Häromveckan stötte jag på ett beteende som gör mig tämligen förgrymmad. Det är inte alls nytt eller ovanligt, snarare högst regelbundet förekommande runt om i hela Sverige där det samlas större grupper av människor, exempelvis vid universitet. Företeelsen i sig är inte så farlig om den existerar småskaligt, eller sporadiskt, men det skräpiga med detta beteende är att det är högst smittsamt! Och får det fäste så leder det i många fall till ett osäkert socialt klimat.
Jag talar nu om det synnerligen underliga fenomenet att inte hälsa på människor som man i något sammanhang har träffat förut!
Om du är en av dem som aldrig praktiserat detta själv, eller för den delen råkat ut för detta, är det bara att gratulera! Och jag råder dig att stoppa här och istället läsa någon av de andra högst eminenta artiklarna i denna tidning. Annars fortsätt.
Skapandet av positiva stabila relationer till sin omgivning anses ju viktigt av de flesta människor, oavsett sammanhang. Detta är logiskt eftersom man oundvikligen kommer stöta på samma individer gång på gång under en obestämt lång framtid, exempelvis tre universitetsår. Dessa möten gäller inte bara de du gillar, utan också dem du knappt känner samt dem du tycker mindre om. Det rör alltså alla de människor du av en eller annan anledning återkommande måste förhålla dig till. Kanske inte alla håller med, men för egen del anser jag det är en fördel att kunna möta även de i den sista kategorin på ett så smidigt eller åtminstone minst plågsamt sätt som möjligt.
Och som rent ovetenskapligt faktum: Även detta minsta plågsamma sätt förutsätter ett visst mått av social kompetens. Här kommer därmed ett par råd och tips kring hur denna kompetens kan införskaffas:
Råd 1:
Om du ser en människa du känner igen, men inte minns namnet på, tittar du denne i ögonen, ler och säger ”Hej”.
Råd 2:
Om du ser en människa du vet namnet på, ex. ”Oskar”, så tittar du denne i ögonen, ler och säger ”Oskar! Hej!” alt. ”Hej Oskar!”.
RÄCKER!
Människor har en enkel tendens att bli glada av att någon kallar dem vid namn i trevlig ton. Och blir de glada kommer de anse att du är en trevlig prick. Vill du samtala vidare, gör så. Den du inte vill umgås med, behöver du inte stanna och prata med. Hälsa räcker.
Så klart finns det ett undantag:
Befinner du dig i tex en korridor fylld av människor, som du träffat förut, kan det bli löjligt med en mängd konstanta ”Hej!”. Ögonkontakt + nick eller leende räcker.
I övrigt finns det vissa problem som kan uppstå:
Problem 1:
Du vill hälsa men får inte ögonkontakt.
Anledning:
Människan tittar åt ett annat håll och/eller är upptagen med något.
Lösning:
Om du vet namnet på människan, säg namnet först så att de tittar upp. Sedan ”Hej!”.
Om du inte vet namnet, eller om den verkar vara involverad i något viktigt göromål, vänta tills nästa gång ni möts.
Problem 2:
Du får ögonkontakt (eller i princip ögonkontakt) och hälsar, men människan hälsar inte på dig tillbaka
Anledning 1:
Den tycker att du på något vis är konstig, och vill inte själv förknippas med konstig.
Lösning:
Vet att även den som anses som en konstig människa (i detta fallet du) kan vara artig och heja därmed igen nästa gång ni ses. Om den ignorerar dig ännu, heja igen. Fortsätt så en tid, och om personen fortfarande ignorerar dig efter femte (eller tionde) mötet, förpassa människan till kategorin ”oartig sur jävel” eller ”socialt inkompetent” och inse att den uppenbarligen tycker det är jobbigt med kontakt. För det ÄR oartigt att inte hälsa tillbaka på någon som hälsar på en, oavsett hur väl eller icke-väl ni känner varandra.
Anledning 2:
Människan anser att den inte känner dig och blir så förvånad att bli hälsad på att den inte kopplar att hälsa tillbaka i tid.
Lösning:
Heja igen nästa gång ni ses. Troligtvis är människan mer beredd den här gången, och du får kanske ett ”hej” tillbaka.
Anledning 3:
Den hör dig inte.
Lösning:
Tala högre!
Problem 3:
Du vågar inte hälsa.
Anledning:
Du känner obehag och/eller är rädd.
Lösning:
Hälsa ändå, för modets skull. Mod är övervinnandet av rädsla, d.v.s. endast den som är rädd kan vara modig. Och var beredd på att det kan kännas som att du gör bort dig, även efteråt. Om det inte känns som att det gick bra förstås, då känns det fantastiskt.
Problem 4:
Du hälsar på någon som du inte vill stanna och prata med, men som försöker stanna och prata med dig.
Anledning:
Jag har ingen aning varför du inte vill det, men jag hoppas det åtminstone är någorlunda legitimt!
Lösning:
1. Om du är anhängare av rå uppriktighet, säg att du inte vill prata just nu, och avlägsna dig. Det är inte oartigt i teorin, men känns oftast så i praktiken eftersom det oftast sårar. Fortsätt hälsa på människan nästa gång ni ses.
2. Om du inte kan säga rätt ut att du inte vill prata, hitta din egen lösning som du kan stå ut med: ignorera, avbryt, ljug om att du måste gå, skrik: ”vad vill du mig egentligen!” o.s.v. (Själv är jag anhängare av denna regel tills de övertygande argumenten för den råa uppriktigheten infinner sig.)
Men hälsa ändå nästa gång ni ses.
Lycka till!
Av: Malin Hallman
3 kommentarer
Kommentarer är stängda.