Bild: Pixabay
En magisk kvart senare befinner vi oss i en helt ny politisk situation i Sverige. Men vad beror denna högervind på, som alstrar högerpopulistiska segertåg i Sverige, Italien, Polen, Frankrike – ja nästan hela Europa?
Över hela Europa backar också socialdemokratin starkt, och i det italienska valet stod Fratelli d’Italia, ett högerpopulistiskt parti med starka fascistiska rötter, på hela 26 procent.
Alltså ensamt nästan lika stort som hela vänsterkoalitionen, som landade på lite över 26 procent.
Var och varannan journalist skrek ut sin skräck. ”Jag väter mitt ark med tårar”, skrev en politisk kommentator i La Repubblica, och låtsades som att han skrev sina artiklar för hand.
Och samtidigt som varje tidning kärnar fram sin egen smöriga historia om det politiska ragnarök som slutgiltigt kommer föra oss tillbaka till 30 – talet, ställs vi alla inför samma frågor: är dessa partier lika farliga som dom säger? Finns det en flisa sanning i deras politik? Är de som röstar på dessa partier bara främlingsfientliga dårar, eller finns det djupare anledningar till deras röstvanor?
Och trots att mittenpartierna i Sverige håller sig relativt starka, landar även här ett högerpopulistiskt parti på andra plats.
Harvardfilosofen Michael J. Sanders ser högerpopulismens framfart som en reaktion på två huvudsakliga punkter.
”[…] It was the embrace of market thinking and market values by center-left parties that proved most consequential – for the globalization project itself and for the populist protest that followed.
Michael J. Sandel, “The Tyranny Of Merit”, 2020
Det första argumentet Sandel tar upp är hur den påtagliga globaliseringen som skett under de senaste decennierna slagit ut den västerländska arbetarklassen, och hur de partier som en gång stod för arbetande människors rättigheter tillslut låtit sig övertygas att de nyliberala marknadsprinciperna är ett ofrånkomligt faktum, att det handlar om en matematisk sanning att den inhemska marknaden, och då även arbetsmarknaden, ska öppnas upp utan förbehåll för global konkurrens.
Tyngden bör ligga på utan förbehåll. Att ha en marknad med viss internationell konkurrens även i arbetsmarknaden, har varit ett faktum senast sedan det brittiska imperiet, kanske tidigare. Det finns dock en skillnad, något vi gjort oss av med, som skiljer den typ av konkurrens arbetaren utsattes för från hur det ser ut idag med ett avgrundsdjup i den ekonomiska sandlådan som leder hela vägen till Kina.
Nämligen att vi genom tullar och tariffer höll den inhemska produktionen vid liv, något som verkar otänkbart i IMF:s och världsbankens ekonomiska värld.
Med en industri i förfall är kruxet, för både USA och EU, liknande: vad ska hända med alla dessa människor, som en gång arbetade i dessa sektorer?
Och medan en viss grupp partier snubblade över varandra för att vara först i ledet med tydliga lösningar, stod mittenpartierna, både till höger och till vänster, och stampade.
Den fria, globaliserade marknaden kommer, i slutändan, att leda till en bättre värld för oss alla! Utbrast mittenpartierna, och Milton Friedman måste ha många fler armar än Vishnu, med en hand i varje politisk handdocka.
För de som lämnats i globaliseringens damm, klingade allt detta tomt.
Francis Fukuyamas bok ”The End of History”, som beskrev den liberala demokratin och den kommande globaliserade ekonomin som kalla krigets slutgiltiga vinnare, visar den framtidstro som Sovjetunionens förfall förde med sig. Hela världen skulle bli en liberal, demokratisk, marknadsliberal utopi, där krigen, hungersnöden och arbetslösheten skulle ge vika inför den globaliserade ekonomin.
Men nu, 30 år senare, kan vi definitivt säga att denna dröm tyvärr inte gick i uppfyllelse.
Istället blev kulmen av den finansiella avregleringen finanskrisen 2008, och det var i dammet av denna dröms förfall som den populistiska revolutionen slog rot.
I EU gäller samma visa, fast eurokrisen 2014–2015 kan sägas vara den främsta faktorn.
8 år efter finanskrisen i USA kom Trump till makten, 8 år efter eurokrisen kommer Giorgia Meloni, Italiens första kvinnliga statsminister och ledare för det högerpopulistiska Fratelli d’Italia, till makten.
Medan mittenpartiernas trötta tal om marknadsliberalisering och globalisering talade till vinnarna av globaliseringen, den övre medelklassen och överklassen, hörde det resterande samhället det som en uppmaning att fortsätta vandra ner mot avgrunden.
Där såg högerpopulismen sin chans.
Medan högerpopulisternas flip-flops trycker in orden ”FÖLJ MIG!” i sanden, lämnar mittenpartiernas utnötta sandaler bara en blank yta efter sig.
Men det finns en djupare rotat anledning än så, som anspelar på någonting mycket djupt rotat i oss alla, nämligen vår självkänsla.
Vidare argumenterar Sandel för hur denna sköna nya värld stampat ner globaliseringens förlorares ansikten i smutsen. Denna förnedringens politik.
Elites have so valorized a college degree – both as an avenue for advancement and as the basis for social esteem – that they have difficulty understanding the hubris a meritocracy can generate, and the harsh judgement it imposes on those who have not gone to college. Such attitudes are at the heart of the populist backlash.
Michael J. Sandel, “The Tyranny Of Merit”, 2020.
