan jag lämnade regionen. Däremot dansade jag och mina vänner nästan hela tiden när vi var 13. Mitt i allt kaos brukade vi samlas på vår gård, min pappa hade en stor trädgård fylld med nästan alla sorters frukt. Att odla och producera frukt och grönsaker var mina föräldrars tillflykt. Jag och min äldre bror hade också massa olika sorters fåglar där, han älskar fåglar, och att spendera tid och ta hand om dem var hans tillflykt. I trädgården brukade jag och mina vänner grilla, spela kort, röka ibland i smyg och dansa för att känna glädje, trots explosionerna som dånade i bakgrunden. Vi skrattade åt hur absurt det var att fortsätta ha roligt medan allt annat var kaos. Vi visste att det var farligt, men vi brydde oss inte. Vi ville bara göra det vi tyckte om.
Det var också där vi brukade samlas när vi skolkade från skolan. Vi hatade skolan eftersom vissa lärare slog oss hårt när vi svarade fel eller kom för sent. Jag minns särskilt en lärare som varje morgon stod utanför och väntade för att straffa de sena. De brukade slå oss med en hård trälinjal över händerna, som om smärtan skulle göra oss mer punktliga. De tänkte att de skulle lära oss disciplin, men det fick motsatt effekt, vi skolkade bara mer och mer. Att ta sig till skolan under kriget var dessutom farligt och undervisningen stoppades under vissa perioder. Men trots allt såg vi alltid till att studera ordentligt under de sista månaderna inför tentaperioden, och vi klarade oss bra.
Flytten till Sverige
När jag var 14 år (2016) bestämde min mamma att jag skulle lämna landet. Att lämna min familj var det sista jag ville göra, men hon övertalade mig. Jag reste med en äldre man som var en vän till min pappa. Resan över havet var farlig, men jag var inte särskilt rädd för själva båtresan. Efter allt jag hade varit med om och alla människor vi förlorat, så betydde inte livet särskilt mycket och döden kändes inte lika skrämmande. Det jag däremot oroade mig för var de små barnen ombord. Jag kunde åtminstone simma, men de små barnen hade ingen chans om något gick fel. Båten var överfull och fick motorstopp två gånger mitt ute på havet. Jag minns att jag fick sitta i mitten av båten tillsammans med barnen, eftersom det inte fanns plats någon annanstans. Som tur var var havet lugnt, och efter tre timmar var vi framme.
När jag till slut anlände till Sverige kände jag både lättnad och en ny sorts oro. Jag hade lämnat min familj i Syrien och undrade ständigt hur de hade det. Ibland känns det som om resan hände igår. Jag försökte snabbt hitta tillbaka till fotbollen för att inte drunkna i sorg. Nu har jag bott i Sverige i åtta och ett halvt år, efter en lång och svår resa.
När musiken blev min nattliga räddning
Även om jag alltid älskat musik var det inte förrän jag kom till Sverige som den blev en så stor del av min vardag. Här, långt från min familj och allt jag kände, kunde jag ibland inte somna om jag inte lyssnade på musik först. Det blev mitt sätt att dämpa oron i huvudet. Jag har aldrig uppnått ett fullständigt lugn, men jag har lärt mig att leva med mina minnen och tankar. Det är nästan ofattbart hur mycket människor klarar av när man inte har något val.
Skadan som förändrade allt
Åren 2020 och 2021 var väldigt intensiva för mig. Jag satsade fullt ut på fotbollen och spelade i division 1 för U21. Men i april 2021 råkade jag ut för en otäck och allvarlig arbetsolycka när jag var timanställd på DHL och PostNord. Jag skulle sortera en låda som visade sig vara öppen och fylld med stora, vassa knivar. De föll över min fotled och skar upp ett djupt sår som krävde 20 stygn. Blödningen var så kraftig att jag svimmade direkt och jag minns bara att jag sa till personen bredvid “ fan jag ska svimma” eftersom jag har haft anemi sedan barndomen och har tidigare svimmat vid skador som orsakat blodförlust. När jag vaknade befann jag mig på sjukhuset, där började läkaren undersöka såret för att se om nerverna var intakta, det gjorde så mycket ont att jag svimmade ytterligare två gånger, smärtan var outhärdlig. Det ledde till en muskelskada som tvingade mig att gå med kryckor i fem månader och därefter genomgå åtta månaders rehabilitering. Jag förlorade i princip all rörelse i benet när de tog bort gipset, jag kunde inte gå och det gör fortfarande ont när jag anstränger mig. Det förstörde helt enkelt min fotbollskarriär, den viktigaste tillflykten jag hade och det jag tyckte om mest.
Under den här perioden vände jag mig ännu mer till studierna, jag upptäckte dessutom ett intresse för litteratur och läsning. Jag läste massor framför allt om Dostojevskij, som jag fastnade för och det blev ännu en form av eskapism. Att sitta och läsa i timmar hjälpte mig att slippa tänka på allt som hade hänt. Pandemin gjorde också att skolan var på distans, vilket passade mig bra när jag hade svårt att röra mig. Samtidigt lärde jag mig med tiden att hantera min sorg och saknad, eller rättare sagt vänja mig vid dem.
