Bild: Christer Nilsson
Vad gör det med en att spendera fyra dagar i total tystnad? Vad spelar ord som tystnad, uppmärksamhet och spiritualitet för roll i det högljudda, distraherade och sekulära svenska 2000-talet?
Tidigt i januari beger jag mig till ett katolskt nunnekloster på Österlen för en fyra dagars vistelse i total tystnad. I flera månader hade jag velat göra något liknande. Delvis för att fly undan vissa delar av mitt liv i Lund: den konstanta aktiviteten, notiserna, stressen. Delvis som en utmaning: ett sätt att se om jag har tillräckligt med inre djup för att hålla mig stimulerad i några dagar utan social kontakt eller internet. Men främst drogs jag av nyfikenhet. Sedan jag började intressera mig för meditation för några år sedan har jag misstänkt, och ibland upplevt, att det finns en djupare del av mänsklig upplevelse än vad man har tillgång till i vardagen; en sida av livet som bara uppbådar sig då tankar och distraktioner skalas bort. En dimmig lördag förmiddag hoppar jag därför av Skåneexpressen 4 mot Brösarp och befinner mig prompt i ett lerigt dike bredvid riksväg 19. Framför mig svänger en liten grusväg in genom den täta granskogen. Mariavall står det på skylten bredvid vägen. Jag börjar gå.
En av de bästa böckerna jag läste förra året var Sylvain Tessons La Panthère des Neiges (sv. Snöleoparden). Tesson är en fransk reseförfattare som för denna bok begav sig iväg på en sex månader lång resa till Tibet med sin vän, djurfotografen Vincent Munier. De var på jakt efter att se och fotografera snöleoparder, en av världens mest sällsynta och skygga djur. I månader i sträck spenderade de mer än tio timmar per dag utplacerade i olika gömslen i det karga Tibetanska bergslandskapet. Timmar eller hela dagar kunde gå utan att ett enda djur visade sig. För Tesson kunde kontrasten till hans tidigare resor inte vara större. I decennier hade han rest världen över med uppfattningen om “ett samband mellan avståndet och händelsernas intresse”1 och med övertygelsen att orörlighet var “en generalrepetition inför döden”. Den inställningen banade väg för otaliga äventyr och fantastiska böcker. Men nu hade han bestämt sig för att byta inställning och ägna sig åt de detaljer han tidigare hade missat i förbifarten. “Jag frigjorde mig från min tidigare likgiltighet genom det dubbla utövandet av uppmärksamhet och tålamod. Kärlek med andra ord”.
Mitt besök i klostret börjar knaggligt. Den stora, gråa stenbyggnaden reser sig framför mig i skogen. Jag närmar mig nervöst. Träporten är öppen men där inne är det tomt. Efter att ha letat i alla rum, känt på alla dörrar och gått ett varv runt byggnaden sätter jag mig ner på en bänk och väntar. Tålamod var det ja. En halvtimme senare knarrar det i en av dörrarna och en nunna kommer in i rummet. Hennes ansikte skiner upp när hon ser mig och hon börjar direkt berätta om hur allt ska gå till. Jag vet sedan tidigare att man inte får prata i klostret. Dagen innan resan hade min bror dock berättat att det i vissa kloster inte ens är tillåtet med ögonkontakt. Så efter att syster har visat mig runt och berättat om reglerna frågar jag henne:
– Och hur är det med ögonkontakten?
Hon kollar förbryllat upp på mig.
– Vilken väldigt konstig fråga. För guds skull, bara agera normalt!
Tesson beskriver hur han i början av sin resa plågades av rastlöshet och otålighet. Men allt eftersom dagarna blev till veckor och månader fann han ro och glädje i den stillsamma tillvaron. När han återvände till Frankrike efter att ha sett och fotograferat flera snöleoparder, beskrev han sina lärdomar så här: “Vid fönstret på sitt rum, på en uteservering, i skogen eller längs vattnet, i samhället eller ensam på en bänk, så räcker det att spärra upp ögonen och vänta på att någonting dyker upp. Och om ingenting händer finner sig tidens värde förhöjt av uppmärksamheten man ägnat den”. För varje dag som går i klostret skärps min uppmärksamhet och denna mening ter sig alltmer sann. Min mobil är avstängd och ligger längst ner i väskan. Utomhus viner suset av bilarna som passerar på landsvägen bredvid men innanför de tjocka stenväggarna råder en tung tystnad. Med tiden börjar även mina tankar att stillna. Från en våldsam fors av impulser, funderingar och oro till ett mer ordnat flöde, sen till en långsam rännil och till sist, i korta stunder, total stillhet. Värdet av ett ögonblick bestäms, enligt Tesson, av uppmärksamheten du i den stunden riktar mot din omvärld, och med varje timme som går i klostret finner jag det enklare att fästa blicken.
