Foto: Julia Taubitz, Unsplash
Vintern är kommen. Sveriges befolkning är så matt den bara kan vara när vardagen är grå och trist och man är på vippen att ge upp hoppet, men det finns en ljusglimt: På spåret är tillbaka.
Ett av våra mest folkkära program, som varje fredagkväll från novembers mörker till februaris gryende vinteridyll vägleder oss genom livet. Vecka in och vecka ut levererar På spåret allmänbildande föda till vårt kulturellt undernärda folk, som i mörkret har blivit rejält hungriga. Men varje år reser sig även bittra kritiker från de mörka hålor jag föreställer mig de huserar sig i, och kastar sin oinspirerade galla: “Lindström & Luuk är för gamla, byt ut dem!”… “På Spåret har blivit för lätt!”. Så pass missriktad kritik går faktiskt inte att bara skaka av sig, och därför vill jag hylla det som verkligen hyllas bör.
Vi tar det från början. Ingvar Oldsberg föddes den 31 mars… okej, kanske inte så mycket från början. Men han var, tillsammans med den tidigare i höstas bortgångne journalisten Lennart Andersson och TV-chefen Steen Priwin, den visionär som sent 1980-tal såg en lucka i det svenska medieklimatet. Sveriges Television stod vid då inför oroliga tider, med en avreglering som innebar att de inte längre var ensamma aktörer på marknaden, allteftersom TV3 gjorde sitt intåg i svenskar hus och hem. Om just På spåret var tänkt till det program som skulle säkra SVT:s fortsatta relevans har jag visserligen inga belägg för, men överväg följande: detta är min text och ingen kan hindra mig att romantisera och något överdriva ett av mina favoritprograms roll i dramat.
SVT:s logga 1980
Bild: Wikimedia Commons
Oavsett vad tanken bakom var lyckades programmet inom några säsonger locka till sig en stor publik av svenskar som törstade efter kunskapsutmaning. Enligt en undersökning utförd 1993 av Mediamätning i Skandinavien, MMS, hade På spåret en dryg miljon tittare i veckan och var TV 2:s populäraste nöjesprogram. Och tåget fortsatte bara att tuffa på. Oldsberg cementerade sig som grundstenen i programmet under sina 22 år, med författaren och tidigare vinnaren Björn Hellberg i rollen som domare under nästan lika många säsonger. I mars 1990 kom de upp i 3,7 miljoner tittare, fler än antalet svenska tittare av den legendariska bronsmatchen VM-94! Dessa rekordsiffror står sig ännu idag, och överskuggas endast av obräckbara giganter som Kalle Anka och hans vänner önskar God jul, och Melodifestivalens final. Men 2009 var det dags.
Kristian Luuk?… Och Fredrik Lindström? En komiker och en självbeskriven “populärhistoriker” som kände varandra från Hassan-tiden… Skulle de verkligen kunna axla det enorma ansvar som det innebar att vara programledare respektive domare, speciellt med tanke på deras föregångares popularitet och långlevnad? Luuk beskrev själv i en intervju halvåret innan debuten sina känslor inför att ta över: “Ingvar Oldsberg är kungen. Jag har följt honom sedan jag var ung och brukade ta anteckningar under hans program. Jag känner mig hedrad över förtroendet, […] och lite rädd.” Lindström hade en klart mer pragmatisk tveksamhet: “Detta innebär att jag inte kan sitta och titta på programmet på fredagarna, och det skulle bli lite konstigt om man försökte vara med och tävla själv.” Efter en lång betänketid tackade han, som vi alla vet, till slut ja. Ända sedan dess, när premiäravsnittet rullades ut den fjärde december och folket ihopträngda framför TV-apparaterna såg på med nervositet och förväntan inför det som väntade, har den nya duon briljerat.
Kristian Luuk & Fredrik Lindström
Bild: Wikimedia Commons
Genom att både behålla essensen, känslan och generellt format, och våga sig på förändringar har de under sina hittills 16 säsonger med prakt och elegans lyckats förvalta Sveriges Televisions lilla raring. Husbandet Augustifamiljen byttes ut, visserligen under ett visst ramaskri från såväl sofforna som kultursidorna, med ett nu rullande schema. Tävlingsmomentet “Retur” ersattes med “Vem där?”, som ersattes med “Listan”, som sedan skrotades och ersattes med båda tidigare nämnda moment, och nu senast ersattes dessa av “Närmast vinner”. Tävlande byts ut men kommer också tillbaka, antingen i direkt följande säsonger eller om man är Peter Apelgren med 13 års välförtjänt vila efter att ha vunnit hela tävlingen. Och låt oss inte glömma den viktigaste aspekten, i alla fall om man frågar min far: ljussättningen. Han brister utan undantag varje avsnitt ut: “Amäh, bäst ljussättning i Sverige eller??” Lika imponerad varje avsnitt, men likaså håller jag med varje avsnitt: de har fanimej bäst ljussättning i Sverige, och inget kommer i närheten.
