Foto: Gabriel Hof
Hitta hem, hitta hem, hitta hem, ibland känns det som att det enda jag gör är att försöka hitta hem. När jag gjorde valet att plugga Pol. Kand var det ett aktivt beslut att inte riktigt behöva välja något än, men fortfarande få känna mig lite smart när jag drar regressioner eller slänger mig med någon teori om hur världen håller på att avdemokratiseras. Det är en bra grund att stå på, speciellt med tanke på hur många grundkurser man proppar i sig innan man faktiskt gör något form av val, men vad är det egentligen jag ska vara bra på? Svaret på den frågan är jag lika långt ifrån nu som när jag åkte ner till Lund för två år sedan, den enda skillnaden nu är att jag tvingat iväg mig själv på utbyte till min släkts förlorade land, Nederländerna.
Det var här som min farfar växte upp. Han fick uppleva två världskrig innan hans föräldrar fick nog och flyttade till Stockholm. Jag kände honom aldrig riktigt, så några nostalgiska skäl fanns inte där egentligen, men jag närde ändå en tanke att det kanske var här jag skulle hitta hem. När Erasmus School of Economics i Rotterdam godkände min ansökan var det bestämt och när jag lite oförtjänt lyckades hitta en bostad i drömområdet Kralingen utan några som helst problem förstod jag att det var meningen att jag skulle hit.
Staden har, precis som farfar, genomlevt två världskrig och det märks inte minst på arkitekturen. Rotterdam lämnades sönderbombat efter de båda krigen och har därefter blivit en lekplats för arkitekter där centrala staden får ses som Europas svar på New York med sina industriella höghus och experimentella byggnader, som den snea centraalstationen som i sin tur skulle bli lite av en symbol för min resa, men mer om det senare. Mitt älskade Kralingen uppfyllde dock precis de bilder av Nederländerna som jag såg framför mig när jag klickade in stadens universitet på Solemove någonstans i Februari, pittoreska townhouses med mängder av inkorporerad växtlighet och både en och annan kanal som välkommet träder fram när man minst anar det.
Landet är kanske lite för platt för min smak, men annars kom jag att gilla det från första början, frågan var bara om landet skulle acceptera mig?
Precis som i de bästa delarna av Lund inkorporerar holländarna gärna växtlighet tillsammans med sina gulliga små hus, en stor uppgradering är dock kanalerna, som ser till att man aldrig är mer än 10 minuter från vattnet. Om man bortser från att landet är helt platt, vilket påverkar en mycket mer än vad man tror, är Nederländerna ett fantastiskt land att bo i. Folket är vältränade (det går inte att hitta en enda holländare utan en landhockeyklubba utstickandes ur ryggan), välklädda och hårt arbetande och det finns ingen som vill passa in här mer än jag.
När det kommer till Nederländerna är det första jag tänker på språket. När jag äntligen laddade ner Duolingo någon vecka innan avfärd slogs jag av hur ofattbart enkelt det var att förstå. Jag sopade igenom bana efter bana och började lite lätt tänka för mig själv att de här holländska generna jag bär på minsann inte var för intet. Jag har alltid tyckt att många gett språket för mycket skit och att det faktiskt har sin charm, nu när det visade sig att jag var en naturbegåvning fanns det väldigt lite som pekade på att Nederländerna var landet för mig.
Problemen började när jag lämnade den trygga Duolingo-bubblan och började interagera med holländarna live. Här nere tar de mig initialt för en av sina egna, vilket jag är lite stolt över, men det har haft nackdelen av att folk brukar inleda interaktioner med mig med långa meningar av vad jag bara kan anta är fullkomligt skitsnack. Om jag hade köpt ett par Apple Vision Pro och de hade haft någon form av autotext-funktion hade det kanske funkat, för att läsa språket går bra, men det är just när de börjar prata som problemen uppstår. Det är som att någon tagit ett gäng danskar och låtit de härja fritt i Amsterdams Red Light District och sen bett dem komma upp och prata med mig, vilket i och för sig inte är helt omöjligt.
