Bild: Rod Flores/unsplash
I en valrörelse som känts mer intensiv än någonsin sticker public service ut. Det Politiska Spelet och Druid Zimmerman Show har varit facklan genom dimman.
Jag älskar public service. Skulle det vara ett fotbollslag skulle jag ha säsongskort och vara bänkad varje match. Som en huligan skulle jag skrika när Ekot drog igång. Tillsammans med resten av hejarklacken skulle vi starta en ramsa varje gång SVTs Herr Talman fick oss att ifrågasätta den politiska debatten.
Jag älskar public service. Med sin utgångspunkt i opartiskhet och folkbildning är det hjärtat i journalistiken. Jag hoppas innerligt att denna krönika kan tas för vad den är, en hyllning, och inte bli kapad av det rådande samhällsklimatet. Visst är det viktigt att föra en debatt om neutralitetsprincipen dessa medier vilar på, men allt jag vill göra nu är att prisa de anställda för denna valperiod.
De senaste månaderna har jag, likt många andra, slaviskt följt de olika politiska utspelen partierna ägnat sig åt. Det har varit falukorvar, bussturnéer som ingen vet vad de ska kalla dem, och det ena häpnadsväckande förslaget efter det andra. Genom detta har den ultimata Sveriges Radio duon guidat mig – P1 programmet Det politiska spelet och P3 producerade Druid Zimmerman show.
DPS programleds av Parisa Höglund som enkelt rör sig mellan olika politikområden och olika stämningar. Vid hennes sida finnes Ekots inrikespolitiska kommentatorer Tomas Ramberg och Fredrik Furtenbach. Det är en stabil trio som för mig blir personifikationen av folkbildning. Under valrörelsens mest intensiva perioder publicerades ett avsnitt nästan varje dag. 30 minuter som dissekerar vad som försiggått under det senaste dygnet. Jag finner en enorm trygghet i att ha detta program att luta mig mot. Även som en person som konsumerar alla sorters journalistik anser jag att DPS flyger högre än mycket annat. Folkbildningsprincipen återkommer.
Druid Zimmerman show sänds via P3 och är således…mer P3 än DPS. (PS. Går ej att formulera detta på ett bättre sätt: mer ungdomligt, mindre torrt, mer lättsamt, roligare. Allt låter motsägelsefullt och elakt). Förutom de två titelpersonerna, David Druid och Katherine Zimmerman, medverkar Lova Olsson och Moa Wallin. Den förstnämnda är politikreporter och den andra satiriker. Båda med enorm kompetens. Ett avsnitt av detta program hjälper mig att andas. Likt alla andra Lupefmedlemmar är jag konstant omringad av politik. Det liksom sipprar in i alla aspekter av mitt liv. Att därför ha en podd, som fortfarande berör veckans aktualiteter, men som gör det på ett sätt utan den där dommedagstonen man ofta hör känns tryggt. Det är lite som när man var liten och mamma och pappa skulle förklara vad som hände i världen. Det går inte heller att undgå den fantastiskt mysiga och roliga kemin som finns mellan de medverkande. Jag sitter ofta och fnittrar på bussen med detta program i lurarna.
Oftast när man skriver texter vill man ha någonting som kan göra den större. Att kontentan av vinkeln kan sättas i en bredare kontext. Det är nog inte fallet med denna krönika. I slutändan är den inte mer än ett kärleksbrev.
Jag älskar public service.
Panorama är en politiskt och religiöst obunden studenttidning och de eventuella åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Ebba Wellergård, Skribent
