Bild: Hammarby Fotboll
Politiken i fotbollen är ständigt närvarande, och egentligen inget nytt. När gränserna hela tiden tänjs blir det däremot lätt att göra övertramp, något som VM i Qatar har inneburit för idrotten.
Att ha flyttat till andra sidan landet får en att sakna vissa saker, och av dessa finns det få grejer jag saknar mer än att gå på fotboll. Det finns inget som är så vackert som hur idrott samlar och skapar ett gemensamt engagemang. Jag saknar att stå på Nya söderstadion i bajenklacken, sjunga, känna gemenskapen och dela kärleken för fotbollen. Så här års spelas ingen fotboll i Sverige, men istället fylls november av ett världsmästerskap i Qatar. Istället för att stå i en publik på Nya söderstadion fylls nu fotbollsläktarna i Qatar av köpt publik. Och det finns inget som är så fult som hur idrotten har kapitaliseras och utvecklas under total korruption.
Jag är uppvuxen i en familj där idrotten tagit stor plats, eller kanske snarare supporterkulturen. Under uppväxten i Stockholms söderort har Hammarby alltid varit närvarande och det skämtas ofta om att jag hade turen att se bajen vinna SM-guld, dvs “se” det när jag var ett år gammal. Idag är min mamma inte lika insatt i Hammarby Fotboll längre, trots att hon förut var väldigt engagerad. Hon förklarar alltid att hennes intresse försvann när hatet började ta över, både på och utanför planen. När sångerna började handla mer om att hata andra lag än att älska sitt eget, och när våldet utanför planen blev en del av att hålla på ett lag. Detta var länge sedan och jag har nog aldrig riktigt tyckt att det varit så illa, några sånger om att käka Djurgården till frukost skapar ju bara lite rolig rivalitet ändå. Men samtidigt förstår jag att det inte handlar om det, utan om gränsförflyttningar. Det handlar om att hatets gränser förflyttades och plötsligt hade det flyttat in både på plan och i allt runt om. I fotbollens historia har detta skett sakta men säkert, men med ett undantag där klivet blev alldeles för stort. Nämligen den gränsförflyttningen som VM i Qatar har inneburit.
Diskussionerna, debatten och problematiken kring årets VM i Qatar är otroligt många, och det är egentligen inget nytt att fotbollsvärlden är korrupt i flera mån. “Bojkott”, “symbolpolitik”, “ni borde tänkt på detta tidigare”, “fotbollen är fortfarande fotboll” – vi hör det överallt. För egen del kan jag inte rättfärdiga, eller ens finna lust för den delen, att följa detta mästerskap. Samtidigt finns det de som inte vill ge upp tron om fotbollen som ett intresse och engagemang bortom det politiska. Jag vet helt ärligt inte vad som är mest sorgligt.
Idrott och fotboll är så oerhört politiskt, och egentligen har det väl alltid till viss del varit det. I grund och botten går det kanske till och med att dra det så långt som att säga att allt är politiskt. I slutet av dagen är det nog inte det faktumet som förvånar någon, utan snarare frågan om hur vi hamnade här. Det finns få saker jag saknar så mycket som att kolla på fotboll, och det finns inget jag mindre gärna gör än att se detta VM. Gränser flyttas hela tiden och problematiken med VM i Qatar har det nog inte undgått någon. Så länge det trots detta finns de som kan argumentera för att fotbollen i grund och botten är sportslig, fri och rättvis, kommer vi alltid vänja oss vid den nya tillvaron. Gränsen må flyttas hela tiden, men tillslut vet ingen av oss när vi gått över den för gott. Och jag är rädd för att detta ligger precis runt hörnet.
Panorama är en politiskt och religiöst obunden studenttidning och de eventuella åsikter som uttrycks är skribentens egna
Moa Paloviita Nilsson, Skribent