Nej, holländska är för svårt att förstå. Det har dock inte hindrat mig från att försöka låta holländsk när jag exempelvis betalar i kassan eller när damen bredvid mig på en fotbollsmatch började prata med mig. Jag har sett mycket fotboll och vet att det egentligen mest handlar om att matcha ljud och gester till det som händer. I det här fallet hade Sparta Rotterdam släppt in två genomusla mål mot jumbogänget Almere City, och då var det ganska enkelt att hänga med i missnöjet och låta den universella fotbollssupportern komma fram. Jag hyser dock en rädsla för att det skiner igenom, kassainteraktionerna är så pass korta att jag lämnar innan jag får reda på om de är mig på spåren, men den holländska damen måste till slut tyckt att jag var bra konstig som bara satt och nickade med i vad det än var hon sa. Det ilade i mig, jag ville kunna fortsätta konversationen, men det gick helt enkelt inte att lära mig holländska på en sekund. Att byta till engelska var heller inte ett alternativ då det hade gått alldeles för lång tid sen hon inledde kontakten.
Ju längre in jag började komma på min resa, desto mer började känna att min relation till holländarna, precis som Rotterdams centraalstation, var lite sned. Mycket såg bra ut på papperet, men när det väl kom till skott funkade det inte riktigt. Trots det fortsatte min kamp för att passa in i mängden och den skadades inte av att jag flyttade in i en lägenhet där två holländare bodde sen innan. Två perfekta möjligheter att hitta hem.
Båda två har hållit sig iväg från lägenheten mycket, men när det funnits tillfälle att hänga har jag huggit direkt. Den ena killen, som vi kan kalla för “Party-Niels”, då det enda han ville veta om mig när jag intervjuades för att få lägenheten var hur mycket jag gillade att festa, käkade jag middag med ett par gånger i början. Då kom det fram att både han och Sam har flickvänner, vilket förklarar frånvaron på veckodagarna, men även att i princip alla holländare åker hem till sina småbyar på helgerna, vilket i sin tur förklarar helgfrånvaron. Men det jag framförallt tog med mig var att det fanns en schism mellan Party-Niels och Sam där den förstnämnde trodde att Sam försökte undvika honom.
Där och då kände jag lite samma sak, fram tills det att jag stötte på honom tillsammans med hans flickvän för första gången. Efter en kort konversation på kanske 10 minuter brast tjejen ut att hon skulle ha en födelsedagsfest en månad senare och att jag var hjärtligt välkommen. Jag hade hört att holländarna skulle vara raka, men den här typen av tvära kast var jag kanske inte beredd på.
En månad senare hade jag träffat på Sam i lägenheten max 5 gånger till, men födelsedagsfesten var fortfarande aktuell och rakheten var lika tydlig även i det här forumet. På bara några minuter hade jag fått hälsa på marsvinen som Sams tjej, vars holländska namn var nästintill omöjligt att uppfatta, hade i sovrummet, fått reda på hyran på lägenheten (700€) och blivit varse om att hon och hennes bästa kompis en gång golfat med prinsessan Amalia av Orange. Högt och lågt var det, men höjdpunkten var absolut när fritösen eldades på i köket och det med jämna mellanrum dök upp friterade godsaker på bordet där vi satt och spelade kort. En bättre beskrivning av holländarna som grupp än att de har marsvin på rummen, friterar allt vid givet tillfälle och golfar med landets prinsessa kan jag faktiskt inte värka fram. Sams tjej hette förresten Julia, det tog ett tag att få reda på.
Det var en trevlig kväll, men efter det har vi återgått till samma form av sporadiska kontakt och på det har även Party-Niels tagit sitt pick och pack och flyttat. Relationen mellan mig och holländarna har blivit sned. När de närmar sig lyckas jag inte få fram en fullgod holländsk fasad och när jag närmar mig är de allt som oftast inte hemma. Kanske hade jag behövt ett av farfars goda råd för att få det här att funka på riktigt? Svaret på det är jag tyvärr rädd att vi inte kommer få, men något hem bland holländarna verkar jag inte vara redo för än.
Panorama är en politiskt och religiöst obunden studenttidning och de eventuella åsikter som uttrycks är skribentens egna
Gabriel Hof, Skribent
