Bild: Tobias Carlbring
Klubbandet är ständigt närvarande i studentlivet i Lund. Varför är klubben normen och inte pubandet eller hemmafestandet? Det är ett underlägset sätt att umgås på men ändå tycks den vara överprioriterad de andra formerna umgänge, till min misströstan.
Varför är det så att klubbkåtheten i Lund är så stor? Eller snarare, var är pub- och hemmafestskåtheten? Spelkväll-över-en-box-vin-kåtheten? Inte för att umgängen måste inkludera alkohol, men när de gör det så är det alltför sällan den mer stillsamma, relationsbaserade form det handlar om här i Lund, utan istället den mer redlösa formen. Den som är rolig i stunden men inte i längden.
Det är synd, för att sitta och prata och lyssna på ens favoritpersoner en kväll är så mycket trevligare än att umgås med samma personer på ett dansgolv. Att dricka sig klubbfull och dansa är kul ibland, när det känns lite som att man unnar sig något, inte när det blir vardag. Och det känns alldeles för mycket som vardag. Även bortsett från det har inte en enda av mina bästa stunder i Lund spenderats på ett dansgolv. Om de har någon koppling till klubbande överhuvudtaget är det för att de skett strax innan man hunnit dra från en förfest till klubben, eller om det skett på en efterfest efter man lämnat klubben.
Det här är inte menat som ett lustmord på klubbande, för jag har trots allt haft kul på dansgolv och måste (något motvilligt) erkänna att jag faktiskt tycker att klubbande är kul. Däremot är det inte kul att det är givet. Att den gemensamma nämnaren på en kul kväll är att den ska inkludera ett besök på en nations trånga dansgolv. Det här har varit lite av en hjärtefråga för mig sedan jag, någon månad in i livet efter restriktionerna släppte, kom till insikten att mängden av utgångar inte bara berodde på att man äntligen fick och kunde klubba igen, utan att det verkade ha formats till en ny standard.
Sedan denna insikt slog mig har jag pratat något för mycket med mina nära om det här och det finns bara en enda person som sagt att de faktiskt föredrar klubbande över pubande. Vilket är väldigt talande, det är ändå sällsynt med så tydlig konsensus bland oss studenter. Det är som om vi alla i Lund gemensamt lever i lögnen att det här är något givet och att det är så alla här vill ha det, trots att det uppenbarligen inte stämmer. Visserligen inser jag att en del av anledningen till att hemmafester inte är vanligare än de är beror på att folk bor så litet som de gör. Att klämma in sina kompisar i ett trångt korridorsrum eller kök är inte så populärt och städandet efteråt vill de flesta undvika. Men ändå har man alltid förfest någonstans innan man går ut så det borde inte vara ett problem. Dessutom har man det alltid så trevligt där, timmarna innan man lämnar förfesten för klubben. Och trängseln är ju en del av charmen.
Alldeles för få kvällar har spenderats i kompisars hem, sittandes med en burköl i handen i en soffa, på en matta, eller vart man nu lyckats få plats någonstans. En av de finaste sakerna som finns i livet är just där, salongsberusad med människor man älskar. Att stå ute på en balkong uppvärmd av ölkoftan i ett bra samtal och med cigarettrök som söker sig upp mot balkongen ovanför är min idealbild av en bra kväll. Det har väl ändå varit en stapel hos oss studenter sedan studentlivet växte fram? Åtminstone sedan cigaretter kom.
Det är dessutom hemmafesterna vi borde ta tillvara på mest, nu när vi har ett så unikt bra utgångsläge för att ha dem. Aldrig tidigare har man haft så många festvilliga kompisar som införskaffat sin alkohol lagligt och smidigt, som dricks i en mängd som gör att kvällarna slipper förstöras av att folk inte vet sina gränser och super för redlöst. Och kanske viktigast av allt, ingen har någonsin problemet att de måste vänta in att familjen råkar lämna hemmet obevakat en fredagskväll. Men även om hemmafester vore en omöjlighet så kan man få nästan allt det bästa därifrån på en pub. Enda problemet med puben är väl att den stänger och att ölen är så mycket dyrare.
Jag älskar livet i Lund och jag håller hårt i de kvällar som ser ut som de jag här försöker beskriva. Jag är också rätt säker på att du som läser detta håller med mig. Så låt oss tagga ner lite med klubbkåtheten och låta resten av vår alldeles för korta tid här vara en tid av pub- hemmafest- och spelkväll-över-en-box-vin-kåthet istället.
Panorama är en politiskt och religiöst obunden studenttidning och de eventuella åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Tobias Carlbring, Skribent
