Bild: Sasha Pleshco/unsplash
Med EU och kriget i Ukraina bara en dagsutflykt bort är lilla Moldavien mitt i smeten. En tröskel mellan öst och väst vars intressanta samtid sällan tas upp. Vad händer egentligen i Europas kanske mest bortglömda stat?
Dryga en timme innan jag anlände till Chisinau den 15 november hade det varit en total blackout i staden. Det var ryska missiler sa de. Ryska missiler hade attackerat de elledningar som går igenom Ukraina till Moldavien, och som det lilla landet fortfarande är helt beroende av. Själva nedsläckningen varande bara i några få timmar men implikationen var tydlig. Jag har anlänt till krigets skugga.
Att kriget är mycket mer levande här i Moldavien är inte konstigt. Det är nämligen bara runt hörnet. Den ukrainska hamnstaden Odessa, som länge spekulerats ska ha varit en av Putins viktigaste strategiska mål med invasionen, är bara dryga 154 km bort från huvudstaden Chisinau (uttalas kiss-me-now). Det är samma avstånd som det är mellan Lund och Karlskrona. En dagsutflykt bort. ”Jag brukade åka över till Odessa på helger ibland och träffa vänner”, berättar Alex som är min lokala guide. ”Det var ju då innan kriget förstås”.
Kriget ligger dock inte bara geografiskt nära. Ukraina och Moldavien har en lång och fortfarande relevant gemensam historia vilket gör kriget även kulturellt nära. Utöver ha erövrat varandra, och utöver ha blivit erövrade av sina större grannar har de båda varit en bit av det forna Sovjetunionen och östblocket. De drabbades båda hårt av den sovjetiska hungersnöden på 1920- och 30-talet. Båda har sedan de blivit självständiga hamnat i inbördeskonflikter med pro-ryska utbrytarrepubliker. Båda har haft en rädsla för att bli invaderade av Ryssland. Varav en av dessa blivit bekräftad. Att många moldaver känner en extra sympati med sina ukrainska medmänniskor är därför inte så konstigt.
Moldavien har dock en speciell identitet jämfört med sina grannar. Eller rättare sagt avsaknad av identitet. Moldavien existerar som en tröskel mellan två världar och har alltid behövt balansera sin ryska sida med sin rumänska. Det område som vi idag kallar Moldavien har aldrig riktigt existerat som en suverän stat. Förenklat har det moderna Moldavien gått från att vara uppdelat mellan ett Rumänien och Kejsardömet Ryssland till att nästan helt bli en bit av Rumänien till att helt inkorporeras i Sovjetunionen.
Efter Sovjets fall och med att Moldavien blivit självständigt har denna balansgång bara blivit svårare. Den pro-ryska utbrytarrepubliken Transnistrien i östra delen av landet är ett tydligt exempel på detta. De har en egen valuta och eget pass, egen regering och egen militär. Det finns ett skämt här i Moldavien, säger Alex. ”Transnistrien är världens största open-air museum” vilket syftar till den tydliga sovjetiska estetiken och revanschismen som existerar i republiken.
När man åker från Chisinau till flygplatsen åker man genom ett enormt lägenhetskomplex i betong från gamla sovjettiden, Chisinaus port. Det finns ingen tydligare symbol för det ryska arvet än den tjugofyra våningar höga brutalism som öppnar upp sig för alla som ska in eller ut ur staden. Men brutalismen är samtidigt bara en av många historier som försöker existera sida vid sida i samhället. Trådbussarna och Lada-bilarna som länge klätt gatorna var kanske förr självklara symboler för stadsbilden. En självklarhet som sedan länge har börjat ifrågasättas. Dessa symboler av planekonomi, kontroll och ett allsmäktigt Ryssland behöver nu konkurrera med den västerländska samtid som sakta tränger in i staden. Trendiga små pittoreska franska kaféer, unkna men så familjära McDonalds och växelkursinformationsskärmar på var och vartannat gatuhörn i den nya staden som desperat försöker samexistera med den gamla.
