Bild: Trine Jensen
I en värld full av intryck och uttryck är det lätt att påverkas alldeles för mycket av vad andra tänker och tycker om en. Just därför är det viktigt att påminnas om hur värdefullt detta livet är och vad man faktiskt har möjlighet att åstadkomma.
Klockan är 23.46 när jag ligger i min säng och scrollar på mobilen. Natten är mörk och kall, med en alldeles stjärnklar himmel. Tankarna snurrar och hjärtat slår, långsamt men kraftfullt. Plötsligt kommer det upp något i mitt flöde. Något som får mig att stanna upp. Något som gör att mitt hjärta slår lite snabbare. Jag ser en 22-årig tjej som öppet pratar om sitt liv och om sin sjukdom, nu när hon snart ska dö i cancer. Det gör mig oerhört rädd, ledsen och orolig. Men samtidigt som rädslan nästan tar över, får det mig att tänka efter. Tänka på vad det faktiskt innebär att få vara på denna jord och hur snabbt det bara kan vara över.
Vi alla bryr oss väldigt mycket om vad folk tänker om oss. Så fort man gör en jobbig, pinsam eller dålig handling, kan det finnas kvar i hjärnan hur länge som helst medan vi sakta bryter ner oss själva med allt ältande som pågår i dagar, veckor och år. Det är slitsamt, plågsamt och tröttsamt. Att man inte får ro, att man inte kan släppa det. Tanken om vad omgivningen tycker tar över och man tappar därmed sin självrespekt och förlåtelse.
Något som nästan kan vara större än känslan av att man ångrar det man gjorde, är att ångra just det man inte gjorde. Den gången man inte sa ifrån när man blev illa behandlad. Den gången du inte sa att du var kär, till den killen eller tjejen som du gillade så mycket. Eller kanske den gången du missade en möjlighet, för att rädslan helt enkelt tog över. Det kan vara en av de värsta känslorna, att gå miste om livet.
Jag tänker på den här 22-åriga tjejen, som i så tidig ålder får vara med om saker ingen ska behöva göra. Att ha sådan smärta i kroppen och planera sin egen begravning, med vetskapen om att hon själv snart ska dö. Det är så orättvist, det är så hemskt. Men det ger mig också insikten att jag själv måste ta vara på mitt liv, att vi måste ta vara på våra liv. Vara tacksam över det man har, ta vara på de små stunderna och krama om sina nära och kära. Att inte ta något för givet. Men viktigast av allt, att ta det där steget ut. Att övervinna rädslan.
För det är ju så sant som det är sagt. Vi har bara en begränsad tid här på jorden, innan vi blir ett minne blott och tynar bort. Några av oss kommer stanna kvar i historieböckerna, medan andra kommer försvinna med tiden. Vi har en chans att åstadkomma saker. Ta vara på livet. Gå utanför ramarna, gå mot strömmen. Göra det där som ens hjärta vill. Göra det där som ens hjärta bara skriker. Ring honom fastän du vet att det är en stor risk. Säg ifrån till den som gör dig illa. Bryt ett negativt mönster, eller fall tillbaka i det igen. Gå hem med en kille eller tjej efter en utekväll. Var den som hör av dig först. Säg komplimanger till folk du inte känner. Uppmärksamma orättvisor. Tro på dig själv. Var dum, var smart. Gör misstag, lär dig. Prata om känslor, finns där för varandra. Tillåt dig själv att vara en människa.
Ta för dig på denna planet som du under ett liv kan kalla för din. Gör det innan det är försent. För hur sorgligt det än må vara, är vi en dag inte kvar här längre. Så ta vara på din tid. Eller, gör det för henne. För den där tjejen som bara fick 22 år på denna jord. Snälla du, gör det för henne.
Panorama är en politiskt och religiöst obunden studenttidning och de eventuella åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Trine Jensen, Skribent
