Bild: Christer Nilsson
Bör man sträva efter att vara hoppfull och isåfall hur? Kan ett brustet hjärta också vara ett politiskt val?
Jag tycker det är svårt att finna hopp i dagens politiska landskap. Nationellt, där jag förfäras över SD:s framfart och en på alla håll visionslös politisk kultur (två enligt mig sammankopplade fenomen), såväl som internationellt där stormaktskamp, demokratisk tillbakagång och krig tar en stor del av medieutrymmet. Som bakgrund till det hela sprider sig klimatkrisen som en svart ridå och kastar en tung skugga över det politiska landskapet. Jag valde att studera polkand för att försöka ägna min karriär åt att göra gott i samhället på något sätt. Den uppgiften känns ofta utmattande i kontrast till de stora och växande kollektiva problemen vi står inför lokalt, nationellt och globalt. Ibland känns den lönlös.
Under en period i höstas då jag kände mig särskilt pessimistisk inför politiken och samhällsutvecklingen hörde jag min lärare Niklas Altermark i Krakelpodden. Han sa:
Hopp är för mig ett politiskt val. Jag väljer att se världen på ett sådant sätt att jag tror att kollektiv organisering kan göra att vi hamnar någon annanstans. Och jag tror att det är en ganska vanlig maktteknik att få folk att känna att de är maktlösa och inte kan påverka sitt liv, sin situation, sin framtid.
Det citatet väckte något hos mig. Individuellt försöker jag endast utvecklas och förbättras när jag tror på att saker kan bli bättre. De gånger då jag har tappat hoppet om att ljusare tider är på väg är också de gånger jag har funnit mig handlingsförlamad och inkapabel av att jobba för att nå dem. Samma sak gäller för mig som medborgare. Under min uppväxt har jag varit full av starka politiska övertygelser men har engagerat mig mycket lite i samhället. Inget ungdomsparti, få idéella- eller föreningsengagemang. Bland anledningarna till min inaktivitet har varit en känsla av att inte kunna göra någon skillnad. Som individ är denna instinkt till viss del sann. Men det är först när jag på senare år faktiskt har engagerat mig, främst i integrationsfrågor, som jag insett skillnaden en person kan göra, och de monumentala framsteg som människor i grupp tillsammans kan uppnå. Det tydligaste exemplet av detta för min del var när jag för några år sedan lärde ut svenska till ett gäng unga invandrare. Min pedagogik var bristfällig, min kunskap om svensk grammatik likaså. Men min närvaro spelade roll. För flera av eleverna var jag den första svenska ungdomen de interagerade med trots att de hade bott i Sverige i flera år, och vår relation förändrade deras bild av svenskar. Med vetskapen om vad ett samhälleligt engagemang kan uppnå går hopp från ett personligt till ett politiskt val.
Efter att ha återkommit till citatet från Niklas började jag tänka på vad som hindrar en från att vara hoppfull. Som jag redan har nämnt tror jag att avsaknaden av makt är en stor faktor. Då man känner sig inkapabel av att förändra saker är det svårt för hopp att uppstå. Kopplat till det spelar problemens storlek en betydande roll. Stora, komplexa problem som kräver ihärdigt, organiserat arbete för att lösa kan lätt kännas oöverkomliga. Att det är näst intill omöjligt att känna hopp i klimatkrisens tid beror både på problemets enorma storlek och hur irrelevant man som individ känner sig inför den utmaningen. Utöver dessa anledningar tror jag att det finns ett till stort hinder för hopp, något som är än mer relevant för den ytterst privilegierade skribent- och läsarskara som samlas i Panorama: att stänga sitt hjärta.
Vi bombarderas dagligen av dåliga nyheter. Våra flöden svämmar över av naturkatastrofer, krig och våld. Inför denna fors av förfäran är det naturligt att stänga av. Vi har helt enkelt inte den emotionella kapaciteten att bry oss om allt elände i världen; efter en viss gräns ljuder lidandets ton för döva öron. Jag tycker inte att det är något fel med det. Hade man låtit sig påverkas av allt det hemska som sker i världen hade man aldrig kunnat ta sig ur sängen. Men jag tror även att det utgör en risk. Stänger man av för ofta, låter man likgiltigheten bli en vana, finner man sig avskärmad från världen. Och det är just i ens förmåga att förfäras över lidande, förargas över orättvisor och förbli upprörd som fröet till ett samhälleligt engagemang består. Efter att ha tänkt på dessa saker under flera dagar återvände jag till ett av mina favoritcitat. I en av sina diktsamlingar skriver den amerikanska poeten Mary Oliver
I tell you this to break your heart, by which I mean only that it break open and never close again to the rest of the world.
Jag vet inte hur man ska förhålla sig till världen, men jag tror på detta. Jag tror att det är lättare att stänga sitt hjärta inför världen än vad det är att hålla det öppet, sårbart. Jag tror också att man då stänger sina möjligheter att kunna påverka världen till det bättre. Slutligen tror jag att hoppfull och engagerad är oändligt mycket bättre än hopplös och inaktiv. Därför försöker jag följa Mary Oliver: låta mitt hjärta brista av de och det jag bryr mig om, känna hopp inför saker jag kan påverka och följa den känslan till engagemanget den leder till. En optimal situation? Nej. Bättre än att vara hopplös? Ja, det tycker jag faktiskt.
Panorama är en politiskt och religiöst obunden studenttidning och de eventuella åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Hampus Ågren, Skribent