Mina moldaviska vänner berättar hur det inte är en vänster-högerskala som dominerar politiken i landet. ”Vi är ett litet land”, berättar de, ”vi är mindre intresserade av politik och mer av geopolitik”. Liksom landet är splittrat mellan sina två kulturella historier och identiteter är också politiken det. Vart fjärde år går landet till val där pro-europeiska och pro-ryska partier slåss om folkets röster. Senast för två år sedan vann den proeuropeiska sidan vilket bland annat har inneburit att landet tillsammans med Ukraina fått det eftertraktade EU-kandidatstatusen tidigare i år. Något som splittrat befolkningen.
Bland de få moldaver jag fick chansen att prata med fanns det en stor optimism. Att få komma in i den europeiska gemenskapen skulle kunna innebära många möjligheter för landet menade de. Samtidigt fanns det en känsla av orättvisa. ”Vi har många problem som korruption som vi måste utreda innan vi kan gå med i EU”, säger en moldavisk tonåring som jag får chansen att träffa. ”Det var lite som att EU fick panik i samband med kriget och genast gav Ukraina och Moldavien kandidatstatus som någon form av skydd. Vi förtjänar det egentligen inte.”
På nationell nivå har kritik mot detta klumpats ihop med en mer allmän skepticism mot närmandet mot väst. Ett närmande på eget bevåg av det styrande partiet och presidenten. I protest mot det, och med den stigande inflationen och bensinpriserna som en casus belli har tusentals demonstranter samlats varje helg utanför moldaviska regeringsbyggnaden i centrala Chisinau. De samlas på ett litet torg mellan det där gamla sovjetiska palatset och den breda E584 som skär igenom hela staden, en paradgata á la sovjet. De har samlats där varje helg sedan slutet av september och kommer fortsätta att göra det tills presidenten och hela hennes kabinett avgår sägs det.
”Det är bara lejda bönder”, svarar Alex när jag frågor honom om protesterna. Det är allmänt känt att protesterna är organiserade av affärsmannen, oligarken och parlamentsledamoten Ilan Shor och hans oppositionsparti. Det är lika allmänt känt att han 2019 flydde till Israel efter blivit påkommen med att förskingrat dryga tio miljarder kronor från moldaviska banksektorn fem år tidigare (han är dock med i parlamentet via länk än idag). Det är inte kontroversiellt. Om du frågar Alex är det like självklart att alla dessa demonstranter är människor från den betydligt fattigare landsbygden som är betalda av oligarken för att skapa opinion. Han fortsätter. ”En fredag hade oligarken inget tal de behövde sända ut på deras stora skärmar. De satta då på karaoke i stället och sjöng allihop som om det vore en stor fest. Det är inga riktiga demonstranter.”
Eftersom Moldavien som land är en ny konstruktion med rötter i Rumänien kan alla moldaver som kan påvisa att deras mor- eller farföräldrar varit rumänska medborgare ansöka om rumänskt pass. Något som är väldigt attraktivt att skaffa eftersom Rumänien är med i EU (även om de fortfarande inte är med i Schengen). Det räcker med att visa att man har någon form av rötter där och det finns inget rumänskt språkkrav. Om du kommer från Transnistrien men har rumänskt påbrå är det därför möjligt för dig att ha fyra olika medborgaskap samtidigt: ett rumänskt, moldaviskt, ett från Transnistrien samt ett ryskt. Möjligt och inte heller helt ovanligt.
Det är svårt att göra en hel stad rättvisa. Speciellt om man likt mig inte var där särskilt länge. Jag kan dock säga att jag aldrig har varit i en stad som Chisinau: en betongdjungel så levande. Jag har aldrig heller varit i ett land som Moldavien: så bortglömt men samtidigt så mitt i smeten. Att detta unika land förbisetts kan vid första anblick verka synd. Men man kan fråga sig om detta inte är något bra. För när man är så här nära kriget är kanske varje dag man inte är på internationella nyheter en bra dag.
Panorama är en politiskt och religiöst obunden studenttidning och de eventuella åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Samuel Rivera, Skribent
