Bild: Ardalan/unsplash
När jag kom till Lund hade jag nog egentligen aldrig varit särskilt intresserad av att skriva, jag hade inte skrivit en enda krönika eller en endaste liten debattartikel. Det närmaste jag hade kommit var gymnasiesvenskan där jag tvingades skriva, något som resulterade i halvdana bokrecensioner av Kafkas Förvandlingen eller platta historier om allt och inget. Jag trodde hela tiden att jag inte var “lagd” åt det hållet eller, som sportjournalisten Erik Niva sade i sitt sommarprat från 2019, att jag inte var en “penna”.
Under min första termin i Lund blev jag varmt välkomnad av LUPEF som var min gemenskap i ett stormigt studentliv, det blev min ingång till det som skulle bli en mycket längre karriär som studentlivsengagerad. Under ett mingel vårterminen 2017 drog en kompis mig till tidningen Panoramas bord och tipsade mig om att gå med. Jag som aldrig hade skrivit på det sättet och som inte överhuvudtaget hade någon aning om vad jag skulle skriva om på det stundande temat ‘Artificiell intelligens’ blev smått avskräckt. Trots det gick jag med på att bli tillagd i redaktionens facebookgrupp. Jag skrev inget i numret om artificiell intelligens men tog mod till mig att skriva i numret efter, ‘Brott och straff’.
Med nervösa klick på tangenterna skrev jag min allra första artikel om ett ämne som verkligen intresserade mig, Colombias fredsavtal. Jag korrekturläste det om och om igen innan jag skickade in det. När jag väl gick på redaktionens möte där vi korrade varandras texter bävade jag inför kritiken jag skulle få. På den tiden var det bara de gamla rävarna som var en del av redaktionen, i sammanhanget äldre och visare men också läskigare och mer erfarna. Till min stora lättnad blev jag inte krossad, snarare uppmuntrad. Jag kommer nog alltid att minnas hur det kändes att ha sitt första egna tryck i handen. Hur det såg ut, hur det luktade och hur pirrigt det kändes. Det var en sådan adrenalinkick för mig. En kick jag fortfarande får vid varje publikation, om än i mindre skala.
Det första numret jag någonsin skrev i var Panorama nummer tjugoett. Idag har jag skrivit i tjugoen nummer av tidningen och vi är i stället uppe på nummer fyrtioett i räkningen. Det nu är med nostalgi och glädje som jag skriver min sista text för Panorama, men även med separationsångest. Det som nu har varit ett stående inslag i mitt liv under de senaste fem åren kommer jag att lämna. Med tiden måste alla växa upp och nu har även tiden kommit för mig att ta examen.
När jag blev lockad in i redaktionen var den ett ökänt tillhåll för Lupefs “rävar”, de äldre som fortsatt att engagera sig. Under mina år som engagerad har jag inte bara utvecklats oerhört mycket som person utan jag var även blivit vittne till Panoramas utveckling. Personligen har jag lärt mig att få och ge kritik på olika sätt, att samarbeta för att få rätt på en slutprodukt, att det som kan leda till framgång i karriären också kan vara något av det roligaste man kan göra och att man ibland måste våga prova det man inte tror att man är bra på. För Panoramas del har vi sett det utvecklas från en grupp whiskeydrickande gamla rävar till ett starkt och attraktivt utskott i föreningen med såväl en aktiv webbtidning som en egen podd.
Som nytillträdd ordförande för föreningen 2018/2019 var jag även en av de som kämpade för tidningens överlevnad när jubileumsnumret som firade Lupefs tjugofemårsdag kom tillsammans med en räkning som på grund av ett missförstånd hade blivit fyra gånger så dyr som beräknat. När tidningens ekonomi var som värst tryckte vi endast ynka arton nummer, men nog säkrade det dess fysiska överlevnad. Papperstidningen lever vidare ett tag till innan världen helt övergår till de digitala plattformarna.
Jag minns för alltid när jag och Viktor Wallén påbörjade traditionen om redaktörsöverlämningen och lät den för första gången genomföras av Lovisa Ericsson till Isa Diamant i eld och lågor. Jag minns för alltid Panoramas sexmästeri som skapade utskottets första sånghäfte. Jag minns för alltid alla releasefester vi firat väl. Jag minns för alltid när Maja Ekman under en sommar spårat Lupefs historia bak till 1995 och ringde upp tidigare förtroendevalds föräldrar för att sen resten av sommaren utsättas för fickringningar av någon tidigare redaktörs gamla 92 åriga pappa Bo. Jag minns för alltid releasesittningen där jag, Maja och Viktor var toastmasters och alla fick höra våra värsta hemligheter.
Tack till redaktörerna Henrik Smångs, Lovisa Ericsson, Isa Diamant, Viktor Wallén, Ingrid Norén, Hilda Molin Oliv och Moa Paloviita Nilsson. Tack till alla i redaktionen som på olika sätt har varit med och bidragit till denna fantastiska tidning. Tack alla läsare. Tack Panorama. Tack för mig!
Panorama är en politiskt och religiöst obunden studenttidning och de eventuella åsikter som uttrycks är skribentens egna
Karolina Boyoli, skribent
