Bild: Pixabay
Biografin Just kids av Patti Smith är en kärleksförklaring till ungdomen, friheten och sökandet. Osäkerheten som 20-årsåldern innebär romantiseras och jag som läsare lämnas med känslan att allt kommer att ordna sig oavsett hur vilse jag tror mig vara nu.
I biografin skildrar Patti Smith sitt sökande efter sin plats i livet och hennes längtan efter självförverkligande. Och det är i dessa ord; sökande och längtan, som jag hittar anledningen till att denna bok borde läsas av alla universitetsstudenter. Smiths Just kids hjälper oss att känna oss mindre ensamma i sökandet och längtan, och det är i denna förmåga, att så skickligt, poetiskt och vackert beskriva några av de mest allmänmänskliga känslorna, som min kärlek till denna bok vilar.
Biografin inleds med att beskriva hur Patti Smith beger sig till alla konstnärers livmoder: New York, där hon påbörjar sitt sökande efter sättet hon vill lämna ett avtryck på denna jord. Efter en tid av ren och skär desperation och uppgivenhet, möter Smith den som ska komma att bli hennes närmaste vän och livspartner – Robert Mapplethorpe. Och hoppet fyller henne återigen. Endast några sidor in i beskrivningarna av deras relation, inser jag som läsare att denna bok är lika mycket ett kärleksbrev och en tacksamhetsförklaring till denna vän, som den är en skildring av Smiths väg till framgång. Den melankoliska undertonen som följer relationen genom hela boken vittnar dock om att det kommer handla om en vänskap funnen och en vänskap förlorad. Men Smith beskriver ändå vackert hur hon tillsammans med vännen Robert testar på alla konststilar som möjligen finns att tillgå; vissa fastnar och andra gör det inte. Denna vilsenhet som alla unga lider av, beskrivs med en sån detaljrikedom och precision, att det får oss läsare att känna att Smith ser in i oss alla, plockar ut de delar som är exakt likadana i var och en av oss och uppvisar dem till allmän beskådan.
Med vetskapen om den framgång som väntar Patti Smith senare i livet, lyckas Just kids också vara en försäkran om att det trygga livet fullt av mening också väntar oss på andra sidan. Boken hjälper till att återbringa en del av det hopp som man förlorade när man gjorde val och på så sätt stängde vissa dörrar i sitt liv. I boken får man läsa om hur Patti Smith, en av rockens legender, inte ens föreställde sig att hon varken kunde, eller ville syssla med musik förrän sent in på sin artistiska karriär. Därför fyller Smith mig som läsare med hopp om att vägen som just jag ska komma att vandra inte ännu behöver vara hittad. Eller ens uppfunnen ännu.
Att hitta sin väg i livet är dock inte det enda studentrelevanta temat som Smith lyfter i boken. Relationsbygget är lika centralt och hon beskriver skickligt hur intrycket du får av en människa och vilken roll den ska komma att spela i ditt liv, inte alls behöver överensstämma. Hennes relation med Robert går från att vara en passionerad kärleksrelation till att vara mer av ett livslångt partnerskap byggt på så mycket mer än den romantiska kärlek de en gång kände för varandra. I en tid av tinderdejter, småflingar och hemsläp, verkar Smiths livshistoria som en påminnelse om att kärleken kan hittas i andra former. Den romantiska kärleken som huvudsaklig målsättning känns så fjuttig jämfört med den kärleksförklaring som Patti Smith ger sin älskade vän som gått bort. Och jag inser att detta partnerskap istället borde vara vårt mål. Att söka efter någon, som oavsett om du uppbringar kemiska reaktioner hos dem, väljer att följa dig genom det mörka och det svåra. Det tror jag är den största livsläxan Smith kan lära oss.
Alla bokens teman – vilsenhet, hopp och relationer, förstärks under bokens gång med hjälp av annan media. Nämligen genom den konstform som vännen Robert främst ska komma att ägna sig åt: fotografi. Dessutom vävs Patti Smiths egna låttexter in i berättelsen; där särskilt låten “Paths That Cross”, som hon tillägnar sin bästa vän Robert efter hans tragiska bortgång, fungerar som en melankolisk förstärkare. Låten beskriver sorgen över ett liv som inte tilläts att levas, men också en tacksamhet över de minnen som faktiskt hann skapas. Det sammanfattar varför denna bok är ett mästerverk. På grund av det sätt som Patti Smith lyckas göra något vackert av allt det fula. Och på det sätt hon lyckas göra något kreativt av allt det onda. Hon visar vad det kan innebära att leva och får mig som ung att vilja kasta mig huvudstupa in i det liv hon målar upp som möjligt. Och leva allt det fula och allt det fina. Hon lyckas göra konst av sitt liv och hon inspirerar dig som läsare till att göra detsamma.
Läs den. Känn den. Lev den. 5 av 5 stjärnor
Panorama är en politiskt och religiöst obunden studenttidning och de eventuella åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Daniela Vásquez Astudillo, Skribent
