Bild: Tobias Carlbring
Sverige har högst narkotikarelaterade dödsfall i hela EU. Ändå står regeringen fast vid att ändring i lagstiftning skulle skicka fel signaler.
Valet är äntligen över. Oavsett politiskt läggning slipper vi alla gemensamt informationsöverflödet från politiken. Politiker är inte skapta för att vara så närvarande som de är. De saknar karisman som krävs för att man ska kunna stå ut med att höra samma röster och se samma ansikten dag ut och dag in. Sättet de beter sig på, smutskastningen och icke-svarandet som numera känns som en dålig parodi på sig själv, är inte kul att genomlida varenda dag under några månaders tid. Med tanke på tonläget tycker jag det känns det fint att nu ha något enande, även om det är avsaknaden på något jobbigt.
Något jag reflekterade över efter en valdebatt var att många representanter för partier förespråkar icke-agerande i viktiga frågor, till och med när agerande är uppenbart nödvändigt. Ett bra exempel på detta är Sverigedemokraterna som tycker att det är viktigt att klimatet skyddas, men det verkar vara än viktigare att detta skydd utförs någon annanstans än i Sverige, allra helst på andra sidan jorden. Ett annat exempel på detta är Socialdemokraterna, som med Lena Hallengren och Morgan Johansson i spetsen, inte kan gå med på Folkhälsomyndighetens uppmaning att utreda kriminaliseringen av eget bruk av narkotika, med två argument. Antingen säger det att det ger fel signaler, eller så ger de någon variant av ”knark är bajs”.
Jag tycker inte att man hör så mycket om narkotikasituationen, mer än att det finns ett växande stöd för legalisering av cannabis bland unga och ungdomspartier. Men Sverige har en väldigt speciell narkotikasituation. En situation som är värd att veta om och ta på allvar, något som inte syns på tillräckligt hög nivå.
Vi har en ovanligt hård lagstiftning kring det egna bruket. Den höga straffskalan gör att polisen har rätt att kräva urinprov om de har misstanke att man har en illegal drog i kroppen. Vägrar man gå med på urinprovet har de rätt att, med våld om nödvändigt, istället ta ett blodprov. Årligen krävs ca 40 000 personer på urinprov för test av narkotika i kroppen. Till skillnad från andra länder har vi valt att lägga fokus just där, hos brukare. Visionen sedan 80-talet har inte varit noll dödsfall, eller noll missbrukare, utan att inga droger ska brukas i Sverige.
Har det då hjälpt kan man fråga sig? Vad har visionen om noll droganvändning haft för effekt i praktiken?
För cannabis har detta tillvägagångssätt fungerat bra och då det är den vanligaste drogen betyder det att färre använder droger i Sverige än snittet i EU. När det kommer till övriga droger, som amfetaminer, kokain och MDMA är vi däremot nära EU:s snitt (strax över snittet för de två sistnämnda).
Men mängden brukare är inte där vi sticker ut mest, det som gör att vi sticker ut är att vi har en anmärkningsvärd hög andel dödliga överdoser. Sverige har länge haft en hög dödlighet bland brukare och just nu har vi högst andel dödliga överdoser i EU. Snittet i EU ligger på 16,7 döda per miljon invånare, i Sverige dör 73 per miljon invånare, drygt fyra gånger över snittet. Sverige står för 9 procent av alla dödliga överdoser i EU men vi utgör bara 2,3 procent av befolkningen.
Detta kommer inte från att vi knarkar mer eller tyngre droger, utan det är ett direktresultat av signalpolitiken och Sveriges förkärlek till att avskräcka potentiella brukare. Länge stod Sverige enat mot sprutbyten, eftersom sprutbytesprogram kunde tolkas som att vi uppmanar folk att bli sprutnarkomaner, eller som att vi godkänner och är medhjälpare i missbruk. Lite senare, när Naloxon slog igenom på internationella marknaden, blockerade vi under en lång tid införandet i Sverige och det är än idag receptbelagt. Naloxon kommer i nässprayform och om någon överdoserat på en opiat (såsom heroin, morfin och fentanyl), kan man med hjälp av nässprayen rädda livet på den som överdoserar, då läkemedlet omedelbart häver opiaters effekter. Denna nässpray har själv ingen psykisk verkan, så det finns ingen anledning att köpa den, förutom om man vill rädda liv. Så varför göra det svårt för folk att köpa det? Att inte tillåta livräddande åtgärder är inte att avskräcka bruk, det är att se till att brukare inte överlever.
Avkriminalisering, legalisering och skadereduktion tar emot för många, många håller med partierna om att vägen vi tagit faktiskt är den rätta. Men det är helt absurt att man inte behandlar människor med mer respekt än man har gjort och gör. Folk som tar droger gör det av en anledning och det gör dem inte omänskliga. De har fortfarande rätt att leva och att se till att brukare lever ett onödigt farligt liv är inte att skydda icke-brukare, det är att sätta ett lägre värde på knarkares liv. Ingen har velat bli heroinist för att det finns sprutbytesprogram eller för att ambulanspersonal har Naloxon. Att bedriva en sådan hård linje är bara inhumant och farligt.
Självklart är droganvändning inte något positivt, att bli beroende av något är riktigt otrevligt, jag som snusat i ett par år kan intyga om det. Även om man inte blir beroende är drogbruk inte något positivt, speciellt farligt är det för unga vars hjärnor inte är färdigutvecklade. Tyvärr är det också just unga som är mest villiga att testa droger överlag. Men drömmen om ett narkotikafritt samhälle är omöjlig och strävan efter den skördar liv. I alla kulturer på jorden tas droger i olika former, det finns något djupt mänskligt i det. Att fortsätta föra signalpolitik och följa principen av icke-agerande, gör samhället en enorm björntjänst, en björntjänst som resulterat i att det år 2020 dog 524 svenskar i överdoser. Det är fler än antalet personer som dog i trafiken, av drunkningar och av mord sammanlagt samma år. Majoriteten av dessa hade gått att förhindra om man såg på människor som människor och inte bara knarkare.
Panorama är en politiskt och religiöst obunden studenttidning och de eventuella åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Tobias Carlbring, Skribent
