Bild: Unsplash
Kerstin Thorvalls självbiografiskt baserade bok Det mest förbjudna, är en bok om kvinnlig sexualitet och var därför skandalomsusad när den släpptes på 1970-talet. Den skapade en moralpolitisk debatt med särskilt fokus på kvinnligheten, njutningen och i vilken utsträckning dessa två skulle låtas samexistera. Det är en bok baserad på författarens egna erfarenheter som dryper av ångest och en vilja bort från uppväxten och dess strama ramar. Den utforskar hur den otillåtna sexualiteten kan vara ångestdämpande, men också hur den tillåtna sexualiteten skapar ångestspiraler.
Huvudkaraktärens sexualitet är en revolt mot allt hon fått lära sig och mot den ångest som kryper i hennes ådror oavsett vad hon gör. Och även om tanken var nyskapande när boken släpptes så är det också så otroligt självklart. Oavsett hur lite kontroll man har över sitt liv, har man alltid den yttersta kontrollen över en sak: ens egen kropp och vad man väljer att göra med den. Det är det som är så vackert med den här romanen; samtidigt som huvudkaraktärens handlingar tas till absurdum så innehar boken samtidigt förmågan att få de absurda valen att verka helt självklara givet omständigheterna. Hon använder sig av sin kropp och sexualitet som ett missbruk som vilket annat. Ensamhet är ångestens bästa vän och det visar boken så oerhört tydligt. Hon är rädd för att dö ensam och omger sig därför med människor och tillfälliga kontakter. Låter det bekant? Är det igenkänning du söker är detta en bok att läsa.
Samtidigt som boken är otroligt specifik och berättar en enda kvinnas historia lyckas den också vara allmän. Den är ett sexualpolitiskt manifest. Den visar ett alternativt universum där lusten och kroppen tillåts vara endast kvinnans egen. Inte till för någon annan, inte ens männen som nyttjar den. Den visar ett ideal som ännu inte är förverkligat – inte ens 50 år efter att den släpptes. Trots alla meningsmotståndares starkaste argument visar den också hur det personliga är politiskt. När huvudkaraktären inte lyckas med sina äktenskap så ses hon som en samhällets paria. Hon ska botas för att hon är otrogen mot allt och alla, hon ska stötas ut för att hon avskyr äktenskapets kedjor och hon ska hängas för att hon är en dålig mor. En kvinna som är som en kvinna inte bör, är inte värd en plats i det allmänna.
Det är en märklig bok, om relativt nischade teman, som förmodligen den stora massan inte uppskattar. Men den är vacker i sin komplexitet. Och vacker i sin beskrivande enkelhet. Den är också otroligt träffsäker i sina beskrivningar av ångest, ensamhet, utanförskap och sexualitet att man i den kan hitta något allmänmänskligt – eller i alla fall något allmänstudentigt. Och den är vackert skriven av en kvinna som på något sätt inser att hon varken kan, eller vill, göra som alla andra bara för att det är det som förväntas av henne.
Läs den om du vill bli arg, tagen, förfärad och häpen.
Panorama är en politiskt och religiöst obunden studenttidning och de eventuella åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Daniela Vásquez Astudillo, Skribent
