Bild: Kd, Unsplash
Jag har fått intrycket att folk i det här landet inte förstår skidskyttets egentliga värde, och anser därför att det är hög tid att jag uttrycker mig i frågan. Sverige har under VM i Oberhof den senaste veckan skördat inte mindre än 11 medaljer – nytt mästerskapsrekord! Trots det, har jag inte hittat en enda person att dela mitt lyckorus och analyser med. Jag är trött på att kolla på serier och film för att hänga med i snacket, och tänker därför nu förklara varför du nästa helg bör sitta bänkad framför Vinterstudion.
Alla borde kunna förstå kvalitéen av underhållning i en sport där skjutning varvas med skidåkning. Oväntat drama utspelas i vartenda lopp: Världens främsta skidskytt missar sista skottet och förlorar en medalj. En pigg nykomling spurtar ner en trött veteran på slutvarvet. En plötslig storm vänder helt otippat upp och ner på resultatlistan. Svettiga händer, dunkande hjärta och hesa vrål är en garanti när man kollar på världens bästa sport. Du slipper dessutom stämningsdödaren nummer ett, reklampausen, då SVT har köpt upp sändningsrättigheterna fram till 2026. Jag är själv osäker på om SVT har lyckats genom bra smak eller dålig konkurrens, men det spelar egentligen ingen roll så länge jag slipper ännu en tvättmedelsreklam.
Det charmiga med skidskytte är inte bara att man aldrig vet vem som kommer vinna, utan också att vinnaren också kan komma från en mängd olika länder. Tyskland, Sverige, Österrike, Tjeckien och Italien är bara några få av länderna som är med och slåss om medaljerna, vilket gynnar sporten som helhet. När fler invånare, tv-bolag och sponsorer är intresserade av en sport ger det mer pengar att fördela till idrottarna. En vinst ger segraren ungefär lika mycket i längdskidåkning som i skidskytte, men skidskyttet delar ut prispengar till fler tävlande och har dessutom en lägre division där det också finns prispengar att vinna. Det finns olika åsikter om en konkurrerande marknad, men då alternativet är monopol mellan två aktörer, som inom längdskidor där Sverige och Norge totalt dominerar, är det inte svårt att inse att skidskyttets modell är att föredra.
Men vad är väl en sport utan karaktärer? I skidskytte har vi ett enormt trevligt gäng i självaste landslaget, men då jag främst följer tävlingarna i hörlurarna (hett tips!) känns det därutöver som att jag och kommentatorerna Ola Bränholm och Björn Ferry vid det här laget har blivit bästisar. Tyska-brytande landslagstränaren Johannes Lukas föreställningar med vrål och glädjehopp efter en svensk framgång värmer också hjärtat. Eller varför inte plikttrogna (men karaktärslösa?) programledaren André Pops som vecka efter vecka hälsar oss välkomna. Och för dig som gillar skvaller finns det också en plats i skidskyttet. Ja, jag menar er alla. Det krävs bara en enkel googling för att inse att det dejtas kort och tvärs i skidskyttelandslaget, och att det inte alltid slutar med glada miner.
Jag hade kunnat skriva en kandidatuppsats om skidskyttet överlägsenhet i alla kategorier, men då intresset verkar vara oroväckande svalt tänker jag att det är dags att runda av för den här gången. Min förhoppning är ändå jag, mot alla odds, har väckt er nyfikenhet för detta fantastiska koncept. Om inte annat att lyckats göra ett övertygande inlägg i Public Service-debatten. Just nu har jag dessutom inte mer tid att övertyga er, kära medmänniskor, för nu ska jag sätta mig och se om skidskyttestafetten från i lördags!
Skribenten insåg i efterhand att skidskyttesäsongen går mot sitt slut då texten publiceras, men hälsar att hela säsongen finns på SVT-play. Speciellt VM-loppen är extra underhållande!
Panorama är en politiskt och religiöst obunden studenttidning och de eventuella åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Minna Falklöf Malmer, Skribent
