Den svenska idrottsrörelsen finns precis runt hörnet. Den spelar en viktig roll för enskilda människor och samhället i stort, och kommer med många mervärden. Men har politikernas förhållande till idrotten gjort att egenvärdet gått förlorat?
I skrivande stund har Fotbolls-VM inletts, Börje Salming precis gått ur tiden och nomineringarna till idrottsgalan släppts. Idrotten är ständigt närvarande, vilket även våra politiker inser. De berättar gärna om sina idrottsbakgrunder, och inte minst under fotbollsmästerskap (åtminstone de där Sverige är kvalificerade) basunerar partiledarna ut i sociala medier hur de i full Sverige-mundering kommer sitta bänkade framför kvällens match. Och kanske är det virala klippet på Olivia Schough som till tonerna av Abba firar VM-brons med Stefan Löfvén det tydligaste exemplet på hur idrott kan göra en politiker folklig. Politikerna har förstått det, och låter det inte passera obemärkt förbi hur de, lägligt nog under valrörelsen, deltar på en handbollsträning. Det är ett gyllene tillfälle för våra folkvalda att visa sig folkliga och en lyckad flört med idrottsintresserade väljare. Därtill är det givetvis bra att våra politiker håller sig aktiva, inte minst under en valrörelse. En till text om valet… Som Lupef-medlem känns det knappt lagligt att tänka den tanken, men jo valrörelsen är kanske passé vid det här laget? Det är därför inte min avsikt att framhäva vare sig politikerna eller valrörelsen. Jag vill snarare hylla en annan rörelse: Idrottsrörelsen.
Den svenska idrottsrörelsen har anordnat 150 000 idrottstillfällen bara idag. Det är idrottstillfällen som i mångt och mycket arrangeras av lokala föreningar vars verksamhet stavas ideellt arbete. Ryggraden i svensk idrott är just dessa ideella krafter, där allt ifrån skjutsande föräldrar till styrelsemedlemmar är anledningen till att föreningarna frodats och att så många kommit i kontakt med idrottsrörelsen någon gång i sitt liv. Den svenska idrottsrörelsen finns precis runt hörnet.
Det ligger helt i linje med Sveriges starka civilsamhälle och tradition av folkrörelser, och i jämförelse med andra områden är idrotten ingen vattendelare inom politiken. Det råder snarare en bred samsyn om dess värden, och väldigt få, om ens någon, motsätter sig tanken på idrott som något fint och viktigt. Även om partiernas idrottspolitiska program inte är identiska är det gemensamma budskapet att idrotten är samhällsnyttig och viktig. Det budskapet gör att den faktiskt förda politiken granskas av idrottsrörelsen, samtidigt som intressepolitiska arbetet spelar en viktig roll för att idrotten fortsatt ska prioriteras. Som ett led i granskningen blir frågan om idrottsminister ofta ett uttryck för i vilken mån nya regeringar prioriterar idrotten. Blir det en renodlad idrottsminister eller inte? Blir vi förpassade till portföljen med områden som ska finnas, men som inte kommer prioriteras?
Jag själv var en av dem som menade att en regering som säger sig satsa på idrotten rimligtvis borde ha en renodlad idrottsminister för att vara trovärdig. Åtminstone tyckte jag det fram tills för tre veckor sedan då jag lyssnade på Riksidrottsförbundets ordförande Björn Eriksson som menade att en renodlad idrottsminister ser bra ut på pappret, men att det (för idrottsrörelsen) är bättre att idrottsfrågorna hamnar i samma portfölj som andra frågor, och därmed inte riskerar att prioriteras bort. Han uppmanade oss att inte stirra oss blinda på idrottsministerns titel, utan snarare på hur regeringen faktiskt arbetar med idrottsfrågorna. Jag köper det.
De tre senaste regeringarna har gemensamt att de inte haft någon renodlad idrottsminister, och idrottsfrågorna har inte ett givet departement. Amanda Lind och Anders Ygeman ansvarade för idrottsfrågorna på Kultur- respektive Justitiedepartementet, medan nuvarande socialminister Jakob Forssmed ansvarar över idrottsfrågorna, och därtill folkhälsa och civilsamhälle på Socialdepartementet.
Att idrotten kastas mellan departementen kan på ett sätt tolkas som att den inte värderas högt. I en drömvärld kan man tänka sig ett idrottsdepartement, men samtidigt finns risken att ett sådant departementet inte skulle prioriteras. Genom att låta idrottsfrågorna samlas med andra områden är den mer närvarande och tvingas i princip med på dagordningen. Det går till exempel inte att prata om stora insatser för ökad psykisk folkhälsa utan att involvera idrotten. På så sätt får den den uppmärksamhet den förtjänar och kommer den mer till sin rätt eftersom idrott är mer än bara idrott. För det faktum att idrotten inte har en given plats, utan kan kopplas till en rad olika områden vittnar om vilken samhällskraft den faktiskt är. Med drygt 3 miljoner medlemmar fördelade på 20000 föreningar är idrottsrörelsen Sveriges klart största folkrörelse. Den återfinns överallt, och därför är det inte mer än naturligt att idrotten kastas mellan departementen. Idrotten har helt enkelt för många olika mervärden för att tydligt kunna placeras på ett departement.