Även för de deltagande har programmet nått en legendarisk status; ett tveeggat svärd att falla på i sin okunskap eller höja till skyarna medan man lyfts till mediesveriges högborg som ett universalgeni. Fredrik Wikingsson beskrev På spåret som “svensk medias Vietnam. Som veteran kan jag inte se programmet längre, det får inte ens stå på hemma för jag börjar skaka så fort jag hör den där vinjettmusiken.” – det handlösa fallet. Samtidigt, hur det känns när man klämmer ur sig ett svar från urgrunden av ens kunskapsrepertoar: “Och den känslan, den är starkare än droger. Den känslan har ingen hittat på ett rejv.” Likt få andra program får Sveriges mest välkända ansikten möjligheten att i bästa sändningstid skämma ut sig, och hemskt som det är tror jag och många andra att även det är en viktig aspekt av vad som utmärker På spåret.
Denna grundpelare i vårt civilsamhälle har alltså vissa mage att kritisera, och påstå att de vet vad som är bäst för programmet? Jag tycker mig visserligen ha sett något av ett mönster hos kritikerna: Att de är unga ambitiösa manliga skribenter. Om jag så ödmjukt får räkna in mig själv i denna grupp vill jag be om ursäkt. Men, det kanske är föga förvånande; jag är en utav oss och av egen erfarenhet kan vi vara odrägliga vid chansen att få bidra med något nytt. Undantaget från denna regel verkar vara DN:s Johan Croneman. Jag blir aldrig riktigt klok på honom och hans envist kritiska texter, men kring detta ämne lyckas någon slags nyans ändå genomsyra artiklarna. Inför förra säsongen skildrade han sin journalistiska relation med På spåret, och gick igenom vad han tidigare skrivit.
2006, i sluttampen av Oldsbergs och Hellbergs era, visade han hur ett TV-program kan frammana mycket motsatta känslor: ”Det finns inte en chans i universum att jag skulle stanna hemma en kväll för att titta på ’På spåret’, men är jag å andra sidan hemma så kan åtminstone inget i världen få mig att välja något annat.”
2011, när Luuk & Lindström hunnit leda två säsonger: ”’På spåret’ är fortfarande sevärt nio gånger av tio men det finns numera en slags överlägsenhet som genomsyrar programmet.” De var ännu inte riktigt hemma, något saknades fortfarande även om jag tror min far redan då nöjt kommenterade ljussättningen.
2016: “Nu är de helt hemma och bekväma i sina roller, obesvärade, noll tendenser till den där ängsligheten.”
Slutligen, 2023: en artikel där han både lyfter fram det som särskiljer På spåret och gör det till SVT:s mest sedda, och skådar mot en inte alltför avlägsen framtid. Någon måste trots allt fundera på vilka som är kapabla att ta över när pensionsåldern är nådd för programledarparet vi alla älskar. De enda två ersättare han kan tänka sig är två av de mest aktuella mediaprofilerna tillika tidigare finalisterna Hanna Hellquist och Ina Lundström. Det är inte ett dumt förslag, och inte hade det varit första gången någon tar steget från buren till domarbordet: både Björn Hellberg och Fredrik Lindström hade tävlat innan de blev domare.
Min slutsats i detta långrandiga försvarstal börjar kanske närma sig Cronemans. På spåret kan och har precis som många program behövt utvecklas och förnyas under åren, men det är också något speciellt med ett program som bestått i 35 säsonger med i princip samma upplägg och premiss. Visst måste man inte älska varenda aspekt, men alla bör kunna erkänna att det inte finns en like på svensk TV.
Panorama är en politiskt och religiöst obunden studenttidning och de eventuella åsikter som uttrycks är skribentens egna
Tage Harby Samuelsson, Skribent och tvåfaldig vinnare av På styret
