Svischandes på cyklar ner mot staden färdas vi. Mörkret har lagt sig och måndagen lider mot kväll. Stationen är öde efter att alla pendlare nått hemmets trygga vrå och resten av staden har gömt sig från de ilande vindarna. Vi står vid Lund centralstations betalautomater och knappar in destination. Fram åker plånboken som fattas på både kort och legitimation. En timme och fyrtio minuter kvar. Att åka hem och hämta finns inte på listan. Med en uppgiven suck och ett snett leende får jag acceptera att denna resa får sponsras av min vän istället. Så med ett tilltagande mörker sätter vi oss på tåget för att plocka upp nästa medföljare vid Hyllie för att sedan åka vidare.
När vi stiger av tåget så möts vi av en sliten smal perrong. Vi kunde inte ens se vattnet när vi åkte över bron, vattnet som delar Sverige och Danmark, helt plötsligt befinner vi oss vid Nørreport. Ner, ner, neråt bär färden och under jord är perrongen till tunnelbanan skarpt upplyst av halogenlamporna. Snabbt hamnar vi på vår slutstation, DR Byen, universitet och konserthuset. Det är den senare vi ska till för att se den svenska musikern Jens Lekman spela. Konserthuset tornar upp sig på den annars öde platsen. I entrén känner man sig liten i dess rymd och storlek. Vi följer trapporna ner för att se den välfyllda foajén. Även här verkar Jens Lekman ha en stadig lyssnarkrets.
Scenen är låg och uppställd framför den finns uppvikbara stolar uppradade rad efter rad. Motvilligt slår vi oss ner. Risken är att en sittande publik drar ner energin även om det är skönt att sitta ner under förbandet. Otåligt väntar vi på huvudakten medan förbandet från New York spelar sig igenom ”singsongwriter med electroinslag”.
Jens Lekman stegar ut med en akustisk gitarr och efter kommer trummisen. Det fåtaliga bandet inleder med den lätt schizofrena ”An argument with myself” och de bevisar att de bara behöver vara två. Av de ca tvåhundra besökarna är varenda en helt fokuserade på scenen och Lekman. Den otroligt avskalande miljön sätter allt fokus på artisten och dennes talang. Och tack och lov har Lekman mer än nog av denna vara för att fylla hela rummet. Vi är alla en del av ”Lekmanworld” för några minuter. Lekman varierar tempo mellan låtarna när han drar igenom ”A Sweet summer night at Hammer Hill” till den kända ”The Opposite of Hallelujah”. Och med honom på vägen är hela konserthusets studio 2. Lekmans kvicka texter blir både roliga och igenkännliga under kvällen. För varje minut som går fylls man av en varm känsla och till de tragedikomiska texterna kan man bara le. Vi får se och höra om drömmar om röda cowboyboots, lyckonycklar, kyssar, hemfärder i svarttaxis, kändisstalking och i denna röra lyser filosofiska tankar om kärlekens existens fram. Vi må inte vara så ”rena” som Lekmans texter ibland kan ge sken av (And I remember every kiss till exempel) men för en stund står vi alla blåögt naiva inför kärlekens storhet.
När Jens Lekman lämnar scenen med trummisen så tänker man bara: jag vill ha mer i en evighet. Den smått obligatoriska ”en gång till” skallar och de kommer ut igen. Några låtar till dras igenom med en lika lågmäld men stark energi. Låt glider in i låt och vi försvinner igen. Slutligen ställer sig trummisen upp och gör ett tecken för att gå. Redan? Jag var inte klar här. En nick och sedan beger sig trummisen ut i kulisserna. Kvar är Lekman på scen. ”Can I unplug this?” och så pekar på förstärkarsladden till gitarren. Och han tar ut den, stiger bort från micken och ställer sig på scenkanten, så långt ut så möjligt. Under hela ”Shririn” är salen trollbunden till tystnad och hänförelse. ”Thank you” och så lämnar Jens Lekman scenen.
De stående ovationerna ger sig inte förrän han kommer ut igen. Lekman påkallar uppmärksamheten på sitt karaktäristiska sätt och förklarar för den lyriska publiken att han skulle förstöra den kvarvarande känslan om han spelade en låt till. ”If you want another song, tell me and I will whisper it in your ear”.
Av: Rebecka Kjellström
2 kommentarer
Kommentarer är stängda.