Hörde häromdagen om en väninnas väninna som utbildat sig till psykolog. Hon ångrade sig som fan. Hur sjutton kan man ångra fem års studier på universitetet, undrade min vän. Svaret var tydligen enkelt enligt min väninas väninna. Hon ville inte bli psykolog, men hennes mamma ville det. Denna väninnas väninna var verkligen uppgiven, för hennes CSN var slut och hon var fast med ett jobb hon aldrig velat ha.
Att hon aldrig under sin långa studietid vänt kurs mot något hon själv velat göra visar bara på hur starkt grepp den äldre generationen har över den yngre. Det gjorde ont i mig att höra om denna kamrat som stupat i frihetskriget mot familjens förtryck, ett krig som jag själv hett fört mot min egen familj så länge jag kan minnas. Under krigets första år blev det mest förluster från min sida, för inget barn får bestämma vad de vill äta och ha för kläder. Först i gymnasiet kom vändpunkten och jag började äntligen vinna mina strider. Den första var angående gymnasievalet. Jag skäms nästan för att säga det, men först valde jag vad min mamma ville, närmare bestämt marinbiologiprogrammet i Lysekil. Det var dock fel linje för mig, verkligen verkligen helt fel linje. Jag är samhällare ända in i benmärgen. Jag lyckades byta, och det var första steget mot emancipationen.
Sedan dess har det blossat upp många strider och jag kan stolt säga att jag vunnit de flesta. Den värsta var angående mitt första pojkvänsval. Han var arbetarunge från Hisingen, vilket är lika med djävulen för morsan. Mitt motstånd ledde först till sanktioner och kulminerade i total utfrysning ur släkten. De gillade verkligen inte den killen. Det hela fortsatte tills sudden death inträffade. Jag blev dumpad, till deras jubel.
Ja ja, det var då, nu är nu. Men jag strider än, och jag tror alla kan känna igen sig i kriget. Känna de osynliga marionett-trådarna som pockar och drar. De gör det för att de vill vårt bästa men de glömmer bort att det egentligen bara är vi som kan bestämma hur vi ska bli lyckliga. De ber oss att utforska världen och att vidga våra vyer, men blir förbannade när vi påverkas under resans gång. Vad är det för hyckleri egentligen! Som tur är jag hetero och slipper i alla fall den striden, för om jag släpat hem en tjej som flickvän hade jag nog blivit arvlös.
Ska det verkligen kosta så mycket för att få vara sig själv? Jag undrar när man är gammal nog för att bevärdigas med en egen vilja, när de inser att man är gammal nog för att veta sitt eget bästa. Aldrig, är oftast det svar jag får, de äldre tror sig alltid veta bättre. Trots det faktum att samhället inte är så statiskt som de skulle vilja. De är hopplöst ouppdaterade.
Familjens skugga är lång, men den räcker inte ända ner till Lund. Men min nästa strid hägrar vid horisonten, vid sommarhemkomsten. Min morbror och morfar kommer få ryck när de får se min nya piercing och jag orkar fan inte gömma den hela sommaren. Det kommer förmodligen innebära att de anser att Lund är fel för mig, att jag tappar omdömet där nere och att jag inte alls vet mitt eget bästa. Men det är strider man får ta i självständighetskriget mot familjen.
Av: Josefine Rutgerson