Nya oroligheter och nya förluster
Tyvärr slutade inte oroligheterna där. I slutet av 2023 bröt ett nytt krig ut i södra Libanon, mitt ursprungsland. Under 2024 var situationen fruktansvärd, och jag förlorade ännu en kusin i april samma år där. Då revs alla gamla sår upp på nytt. Jag grät oavbrutet när jag fick beskedet och tänkte ständigt på honom och alla andra oskyldiga som mördades. I en månads tid var jag helt uppslukad av sorgen innan den dämpades något.
Min kusin mördades när han försvarade sitt land mot en eventuell israelisk ockupation. Utan motståndet från södra Libanon hade Israel tagit över hela landet och förtryckt befolkningen på samma sätt som de har gjort i Palestina. Israel ockuperade södra Libanon från 1982 till 2000, men tvingades så småningom backa undan tack vare motståndet. De försökte på nytt 2006, men ännu en gång stod motståndet starkt. Under hela kriget från slutet av 2023 till slutet av 2024 hade den israeliska ledningen avsiktligt bombat sönder södra Libanon och mördat över 3800 människor där, väldigt många av dem var barn. Israel bombar där nästan dagligen och bryter mot överensstämmelsen om vapenvilan, medan de flesta länderna i världen är passiva. Det är bara ofattbart att den kriminella terrorledningen i Israel kan agera ostraffat och begå så mycket ondska utan konsekvenser.
Det som ger mig lite tröst är tanken att mina kusiner, bekanta och alla andra oskyldiga människor inte dog förgäves, utan att de var modiga hjältar som mördades i försvaret av sitt land och sina medborgare och att de nu är på en bättre plats än denna värld, som är fylld av orättvisor och grymheter där tusentals barn har mördats i Palestina och nästan hela världen bara satt och kollade. Ibland känns det att krig tycks inte vilja släppa taget om oss, och den tanken skrämmer mig för att vi är verkligen godhjärtade människor och förtjänar inte den grymhet som drabbade oss, men sånt är livet. När jag själv befann mig i krig var det på ett sätt lättare, för då var jag omgiven av familj och vänner och jag var yngre, vilket gjorde att jag kanske inte förstod allt lika djupt. Nu, när jag är äldre och bor i Sverige, känns sorgen tyngre. Jag kan inte göra mycket för att hjälpa dem där hemma, annat än att skicka bistånd. Det gör mig både ledsen och arg att jag inte kan göra mer. Jag önskar inget annat än att alla krig ska ta slut.
Saknad och hopp
Jag saknar min familj enormt. Jag tänker ofta på mina två små systerbarn som jag bara har träffat en gång. När vi äntligen sågs efter så många år grät vi allesammans av glädje och sorg. Det är svårt att beskriva den känslan, att vara överlycklig över att återförenas, men samtidigt förtvivlad över all den förlorade tiden. Även om jag har blivit bra på att dölja mina känslor (för att slippa få folk att tycka synd om mig), går det inte en dag utan att jag minns alla förluster. Jag försöker hålla mig sysselsatt och göra sådant som ger mig energi. Trots allt som hänt försöker jag gå vidare och inte låta sorgen övermanna mig. För mig är det viktigt att fortsätta kämpa och leva, både för min egen skull och för alla dem människor och mina kusiner som aldrig fick den chansen. Jag spelar fortfarande fotboll, lyssnar på musik dagligen och dansar så ofta jag kan. Det är mitt sätt att orka med vardagen och fly sorgen och tankarna på allt lidande.
Mitt budskap
Jag berättar inte detta för att väcka medlidande. Ämnet som valdes i Panorama är eskapism, och jag tycker att min historia visar hur avgörande en tillflykt kan vara när livet är som svårast. Fotbollen, musiken och dansen har hjälpt mig hålla huvudet ovanför ytan trots alla motgångar, förluster och skador. Sorgen finns fortfarande där, men jag har lärt mig att leva med den och samtidigt hitta glädje i det jag älskar att göra.
Livet kan tappa sin mening när man förlorar människor man tycker om. Ändå måste man försöka gå vidare och göra det bästa av varje dag eftersom man bara lever en gång och vi människor förtjänar också att se oss själva uppnå vår fulla potential annars har livet ingen mening. Min eskapism har varit att konstant sysselsätta mig med sådant som ger mig hopp och energi. Utan musik, dans och fotboll vet jag inte hur jag hade klarat mig. Jag har dessutom alltid trott att allt sker av en anledning och att det är Guds vilja. Min tro på Gud har gett mig styrka och jag vänder mig alltid till Gud när sorgen blir för tung. Det är svårt att förklara, men jag känner mig orubblig och obesegrad när jag tänker på att Gud alltid är med mig.
Jag är också oerhört tacksam för Sverige, som gett mig möjligheten att förverkliga mina drömmar, att få studera gratis på universitetet, förhoppningsvis ta examen för att sedan kunna hjälpa människor som lever i fattigdom och nöd. Att göra en verklig skillnad, det är min dröm.
I slutändan vill jag bara visa att det är möjligt att resa sig, även när man bär på de tyngsta minnena. Jag har aldrig uppnått total ro, men jag har lärt mig att leva med min sorg och min saknad. Och om min historia kan ge någon annan mod att hitta och uttrycka sin egen eskapism, oavsett vad den är så var det värt att dela den.
Panorama är en politiskt och religiöst obunden studenttidning och de eventuella åsikter som uttrycks är skribentens egna
Mousa Alsheikh, Skribent
