Bild: Wikimedia Commons
Samtidigt som det nalkas vår i Skåne händer det stora saker långt upp i norr. Gruvan som skapade staden håller nu på att äta upp den och hela staden behöver nu flyttas 3 km bort. Vad händer egentligen i Kiruna?
Häromdagen såg jag solen för första gången på väldigt länge. Jag var på väg hem från att ha handlat; med min matkasse i handen kände jag solens värme på mina bleka och sloka kinder. Det kändes som att helt oväntat träffa en gammal nära vän: En sådan lycka och förvåning på samma gång så att man nästan hamnar i chock. Jag stannade till. Ett äldre par stod fridfullt bredvid mig med ansiktet vänt mot solen. Våren! Jag släppte det jag hade i mina händer och ringde min sjuttonåriga syster i Uppsala. Men när jag skröt om vädret möttes jag bara av bitterhet och avundsjuka. ”Bitch, här är det bara slask och grått, fuck Skåne”.
Sverige är ett väldigt intressant land, för även om det inte är stort är det så himla avlångt. Denna geografiska egenhet gör att det finns flera ”Sverige” i Sverige. Ta till exempel Göteborg och Stockholm. Det finns såklart många andra skillnader, men bara skillnaden i klimat mellan dem gör att städerna, åtminstone för mig, känns väldigt olika. Ännu tydligare är kanske Lund och Umeå: Två universitetsstäder med liknande storlek (ca 90 000 invånare) men utöver språket känns det inte som de ligger i samma land.
För mig finns det ingen stad som belyser denna sanning lika bra som Kiruna. Det bor endast 23 000 personer i kommunen (varav bara 18 000 i staden) men hela kommunen är större än hela Skåne och Södermanland tillsammans. En svår stad att bo i: Under 20 dygn går solen aldrig upp och under 50 dygn går den aldrig ner. Som en av Sveriges nordligaste städer och den största i Lappland är den en samlingspunkt mellan tre olika kulturer; den svenska, den tornedalska och den samiska. Det vill säga tre olika språk som alla äger staden. Det är även en vacker plats som har både norrsken och Kebnekaise.
Det är dock inte detta som gör Kiruna unikt. Det statliga gruvdriftsföretaget LKAB:s Kirunagruva är världens största järnmalmsgruva och ligger grund för både staden och stora delar av det svenska välfärdssamhället. En enorm underjordsgruva med enorma tillgångar som gjort staden och landet rikt. Men i och med mer eller mindre ständig utvinning sedan den grundades 1898 krävs nu en expansion för att säkra dess framtid, vilket utgör en risk för den omgivande miljön. 2004 blev det känt att staden behöver flyttas. Stora sprickor sprider sig nu upp till ytan och det finns inte längre någon plats för samhället runt omkring. Det gamla centrumet ska rivas och ett nytt centrum ska byggas från grunden tre kilometer bort. En stad på resande fot, och därför verkligen något helt unikt.
Detta är, som man kan gissa, ett enormt projekt. Även om staden är relativt liten, är omfattningen helt annan. Tusentals byggnader ska byggas och rivas tills 2035 när projektet planeras att vara klart. Det ska byggas nya skolor, ett nytt påkostat badhus och butiker, och det nya stadshuset som var färdigt 2018 kan ni observera omslagsbildningen, allt som ska klä det nya centrumet. I den gamla staden ska allt utom ett få antal byggnader rivas, som istället ska flyttas. Ett fåtal utvalda K-märkta minnen ska föras vidare till de nya Kiruna, vilket är bland flera några gamla arbetarbostäder i trä, samt Kirunas berömda träkyrka som blivit utsedd till en av Sveriges vackraste byggnader. Hur man ska göra för att flytta och samtidigt bevara en hel kyrka tre kilometer vet jag inte. Planen är att den 9 meter breda vägen för transporten ska byggas ut till 24 meter för att kunna köra kyrkan med lastbil eller dylikt. Verkar ganska svårt, jag önskar dem verkligen lycka till.
Projektet har även varit logistiskt utmanande då det är ett samarbete mellan LKAB, kommunen och privata aktörer. LKAB står för mycket av finansieringen i och med gruvans ansvar för flytten, och till och med 2022 så har LKAB lagt 12 miljarder kronor på projektet. Samtidigt står kommunen för mycket av ansvaret, vilket har lett till stora konflikter mellan parterna. Kommunen har flertal gånger larmat om att pengarna inte räcker till, nu senast mycket tack vare inflationen, och att LKAB inte tar sitt ansvar. LKAB svarar med att de gör de visst, att kommunen gnäller och att företaget blir orättvist behandlade. Så börjar samtalet om, igen och igen.
Jag undrar hur det är att vara en Kirunabo i allt det här. Å ena sidan rivs många av alla de platserna för dina minnen. Jag läste en artikel med en man som kände sig lite melankolisk över att den gamla gränd som han hade stått och tjuvrökt i som tonårig så ofta precis hade rivits. Måste verkligen ha varit en udda känsla. Samtidigt, å andra sidan, är det en allmän sanning att det inte finns något Kiruna utan gruvan. Om gruvan stannar så stannar även Kiruna. ”Klart de ska få den mark de behöver”, som en man som fick frågan om stadsflytten sa, ”det är därför vi lever här, för LKAB”. Å ena sidan rivs allt som du förknippar med din stad. Å andra sidan är det en unik möjlighet att skapa något helt nytt och bättre.
Jag lägger på mitt samtal med min syster och sköljer undan hennes dåliga energi med vårljuset. Det äldre paret har fått sällskap av några andra i sitt solande. Det märks att det är vår i staden: Folk går promenader för att de vill och inte för att de måste. Folk klär sig något mer färgglatt. Jag tar upp min matkasse och går hem.
Panorama är en politiskt och religiöst obunden studenttidning och de eventuella åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Samuel Rivera, Skribent
