Bild: Wikimedia Commons
Ibland vill jag inte ens tänka tanken, vill inte ens närma mig idén. Helst vill jag egentligen inte ens tycka det. Men till och med jag måste erkänna ett litterärt geni.
Det hela började i södra Frankrike i en solstol. Jag hade tagit med mig några böcker av den franske författaren Michel Houellebecq, som jag tidigare lovat mig själv att aldrig läsa. Varpå sittandes i solstolen hände någonting. Jag kunde inte sluta läsa, jag blev som hypnotiserad, besatt av texten. Jag blev frälst.
Böckerna är så bisarra till sin handling, precis sådär vrickat för att falla mig i smaken. Det hela grundar sig mest i att jag finner Houellebecqs berättarteknik så oerhört humoristisk. Det är nästan alltid liknande karaktärer med liknande problem. Medelålders (vit) man, deppig, rasistisk och alkoholiserad (tänk incel-vibe). Handlingen brukar kretsa kring olika kontroversiella ämnen som kanske kan vara lite svårhanterliga. Under dessa hårda teman finns däremot en lång rad utläggningar om existentiella värden. Här blir Houellebecq mycket intressant i sina formuleringar om livets fenomen.
Ibland önskar jag att jag hade en Houellebecqisk ådra, att jag varit lika modig och frispråkig. Helt ärligt, vad är det Houellebecq inte vågar skriva om? Allt konstigt som går att tänka på har Houellebecq redan tänkt på. Det som finns kvar kommer vi få veta i nästa utgivning.
Efter veckan i södra Frankrike försökte jag återgå till en normal tillvaro, något som jag trodde var möjligt. Men det visade sig vara omöjligt. Jag kunde inte sluta tänka på min Houellebecqiska frälsning. Vad jag än gjorde påmindes jag om det jag hade läst i Frankrike. Helt plötsligt hade jag ett helt nytt problem att handskas med. Mitt allra största löfte, att aldrig läsa Houellebecq, var som bortblåst. Jag insåg till slut att jag hade förlorat och Houellebecq hade vunnit.
Panorama är en politiskt och religiöst obunden studenttidning och de eventuella åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Esther Shebo, Skribent