Politikerna ser och värdesätter dessa mervärden, det vill säga att idrottsrörelsen är viktig för fysisk och psykisk folkhälsa, social gemenskap, Sverige som idrottsnation, integrationen, skolresultat och demokratin i stort. Och tur är väl det, för om idrottens roll hade reducerats till att enbart betraktas som en hobby hade idrottsrörelsen sannolikt inte fått samma stöd från politiken. Samtidigt är det just det som också är lite sorgligt. Att idrotten får sitt värde baserat på hur väl den kan användas som lösning på andra samhällsproblem. Missförstå mig rätt, det är fantastiskt att idrotten kommer med så mycket mer och att den fyller många funktioner i samhället, och det är alltså inte min avsikt att förminska de områden där idrotten är ett utmärkt verktyg. Vi får däremot inte missa att idrotten har ett egenvärde oaktat hur väl det löser andra samhällsproblem, och det egenvärdet måste värnas.
Det jag själv värdesätter med idrotten och alla de timmar jag spenderat på min favoritsport bordtennis är i första hand kärleken till sporten, glädje, gemenskap, att ha ett sammanhang, en mening i tillvaron, välbefinnande och idrottens identitetsskapande. Det finns oändligt med sammanhang och möjligheter. Det kan handla om den stämning och glädje som infinner sig när det är mästerskapstider. Det kan handla om ett ungdomsgäng som testar en ny idrott. En 14-årig fotbollsspelare som väljer idrotts-skolprofil för att bli bäst. En 8-åring som har sin tränare som största idol. En avdankad handbollsspelare som sadlat om till tränare och brinner för att utveckla sina adepter. En 80-åring som finner gemenskap i torsdagszumban. En mamma som aldrig saknas på supporterbänken. Eller en mellanchef som spenderar halva lönen på padelträning för att vinna aw-turneringen. Det som förenar alla dessa människor är att de har hittat en mening med idrotten, att de har kul och att de mår bra. Den gemensamma nämnaren är idrottsglädjen. Jag tar mig därför friheten att hävda att barn i första hand inte motiveras av att idrotta för att de bidrar till att stärka demokratin, utan snarare av den glädje, gemenskap och mening som idrotten skänker till så många.
Vare sig man ägnar en liten del av sin fritid åt idrotten eller bygger sitt liv kring den är varje idrottstimme värdefull. Fler barn upplever glädje, får stimuleras av att vinna och lära sig att förlora. Varje träning som genomförs bygger gemenskap, utvecklar människor och ger på lång sikt ett samhälle med en välmående befolkning. Därför borde det vara oerhört prioriterat att upprätthålla och utveckla idrotten på alla plan så att fler får chansen att hitta sitt sammanhang. Det fina i att idrottsrörelsen gör det möjligt för såväl unga som gamla att njuta av en idrott livet ut, och den idrottsglädje som är själva kärnan i vår största folkrörelse är värt väldigt mycket i sig.
Politikerna må visserligen kunna använda idrotten för att visa sig folkliga, men de sätter också en agenda för svensk idrott. Därmed har de också ett ansvar att definiera och signalera idrottens värden. Även om idrottsrörelsen mycket väl vet vilket bra jobb den gör behöver politikerna stötta dess kärnvärden, både i ord och handling. Jag förstår varför politikerna, vars uppdrag ju faktiskt är att lösa samhällsproblem, snarare lägger fokus på idrottens mervärden. Men för att ha något att utvinna mervärden ur behöver idrottens egenvärde bejakas. Man kommer inte runt det, för till syvende och sist bygger alla mervärden på att idrotten upprätthålls och får existera i sin renaste form. Därför är min förhoppning att politikerna lyfter blicken när de beslutar om anslag till idrottsrörelsen. Att de summor som idrottsrörelsen får (och det är fina summor) motiveras av all den glädje som kommer skapas räcker långt. Givet den idrottspassion politikerna ger uttryck för när de idrottsflörtar med folket i sociala medier borde ett sådant förhållningssätt inte vara alltför avlägset.
Jakob Forssmed har till idrottsrörelsens stora förtjusning bakgrund i friidrotten, värna alla idrottens värden. Därtill vet han att regeringen kommer granskas av Sveriges största folkrörelse. Det bådar gott. Men oavsett vilken minister, vilken regering eller vilket departement som ansvarar för idrottsfrågorna är det som betyder något i slutändan att idrotten faktiskt prioriteras. Om inte kommer idrotten varken kunna uppskattas för vad den är, eller fungera som verktyg i andra samhällsområden. Även om den brottas med många utmaningar och det alltid finns mer att önska kan det vara värt att stanna upp och uppskatta den idrottsrörelse vi har. Den som så många möter, och som finns precis runt hörnet.
Panorama är en politiskt och religiöst obunden studenttidning och de eventuella åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Moa Arvidsson, Skribent
