Bild: Wikimedia Commons
Jag hatar att jag älskar Harry Potter så mycket.
Jag har alltid haft insikten att jag har varit (och är fortfarande) ett Harry Potter fan av den värsta kalibern, men jag blev starkt påmind av detta när jag under oktober månad började att se om alla filmer. I höjden av min besatthet av den magiska världen, avskydde jag att ens tänka på filmerna. Enligt mig var de en grov kränkning mot de sju böckerna som hade skapats med en sån omtanke, där varje detalj var livsviktig för berättelsen (men kanske främst för mig). Filmerna missade samtliga av dessa viktiga detaljer och gjorde att berättelsen förlorade liv. Karaktärerna var platta, förloppet oförståeligt och essensen, som Harry Potter bestod av, var borta. För mig var att kolla på filmerna som att berätta historien om Jesus men utan att säga att han är Guds son.
Jag har hållit detta hat för filmerna i flera år, men nu antog jag att jag skulle ha utvecklats som person och hade glömt mitt förakt. Det stämde till viss del; jag kunde verkligen uppskatta filmerna, som väldigt vackert filmade scener och hur sexig Alan Rickman är som Snape. Däremot märker jag hur monstret inom mig, min personlighet som jag har förtryckt i flera år, kommer fram. Varje gång jag ser en av filmerna med någon annan, börjar jag peka ut alla fel i handlingen. Några frekvent använda meningar som jag yttrar under filmernas gång är: ”Det här händer inte i boken”, “Det är faktiskt Ron som säger det, inte Hermione” eller “Nu missade de den viktiga detaljen”. Jag hatar att jag är på det sättet, men när jag väl släpper ut odjuret, går det inte att tämja.
Jag önskar att jag hade vetat vem jag hade blivit när jag först läste böckerna för första gången. Att jag inte låter andra njuta av saker som skänker dem nostalgi, utan att jag måste påpeka allt som är felaktigt med innehållet. Att jag inte kan tänka på Storbritannien utan att tänka på magiska varelser, stavar och dylikt. Att jag har spenderat mer pengar på Harry Potter-merchandise än vad jag någonsin kommer lägga på kurslitteratur. Att varje ny person jag träffar blir tilldelad ett Hogwartshus av mig. Det här tror jag påvisar en smärre personlighetsstörning som jag besitter och som gör mig till en extremt jobbig människa.
Ändå kan jag inte låta bli att njuta av den tillfredsställelse jag får av att vara den hemska personen. Ibland känner jag mig till och med överlägsen för att jag har den här kunskapen som inte alla får åtnjuta. Att jag är så bildad inom det området att jag tror att ingen annan kan trumfa mig.
Klockan är 22.31 på en söndag och jag har precis sett klart sista Harry Potter-filmen. Jag känner mig emotionellt tom inuti. Jag har slutat förtrycka mitt odjur.
Panorama är en politiskt och religiöst obunden studenttidning och de eventuella åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Aline Forsström, Skribent
