Bild: Pixabay
Med förändringar, stora som små, får man chansen att titta tillbaka och reflektera. Vad döljer sig egentligen bakom det tveeggade svärdet som är att flytta hemifrån? Och vad gör man när nyhetens behag övergår till tråkig vardag?
Det var inte särskilt länge sen vi kom in ett nytt år, nådens år 2023. Trots att det inte gått många månader har mycket redan hänt, både i världen och i Lund. Novischperioder och studenter som byts ut, lågkonjunktur och konstanta geopolitiska kriser. Vi lever utan tvekan i spännande tider, vissa skulle till och med säga otäcka. Men oavsett om all denna politiska och lokala turbulens håller dig vaken om nätterna eller inte måste du hålla med om att förändringar är ett gyllene tillfälle för introspektion.
Jag var nyss fadder för LUPEF så för mig har detta skifte varit extra påtagligt. Bland allt festande, skrattande, stressande och allt som perioden har inneburit kunde man även urskilja något annat. En tillbakablick, en spegling av en själv. Likt de flesta andra faddrar denna vår var jag själv novisch i höstas. Det är egentligen lite konstigt: 30 högskolepoäng kanske inte är tillräckligt mycket för att vara en guide till det lundensiska studentlivet med alla dess många beståndsdelar. Speciellt inte om man likt mig aldrig ens varit i staden innan augusti ifjol. Oavsett min eventuella avsaknad av kvalifikationer betyder det att min tid som nykomling ligger färskt i minnet. Vad är det då som jag upptäcker? Vilket intryck från mina novischer får mig att minnas? Jo, det tveeggade svärdet som är att flytta hemifrån.
Jag minns det som väldigt spännande i början. Allt är nytt, allt är kul. Nya gator att memorera och massa ansikten att lära känna, allting som ska bli en bit av ens nya vardag. Himlen känns lite blåare än vad den gör hemma och gräset lite grönare. Ett tillfälle att börja om och bli den personen du alltid drömt om att vara. Det var nog en av anledningarna till att jag flyttade – bromsklossar skulle puttas undan och stödhjul skulle av. En novischperiod i den skånska sensommaren var körsbäret på toppen av grädden på moset.
Men inget varar för evigt, speciellt inte spänning, och denna byts snart ut mot något annat. För mig uttryckte sig min nya sinnesstämning som en lågmäld, utdragen smärta. Inte som en smärta som gör ont på en specifik plats på kroppen, som ett brustet hjärta eller klump i magen. Den är mer bara där, ett filter som gör vardagen lite tråkigare. Vardagens bekväma trivialitet tar över och allt är varken lika nytt eller kul längre. Några månader flyger förbi och du går på samma gamla trötta gator som du har gjort i veckor, tittar upp och inser att himlen inte ens är särskilt blå längre. Extasen är död, tveksamheten är din nya herre. Att bo med familjen var kanske egentligen inte så illa. Det är faktiskt lite trevligt med stödhjul ibland. Och hela det här om att bli den du drömmer om att bli, ja det faller lite platt om man börjar tveka på sina drömmar. En saknad som plågar; hemlängtan tar över.
Är jag överdrivet dramatisk? Ja, denna text säger nog mer om mig än om någon allmänmänskliga upplevelse av att flytta. Jag kommer ut som lokalpatriot, det är kanske det jag gör egentligen. När jag skriver det här befinner jag mig i Uppsala, min hemstad. Trots att jag har alla mina grejer i Skåne och att jag nu trivs i Lund, känns Uppsala verkligen som hemma. Jag har varit borta ett bra tag men så lite har förändrats. Vännerna är kvar och de gör samma saker som de gjorde när jag lämnade sist. Domkyrkan är lika präktig, ån lika vacker och våren lika kall som de alltid har varit. Men bland alla nära och kära, gator och hus som varit med mig sen barnsben grips jag av en obekväm insikt. Stan kanske inte har förändrats, men jag har det. Jag har bytt cykel, stödhjulen går inte längre på. Uppsala är mitt hem, men det är Lund också. Jag blivit en produkt av två städer som avskyr varandra men jag känner mig trygg i där jag är och jag uppskattar dem verkligen båda. Som ett skilsmässobarn fast med kommuner. Jag är en lokalpatriot, men jag behövde åka tillbaka för att inse att jag är en uppländsk-expat som älskar Skåne.
Panorama är en politiskt och religiöst obunden studenttidning och de eventuella åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Samuel Rivera, Skribent