I utdraget ovan lägger Sandel fingret på en fråga som diskuteras sällan, inte bara I USA utan också I Sverige och EU: vi talar ofta om hur en utbildning ska leda till arbete, om hur värdefull en utbildning är, men mycket sällan om vad som ska hända med alla de som saknar denna utbildning.
Snittet i EU, när det gäller andelen av befolkningen som har en kandidatexamen, ligger på 29.5%, i Sverige ligger vi på 39.7%[1]. En förkrossande majoritet av EU-ländernas befolkning saknar alltså det som våra politiker menar är nyckeln till framgång.
Globaliseringen förde med sig stora ojämlikheter och en daltande löneutveckling för arbetarklassen och den lägre medelklassen, men liberala och socialdemokratiska partier försökte inte göra strukturella reformer för att minska dessa tilltagande problem.
Lösningen var istället att jämna ut möjligheterna till en klassresa genom, jag tror ni vet vart jag är på väg, utbildning. Genom denna retorik vrider de om kniven: ojämlikheten i samhället beror inte på systematiska problem, det beror på ditt misslyckande att utbilda dig själv.
När Sandel talar om eliten, så menar han alltså inte nödvändigtvis de som har mest ekonomiska fördelar.
Det är snarare en elit byggd på meriter.
Detta visar sig även i en studie[2] från flera europeiska länder på högutbildades fördomar, att av alla grupper med många fördomar mot sig, som muslimer, överviktiga, och medborgare med låg utbildning, hade de med låg utbildning lägst anseende bland högutbildade.
Slutsatsen som samhällsvetarna drog av denna studie var att det inte är, som många tror, fallet att de högutbildade har färre fördomar, de är bara riktade åt ett annat håll.
Dessa fördomar kommer från faktumet att många av de högutbildade anser att misslyckandet att skaffa sig utbildningsmässiga meriter beror på ett individuellt misslyckande.
Mest intressant är att de lågutbildade själva ansåg det vara ett individuellt misslyckande, vilket drivit på deras missnöje.
Sandel beskriver den värld som vi byggt, där den politiska diskussionen främst handlar om kunnande istället för värderingar, i andra ord har vi blivit teknokratisk meritokrati.
Det är alltså ekonomernas uträkningar som i stor utsträckning står för den politik vi bedriver idag, så mycket står klart, speciellt när båda våra statsministerkandidater i det svenska valet var civilekonomer.
Politik har blivit något som kan göras rätt eller fel, där de som besitter rätt kunskap i princip är de enda som kan ”räkna ut” den rätta vägen i politiken, och dessutom har de flesta effektiva verktyg för politiskt inflytande över ekonomin avvecklats.
Det är detta Sandel syftar på när han kallar demokratin för ”teknokratisk”.
Problemet ligger inte i att ha en rimlig ekonomisk politik, utan i att politikens syfte har förändrats. Det saknas en stark politisk diskussion om de ämnen som faktiskt berör de flesta av oss, vilket inte innebär att besluten inte tas, bara att de tas av någon annan, någon annan stans. Medborgare som känner att de förlorat sin värdighet som medborgare i en demokrati röstar på vad som helst som inte går i den riktning som tagit ifrån dom deras sociala ställning, självbild och ekonomi.
Vi är på väg att gå från att vara liberala demokratier med marknadsekonomier, till att bli liberala marknader som är lätt demokratisk kryddade.
Men trots Sandels argument vill jag inte frånsäga mig globaliseringen helt, den har lett till enorm ekonomisk utveckling i länder som tidigare utmärktes av en förkrossande fattigdom och lidande.
Det som jag anser vara viktigt med hans argument är hur denna globalisering påverkat klassförhållandena och politiken i väst.
Men i grunden handlar det om vilken typ av samhälle vi vill vara, vill vi vara en inkluderande demokrati, som tar upp alla våra medborgares rätt till ett värdigt liv, med en god anställning och en känsla av att man tillför någonting till samhället vi lever i, eller är deras rättigheter förbrukade genom avsaknad av relevanta utbildningar och kompetenser i vår globaliserade värld?
Dessutom ser jag argumenten som ett kall att låta politiken ha ett visst inflytande i ekonomin, och missförstå mig inte, det är inte någon statlig planekonomi jag förespråkar, men för att vi faktiskt ska kunna kalla oss för en demokrati så måste det demokratiska inflytandet kunna påverka även ekonomin, som vi alla är beroende av, i alla fall i några speciellt viktiga aspekter, som att skydda människors försörjning.
Detta kanske är extra aktuellt idag, när krig i Östeuropa får många att tala om att Sverige borde bli självförsörjande på essentiella ekonomiska områden.
Avslutningsvist vill jag påpeka att vi som universitetsstudenter har en viktig roll att spela i att vända denna utveckling, och inte göra samma misstag som den ”högutbildade” i studien ovan. Vi måste kunna ställa oss emot en politisk rörelse utan att för den delen måla upp hela motståndarsidan som idioter, vars åsikter inte spelar någon roll, vars problem i livet inte spelar någon roll.
Deras rätt till att få sina intressen representerade av staten är precis lika stora, och när politiken misslyckats med att ta människors viljor till sig, reagerar de.
De ser sig om, letar efter den första som skriker ”FÖLJ MIG!”.
[1] https://www.statista.com/statistics/1084737/eu-28-adults-with-tertiary-education-attainment/
[2] https://www.sciencedirect.com/science/article/abs/pii/S0022103116305509
Panorama är en politiskt och religiöst obunden studenttidning och de eventuella åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Elio Martorelli Nilsson, Skribent
