Foto: Unsplash
Varför har generation Z slutat ha kul och vems fel är det? Är clean girlen den nya punkaren och vad gör hon i så fall uppror mot? Jag vet inte, deltagarna i Love is Blind vet inte, men Anders Hansen tror sig absolut veta.
Den kollektiva apati som har kommit att känneteckna vår generation har givits flera orsaker: generation Z hävdar ett hopplöst världsläge, 40-talisterna beklagar sig över ett urholkat föreningsliv och Anders Hansen tycker – i vanlig ordning – att roten till alla problem är att vi har gjort avsteg från homo erectus-livsstilen. I övrigt brukar de påstådda orsakerna skifta mellan individualism, pandemi, finanskris, sociala medier, socker, influencers, jämställdhet, den rödgröna regeringen och alliansen.
Vad exakt som är anledningen till att vi i stället för att gå i demonstrationståg går på hot girl walk, i stället för att dricka, röka och knarka dricker matchalatte, i stället för att ligga runt ägnar oss åt att bli sambos eller protecta vår peace (läs: leva i kvasifrivilligt celibat) och i stället för att göra musik och måla tavlor skapar moodboards på Pinterest, kommer vi nog aldrig att få veta. Däremot måste jag motvilligt erkänna att jag vet väldigt mycket om den lågmälda lyckan som infinner sig när man efter en lång dag tillbringad på de spygröna stolarna i Edens lounge area äntligen får scrolla en riktigt lång scroll. De kemiska processerna bakom den känslan finns säkert förklarade i åtskilliga psykologstudenters examensuppsatser, och om inte av dem så av otaliga experter i TV4 Nyhetsmorgon, och jag kommer därför inte att ägna fler tecken åt att fördjupa mig i vetenskapen bakom mitt mobilberoende. En fråga som däremot ofta lämnas obesvarad är den om varför vi tar vår tillflykt i redan kända format, när alla innan oss verkar ha uppfunnit nya grejer för att handskas med jobbigheter.
Ett sätt att se på saken är att vår avsaknad av agens är en motståndshandling, att det stillsamma livet är en ny form av uppror. Men uppror mot vad? Mot YOLO? Mot Anders Hansen? Mot sexpositivismen? Att clean girlismen är det nya punk rimmar visserligen väl med den nykonservativa vågen som drog in i Herrens år 2019, men vi har inte ens den klädsamma självgodheten som alla andra unga årskullar sedan tidernas begynnelse har haft. Oavsett vem du frågar verkar alla vara rörande överens om att vi (med undantag för 80-talisterna) är tidernas kulturellt och socialt klenaste generation.
Men nog av självhat och åter till eskapismen, som är vad den här texten egentligen skulle handla om. Av allt att döma genomgår vi just nu, åtminstone enligt otaliga experter, tyckare och före detta statsministrar, ett geopolitiskt paradigmskifte. Världen som vi känner den verkar inte vara ändstationen vid historiens slut och det enda jag kan göra är att kolla Love is Blind. När världen känns överväldigande är min instinkt att vattna blommorna, leta efter kakfat på loppis och slaviskt följa serier som – milt uttryckt – kan beskrivas som populärkulturens McDonald’s. Det är en ny sorts eskapism och den går ut på att försöka tänka och känna absolut ingenting. Hittills har den funkat skitbra, förutom när jag försöker undfly frågan om vems ärenden det är vi går, när vi i stället för att kritiskt delta i vår omvärld enbart iakttar den.
Panorama är en politiskt och religiöst obunden studenttidning och de eventuella åsikter som uttrycks är skribentens egna
Mina Rehn, Skribent
