Bild: Aline Forsström
Stämningen är uppspelt under universitetshusets välvda tak. Varenda stolsrad är fylld. Kombinationen av högt sorl från publiken, musik och den ivriga förväntan som fyller luften får stämningen att påminna mer om upptakten till en konsert, än till ett föredrag med en militär befälhavare. När klockan slår nitton intar Frida Eriksson, förman i studentaftonutskottet, scenen och välkomnar publiken till den 13:e ÖB-aftonen i föreningens historia.
Någon minut senare marscherar Micael Bydén, Sveriges överbefälhavare, upp mot scenen till rungande applåder. Hans besök på Studentafton sker under en omvälvande tid för myndigheten han leder, och landet han ämnar att försvara. Sveriges Nato-inträde, enligt Bydén den största säkerhetspolitiska förändringen i Sverige under modern tid, är fortfarande inte fullbordat. Efter en lång period av nedrustning håller militären även på att skala upp sin verksamhet och till följd av den senaste tidens våldsvåg i Sverige har möjligheten för militären att stödja polisen även lyfts. Förväntan är stor då överbefälhavaren förkunnar att han ska ge en lägesbild av Sveriges försvar och dess säkerhetspolitik. Han lägger sina papper till rätta.
Anförandet inleds med en redogörelse för situationen i Ukraina. Kriget är en demokratis kamp för sin och andras rätt till självbestämmande, menar Bydén, och det är av största vikt att Sverige fortsätter sitt stöd till denna kamp. De attacker mot civila mål som idag sker i Ukraina, kan i framtiden komma att riktas mot Sverige. Det är med den bakgrunden som Sveriges Nato-inträde bör betraktas. “Vi är säkrare idag än innan vi ansökte om Nato-medlemskapet”, konstaterar Bydén. Därutöver betonar han de omvälvande förändringar som medlemskapet kommer att innebära för såväl militären som den civila sfären. “Jag tror, och kanske hävdar, att vi har en bra bit kvar när det gäller att absorbera hur allomfattande förändringen är”.
Blickarna i salen är spända på talaren. Det viskande och mobilanvändande som ofta förekommer under studentaftnar lyser med sin frånvaro. Publiken hänger på varje ord. Vid flera tillfällen använder Bydén sig av detta faktum för att ta långa retoriska pauser. Vid dessa tillfällen är tystnaden dånande.
Talet rör sig vidare till att handla om civilas roll i militära situationer, Sveriges bristande totalförsvar och det nya försvarsbeslutet som väntas 2025. Vid flera tillfällen stannar Bydén upp för att förklara uttryck och ge exempel från hans egna liv. Han ger ett tillmötesgående intryck. En del av anförandet ägnas även åt att diskutera ledarskap. Bydén upprepar flera gånger orden “min myndighet” och sätter sig själv som fullständigt ansvarig för bristerna i försvarsmakten. Han betonar även vikten av att upprätthålla den “icke-dömande kultur” som han syftat till att skapa inom organisationen. “För oss är detta dödsviktigt”.
Efter en halvtimmes anförande öppnar överbefälhavaren upp för frågor: “Varsågoda mina vänner. Jag är redo. Framåt!”. Frågorna ställs företrädesvis av män och handlar till stor del om specifika företeelser inom försvarsmakten och värnplikten. Bydén besvarar systematiskt frågor om grått arbete, bristande utrustning och militär strategi. Intrycket av en väldigt nischad publik bekräftas när Bydén undrar hur många i publiken som varit värnpliktiga eller genomfört GMU. Nästan hälften av händerna i salen räcks upp. “Då vet jag var jag har er”, skrockar Bydén.
Mer övergripande frågor uteblir till stor del. Mönstret bryts då Thea Erlandsson, ordförande för Lupef, ställer sig upp och undrar över hur försvarsmakten konkret arbetar för jämställdhet. Bydén stannar allvarsamt upp som för att betona frågans betydelse. Han berättar om hur han under senare år kommit att förstå skalan av den kränkande särbehandling som försiggår i hans myndighet. Han nämner även vissa åtgärder som införts och avslutar sitt svar med orden: “Det här ska bort. Det här ska inte finnas i försvarsmakten”. Då kvällen är slut uttrycker flera från publiken sitt missnöje med Bydéns svar på denna fråga. Mycket jämställdhetsarbete som försvarsmakten faktiskt genomför gick onämnt, och flera menar att svaret visade på en bristande förståelse för den machokultur som existerar inom militären.
Efter en timmes frågestund meddelas det något abrupt att nästa fråga blir den sista. Ordförande rör sig åter upp på scenen och frågar traditionsenligt vem gästerna skulle vilja se på studentafton härnäst. Docenten som medverkade under frågestunden vill se Paul McCartney och Bydén hoppas på Jens Stoltenberg. Kvällen lider mot sitt slut. Ett ytterst strukturerat anförande följdes av en ostrukturerad frågestund; men mycket hann sägas, många ämnen täckas, många frågor besvaras. Dånet av applåder fyller salen då överbefälhavaren tackas för sin medverkan. Gästerna rör sig vidare mot den traditionsenliga studentaftonsittningen och publiken rör sig åter ut i oktobernatten.
Panorama är en politiskt och religiöst obunden studenttidning och de eventuella åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Hampus Ågren, skribent