Sam Harris, den amerikanske neuroforskaren och samhällsdebattören, är inne på samma sak då han säger att vår uppmärksamhet är allt vi egentligen har. Tid brukar ibland benämnas som ens enda sanna resurs, men man kan slösa tid genom att inte vara uppmärksam. Dagar, veckor eller år kan förflyta utan att man är sant medveten av vad som sker runt omkring en. Att uttrycket ‘tiden går så snabbt’ är någonting folk upprepar konstant beror sannolikt delvis på att vi lever i ett snabbt skiftande samhälle med exponentiell teknologisk utveckling. Men jag tror även att det beror på den systematiska undermineringen av människors uppmärksamhet som pågår i ständigt accelererande takt. Mänsklig uppmärksamhet har blivit en värdefull resurs som storföretag extraherar ur oss lika hänsynslöst som de tar naturresurser ur marken. Om det nu är så att uppmärksamhet är det enda vi har, att värdet av våra upplevelser består i uppmärksamheten vi riktar mot dem, blir detta en stöld inte bara av vår koncentrationsförmåga, utan också av själva materialet med vilket vi skapar mening i våra liv. Bakom skrivbordet i mitt rum på klostret där jag nu sitter, utan minsta möjlighet till distraktion och under en tystnad så total att varje djupt andetag känns dånande, sträcker dagen ut sig och blir längre. Timmarna flyter långsamt förbi och dygnet känns näst intill oändligt.
Jag faller snabbt in i en rutin. Måltider serveras tre gånger om dagen i en liten matsal på första våningen. Första dagen är impulsen att prata med mina bordskamrater så stark att jag nästan brister. Men jag håller mig, tuggar och sväljer. En gång om dagen promenerar jag längs en av vandringsstigarna i skogen bakom klostret. Även om dagarna är ljumma råder fortfarande vinterns stillhet. Vinden susar, några fåglar sjunger och bäckarna som korsar skogen porlar livligt. Annars omges jag av samma tystnad som på klostret. Mellan dessa aktiviteter är jag på mitt rum, läser, skriver, mediterar. Hemma i Lund brukar jag inte kunna koncentrera mig på en bok eller en text i mer än en halvtimme innan mina tankar är någon helt annanstans. Men med varje dag som går i klostret njuter jag av att spendera längre och längre perioder utan att distraheras eller uttråkas. En gång om dagen deltar jag även i en gudstjänst. Jag sitter på en av bänkarna längst bak i kyrkan för att inte störa. Nunnorna sitter på varsin sida altaret. De sjunger sina böner och hymner och alternerar mellan att stå och sitta. Deras ljusa röster blir änglalika då de ekar mot kyrkans kala stenväggar. Trots att jag inte är troende kan jag inte undvika att röras av högtidligheten och vördnaden som fyller rummet.
Av att vistas bland nunnorna i flera dagar kan jag inte undgå att undra vad de gör där. Varför viger de sina liv åt att i tystnad dyrka och tillbe gud otaliga gånger varje dag? För några år sedan hade jag snabbt benämnt det som dumheter, en undanflykt från den tuffa verkligheten till religionens trygga famn. Så tänker jag inte längre men en del av min skepsis finns kvar. Övertygad ateist som jag är kan jag inte undgå att beklaga mig över att en så pass stor del av världens befolkning ägnar sig åt att mantralikt upprepa tusentals år gamla texter och att dyrka gudar och änglar som inte finns. Samtidigt blir jag mer och mer övertygad om att vårt sekulära samhälle går miste om något genom att i så stor utsträckning förkasta religionen och dess seder. Gemenskap är ett tydligt exempel. Den utbredda isoleringen och ensamheten i dagens samhälle beror med stor sannolikhet delvis på avsaknaden av den mötesplats som kyrkan tidigare erbjöd. Men jag tror även att vi mister någonting djupare. Att tro på någonting, att ha något fast varpå man fäster sina förhoppningar, tror jag är ett mänskligt behov likt syre och vatten. Minskningen i Sverige av organiserad religion, som i min mening ofta använder detta mänskliga behov som hållhake, ser jag som framsteg. Att fylla tomrummet det lämnar efter sig ser jag som en uppgift som samhället inte har tagit sig an ännu. Tesson skriver att “Tålamod är människans vördnad gentemot det som har getts till henne”. Att vara uppmärksam på och tacksam för det man har, det är något jag tror på.
Min vistelse rör sig mot sitt slut. Den sista dagen går jag upp tidigt och deltar i morgonbönen. I mitt nyvakna tillstånd ser nunnorna spöklika ut framme vid altaret. Gudstjänsten känns som en dröm. Efteråt äter jag frukost, återvänder till mitt rum och packar ihop mina saker. Min misstanke om att det finns en djupare sida av mänsklig upplevelse har till viss del bekräftats. Mina dagar har varit utan det jag vanligtvis förknippar med mening: vänskap, gemenskap, arbete. Samtidigt har de känts längre och mer meningsfulla. I mina anteckningar från när jag läste Tessons bok för första gången hittar jag följande rad: “Lärdomarna från denna bok: uppmärksamhet, tålamod, tacksamhet”. Efter att ha sagt hejdå till nunnorna, medan jag långsamt traskar iväg från klostret längs den krokiga landsvägen och upp mot busshållplatsen, fylls mina tankar av samma tre ord.
1. Översättningarna i texten är skribentens egna
Panorama är en politiskt och religiöst obunden studenttidning och de eventuella åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Hampus Ågren, Skribent
