Bild: Viljo Paloviita
Att vara flerspråkig har massvis med fördelar och ses i de allra flesta fall som en tillgång. Ändå verkar detta glömmas av i den politiska debatten kring Sverige och svenskheten, och fokuset kring att kunna svenska blir oerhört snävt. Det ena kommer aldrig utesluta det andra och det är dags att vända debatten till att belysa just det.
Ett av de mest självklara sätten som vi uttrycker oss på är språk. Inte bara hur vi formulerar oss, våra ordval och våra dialekter utan även vilket språk vi talar. Språkkunskaper är otroligt centralt i vårt globala samhälle och att kunna flera olika språk är en stor tillgång. Hur meriterande, identitetsskapande och broöverbyggande språkkunskaper än är, så är dock klimatet för dess uttryck inte lika självklar. Intrycken av främmande språk är olika beroende på vilket sammanhang det är i och vem och vilket språk som talas. Varför är det så att vi inte får samma intryck av ett annat språk när vi hör det på arbetsplatsen, bussen eller skolan, som när vi meriterar det så väl på CV:t?
Mina farföräldrar flyttade från Finland under 60-talet, likt så många andra drev bristen på arbete dem till grannlandet Sverige. Under den tiden ansågs det lite fult att prata finska här i Sverige. Efter 10 år i Norrköping flyttade de tillbaka till Finland och anknöt sina rötter till det finska språket, trots att min pappa fortsatte att gå i en svenskspråkig skola i sitt hemland. När jag föddes i Sverige satt nog en del av det gamla tankesättet kvar hos min pappa, nämligen att det ansågs lite fult att prata finska här i Sverige. Trots det lärde han mig finska och idag är jag enormt tacksam över den kunskapen, inte så mycket för tvåspråkigheten, utan för att kunna kommunicera med all den släkt som är kvar i Finland. Att lära ett barn ett andra modersmål handlar mycket om att vara konsekvent, att hängivet alltid prata det språket för att inte förvirra barnet. Det har gett väldigt många minnen om hur det var att vara på stan med pappa när jag var yngre, när vi så självklart pratade finska i en omgivning där majoriteten inte förstod oss. För mig är de minnena i allra flesta fall positiva, som när en gammal tant vacklade fram och började prata finska med oss, med trevande ordval som vittnade om att inte ha använts på länge. Nu när jag är äldre och går på stan kan jag höra en massa olika språk där jag själv är omgivningen som då inte förstår, och jag hoppas att alla de som pratar dessa språk får samma positiva minnen som mig. Tyvärr är jag inte övertygad om att så är fallet.
I ett politiskt klimat där diskursen blivit hårt fokuserat på Sverige och svenskheten, tror jag en viktig motståndskraft är vår tillgång till språk. Tanken om att bevara Sverige svenskt har under de senaste åren vuxit till en vardaglig tanke i politiken, men redan 2017 gav Ulf Kristersson i sitt jultal budskapen om att “i Sverige talar man svenska”. En inställning och ett budskap som jag tycker är totalt korkat. Jag förstår det Kristersson och många andra inom politiken syftar på, det vill säga vikten av att kunna svenska, problemet är bara att ett sådant uttalande är otroligt tomt, platt och självklart. För det stämmer att vi i Sverige talar svenska och ska skapa en grund för att alla ska ha den möjligheten. Men det betyder inte att vi inte pratar andra språk. Att behålla, respektera och värdesätta ett modersmål måste inte ske på bekostnad av svenskan, utan som komplement till den. Jag vill se Sverige som en plats där otroligt många sätt att uttrycka sig finns, samlas och samspelar, där språk är ett av de tydligaste och viktigaste. En kunskap värd att lyfta, berika och bevara. För i Sverige talar man mer än svenska.
En insändare i Smålandsposten under 2022 skrev om hur hon skämdes över att folk inte pratade svenska på hennes arbetsplats. Om vi inte fokuserar på den politiskt laddade diskussionen utan istället fokuserar på de känslor som vissa uppenbarligen känner inför främmande språk – hur kan man skämmas över att höra ett annat språk? Hur kan det vara så skamfullt att höra någon kunna ett annat språk på en arbetsplats, medan andra värderar det som en tillgång på en arbetsintervju? Varför är det så laddat med språk, då det inte finns något som säger att man inte kan blanda dem?
I svenska läroplanen står det om barn och ungdomars rätt till modersmålsundervisning. Den lyfter hur modersmålets betydelse för identitets-, personlighets- och tankeutveckling. På min grundskola, Internationella Engelska skolan, kan jag nästan påstå att mer än hälften av eleverna gick på modersmålsundervisning. Det var en självklar del av utbildningen och skolan, hur vi under olika veckodagar gick till våra olika klassrum beroende på vilket språk vi talade. I mitt rum med finskan var det ofta bara jag och min lärare, och jag är tacksam över att den resursen fanns trots den låga närvaron. Att alla satt i olika klassrum när den ordinarie skoldagen var slut gick aldrig ut över hur vi såg och tänkte om varandra. Jag skämdes aldrig när andra elever ibland pratade på sina andra modersmål med varandra, jag förundrades snarare. Flerspråkigheten var ett faktum och en stolthet om arv och rötter som vi barn delade i förståelse för varandra. Det var ingen tanke på att det skulle talas svenska i ett specifikt sammanhang, för det var aldrig en diskussion som behövdes. Vi alla förstod ju att det gick utmärkt att göra båda. Den förståelsen som jag upplever har glömts bort idag.
Att vara flerspråkig ska vara en otrolig tillgång, vilket det i vissa sammanhang och för vissa personer är. Alla innefattas dock inte i detta, och för många verkar tillgången snarare bli en begränsning i arbetsmarknaden, i skolan och i samhället. Min upplevelse av att ha finska som modersmål skiljer sig enormt från vad andra människor upplevt och upplever, och det gör mig arg och ledsen att flerspråkighet inte ses på med samma värde, oavsett vem och vad som talas.
Att vara flerspråkig är en otrolig tillgång i dagens globala samhälle. Det är också identitetsskapande, broöverbyggande och utvecklande. Jag vill aldrig att något språk ska anses fult, skamfullt eller konstigt att prata, varken finskan på 70-talet eller något annat språk idag. Jag vill att alla som talar andra språk än svenska gör detta öppet på stan. Och jag vill att alla gamla tanter som känner igen språket vågar gå fram och väcka deras egna språkkunskaper till liv, de som legat gömda i väntan på att höra barn och ungdomar föra det vidare. För en sak är säker, att barn förstår självklarheten i detta bättre än vuxna. Ett språk utesluter inte ett annat och om barn lär sig navigera detta under sina första år i livet, kanske Sverige kan förstå det nu: i Sverige talar vi mer än svenska. Alla ska kunna vara stolta över sina rötter och sina språk, alla ska se det som en tillgång som hör hemma överallt. Det gör inte Sverige mindre svenskt, det gör bara Sverige mycket mer än så.
Panorama är en politiskt och religiöst obunden studenttidning och de eventuella åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Moa Paloviita Nilsson, Skribent
