Bild: Lisa Nauclér Samuelsson
Spanien. Lika mycket kärlek som jag känner för det här landet, lika mycket får jag en klump i magen av tanken på hur saker och ting bara verkar få fortgå där. Hur uråldriga tankesätt verkar lika fastetsade som den oskrivna regeln att aldrig äta middag innan 21.
Spanien för mig är bullriga gator med spanjorer som vägrar sitta ner, som står upp i förmiddagssolen och kränger tapas och cañas (små öl) utan motstånd. Spanien för mig är att alltid titta en extra gång innan jag går över en gata, trots övergångsställe och trafikljus, för att man aldrig vet när det kommer en kvinna i klack på en moped utan både ljus och broms. Det är kvinnor i läppstift och dunjacka i ett 25-gradigt Málaga, när jag själv traskar runt fullt nöjd i shorts och birkenstock. Det är nyårsafton i Madrid med mina spanska kollegor som ihärdigt försöker lära mig både bachata och salsa, trots att jag aldrig förstår skillnaden.
Spanien för mig är hårda kramar och kindpussar, men också oönskade händer på platser där man inte bett om det. Det är soliga eftermiddagar på lekplatsen med min bästa väns au pair-barn, men det är också små bruna ögon som vet att när de kommer hem så väntar tillrättavisningar, inte bara av den verbala sorten. Lika mycket som jag älskar det här landet, hatar jag det.
“No Spain without pain” kunde det skämtsamt låta bland mina svenska klasskompisar efter en (lite för tuff) utekväll på Málagas bargata. Eller när det spanska sjukvårdssystemet ännu en gång fick oss att vilja både skratta och gråta, helst samtidigt. Men min hat-kärlek till detta land blev så extremt tydlig under sommarens fotbolls VM och scenerna som utspelade sig under dess avslutning.
Luis Rubiales övergrepp mot Jenni Hermoso på det där podiet var allt annat än acceptabelt, men det var också bara kulmen på en väldigt lång rad övergrepp. Redan i september förra hösten satt jag på en sunkig sportbar bakom operan i Madrid och såg Spanien ställa upp med sitt “B-lag” när det skulle spelas vänskapsmatch mot Sverige. Detta på grund av en bojkott från en mängd spelare som krävde strukturella förändringar inom förbundet och bättre förutsättningar. Spelarna ville lösa det internt, men förbundet gick ut i media. Efter Rubiales övergrepp fortsatte förbundet att hålla honom ryggen. Man hotade med rättsliga åtgärder mot de som sades sprida falska anklaganden om honom.
Och det fortsätter än. För en dryg månad sedan var jag i Göteborg för att återigen se just världsmästarna mot världsettan. Av en lycklig slump hade vi bokat samma hotell som hela spanska landslaget och deras ledarstab. Ingen Rubiales eller Vilda i sikte, men ett gäng landslagsspelare som inte direkt såg ut att vantrivas kom ner i lobbyn en dryg timme innan matchstart (det där med tidsoptimismen, ja ni fattar). Många av dem hade blivit uttagna att spela trots fortsatt bojkott. Vid vägran till landslagsspel när man är uttagen kan det bli stora summor i böter. Så visst kom de ner i lobbyn, ställde upp på bilder med både svenskar och ditresta spanjorer, men det glänste inte om dem. Inte så som det borde göra när man en månad tidigare vunnit VM, klättrat fyra platser på världsrankingen och har flerfaldiga Ballon D’or vinnare i laget. Förbundet hade stuckit kniven i ryggen på dem, igen.
Kanske blir det så när man lever i ett land och en kultur en längre tid. Lika mycket som man börjar älska även de konstiga sakerna, som att alltid gå i flip flops inomhus, lika mycket får man tid att upptäcka bristerna. Allt som skett kring det spanska landslaget speglar, i mina ögon, mycket av det jag sett och känt under min tid i landet. Motvinden. Kämpandet i uppförsbacke. Men jag vill också tro att någon typ av förändring håller på att ske. Flera poster i det spanska förbundet ekar tomma i väntan på ersättare, och kanske håller även de uråldriga tankesätten på att bytas ut. Förhoppningsvis kommer den där klumpen i magen snart bli lite mindre.
Panorama är en politiskt och religiöst obunden studenttidning och de eventuella åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Lisa Nauclér Samuelsson, Skribent
