Bild: Selma Jahic
Att skapa något är också att bevara något och idag har vi möjligheten att ta del av allt det bevarade som författare och regissörer har gett oss. Att ta vara på de anekdoter som införlivats genom kreativitet i såväl skrivande som i filmskapande. Därför är kulturen så viktig för mig.
Förra veckan gick jag och såg en film på filmstaden här i Lund som satte starka intryck på mig. Inte för att budskapet i filmen är ett viktigt ämne i samhällsdebatter idag eller att den främjade en viss händelse som jag anser att befolkningen bör upplysas om, utan för att den bygger på kärlek till något som jag också delar stor passion för, nämligen kreativitetsskapande.
När jag gick mot salong 5 där The Fabelmans skulle visas var mina förväntningar höga och det var de sju oscarsnomineringarna filmen fått som satte standarden. Jag funderade över om de andra sällskapen i biosalongen hade några förutfattade meningar om filmen, om de läst recensionerna och var där för att utmana regissören. Se om han kunde få dem att beröras lika mycket av filmen som han fått så många filmkritiker att göra. Eller om de var där med förväntningarna av att bli berörda, precis som jag var.
Belysningen dämpades och The Fabelmans projekterades på duken. Filmen är en coming-of-age om Steven Spielberg, regissören själv, och hur hans intresse för film uppkom, men även det familjedramat som varit en stor del av hans uppväxt. Historien berättas genom fiktiva karaktärer där Spielberg återges i karaktären Sammy Fabelman. I den inledande scenen befinner sig Sammy och hans föräldrar framför en biograf, helt omedvetna om hur denna första introduktion till film kommer forma Sammys liv. Han är sex år gammal och innan de går in i biografen berättar hans pappa för honom om arbetet bakom filmskapande. Han förklarar att de rörliga bilderna i själva verket är tusentals stillbilder tagna med minimal rörerelseförändring. Stillbilderna visas bara i en femtondels sekund så när de passerar så hastigt förbi hinner vi inte reflektera över var och en av bilderna i sig, men tillsammans bildar de en helhet. Att detta är den inledande scenen är inte någon slump och jag tänker direkt att dessa meningar, som är några av de första replikerna i filmen, kommer vara väsentliga i de resterande 145 minutrarna av filmens gång. Självklart skulle Spielberg se till att jag hade rätt, för det är bara så genialisk han är.
Filmen fortsätter och Sammys intresse för kameran växer. Han gör kortfilmer med sina småsystrar, han dokumenterar familjens flytt och han filmar olika ögonblick från en campingresa familjen och deras familjekompis gör. När Sammy sedan ska klippa i sina filmrullar upptäcker han något som hans medvetande inte lyckats uppfatta i verkligheten, kanske för att den så snabbt passerar förbi, men när han nu har möjlighet att reflektera över varenda stillbild lägger han märket till verklighetens små detaljer, små hemligheter. När jag fångas av detta ögonblick i filmen och medvetenheten om verklighetens förbipasserande slår mig, uppstår det en lätt krökning i mungiporna på mig.
Är det så att livet passerar så hastigt att vi är alldeles för upptagna med att leva det för att kunna uppskatta varje ögonblick? Att det i själva verket är fotografier av de fångade ögonblicken som ger oss den uppriktiga bilden av verkligheten. Detta är några av dem tankarna som cirkulerade i mitt huvud påväg hem från biografen, men jag vill poängtera att jag inte nödvändigtvis anser att det är en negativ upptäckt. För varje bråkdel av en sekund sker något nytt och det är praktiskt taget omöjligt för oss att uppfatta det hela, men det vi kan göra är att tillsammans dokumentera det, att skapa nytt och på så sätt kompensera för dem ögonblicken vi går miste om. Detta synsättet är grunden till min kärlek för film och litteratur. Att skapa något är också att bevara något och idag har vi möjligheten att ta del av allt det bevarade som författare och regissörer har gett oss. Att ta vara på de anekdoter som införlivats genom kreativitet i såväl skrivande som i filmskapande. Det är svårt att konkretisera känslorna jag får när jag upplever kultur, men den huvudsakliga anledningen till min enorma uppskattning för film och litteratur är att det förkovrar mig. De intryck jag möts av i böcker och filmer ger sig senare uttryck i hur jag själv är, mina tankar, åsikter, mina intressen och språket jag använder. Det är av precis den anledningen som kultur är viktigt både att ta del av och att skapa och det är just därför kulturen är viktig för mig. Verkligheten går för snabbt förbi och vi behöver kreativiteten som kan bevara vår samtid och ge en inblick av den till andra. Om det så är i rörelse, skrift eller fysiska ting vi skapar, så är skapandet så viktigt.
Ifall detta är en krönika, en filmrecension, en argumenterande text eller bara ett utdrag ur mina tankar vet jag inte, men mitt syfte med detta är att inspirera, väcka intresse och framför allt uppmana till att hålla hårt i de intryck och ögonblick vi möts av varje minut. Så börja skriv. Dagbok, noveller, romaner. Fotografera, filma, dokumentera och glöm för guds skull inte att se The Fabelmans.
Panorama är en politiskt och religiöst obunden studenttidning och de eventuella åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Selma Jahic, Skribent
