Bild: Juan Manuel Núñez Méndez, Unsplash
“Otra vez… Porfa… No voy a poder dormir si no me cuentas la historia una vez más.”
Så kunde det låta när jag bönade och bad familjens största sagoberättare, min farmor, att återge historien om hur det gick till när min pappas familj kom till Sverige. En för ett barn rafflande historia, med många oväntade vändningar och osannolika bikaraktärer, men som egentligen bara är ett rått, brutalt och smärtsamt porträtt av ett land som fortfarande läker.
Det är i år precis 50 år sedan militärdiktaturen bröt ut i Chile. Ett land som för många i väst inte är särskilt välkänt. När jag var liten och sa att jag kom från Chile så var det vanligt att jag möttes av en av två reaktioner. Hälften likställde det med Spanien eftersom det var det enda svenskkända landet där man pratade spanska och den andra halvan visste (åtminstone) vilken världsdel det låg i och kopplade det till Sydamerikas största fotbollsnationer (tror jag?): Argentina och Brasilien. I dag är det, som tur är, inte riktigt lika illa. Några vanliga referenser innefattar att Pedro Pascal (skådespelaren bakom en av huvudkaraktärerna i The Last of Us för er som inte hänger med i svängarna) faktiskt är född i Chile, att man kanske sett en bild eller två på Påsköns välkända Moai-statyer (erkänn att du inte visste att Påskön tillhör Chile!) och möjligtvis att de något mer politiskt insatta känner till något om CIAs koppling till landet.
Men varför jag skriver den här texten i dag handlar om mörkare saker än så. Det här är en historia om hur landet år 1973 utsattes för en blodig militärkupp, som resulterade i en sjutton år lång militärdiktatur. Det var en diktatur där inte mindre än 38 000 människor utsattes för tortyr och andra övergrepp, vilket för Sveriges del resulterade i att det 2019 var ca 60 000 människor i landet med chilenska rötter. Det är en historia om hur politiken blir till landets och människornas identitet och hur denna identitet kunde få dem mördade. Kuppen resulterade i att tusentals politiskt aktiva, oliktänkande enligt diktatorn, sattes på listor för att förföljas, tillfångatas, torteras och mördas. Och än i dag klassas fortfarande 1500 människor som “detenidos desaparecidos” (tillfångatagna och försvunna), utan att deras familjer fått någon möjlighet till riktigt avslut. Min familj hade kunnat vara några av dem. Min farmor och farfar var två av dem som hamnade på dessa listor. De blev eftersökta på grund av sitt politiska engagemang och deras bästa vän blev dödad hellre än att avslöja deras gömställe. Deras lott i livet blev att fly från ett land som de hade kämpat för att förändra.
Min familj lyckades ta sig därifrån. De flydde med min treåriga pappa och min nyfödda faster och fick starta ett helt nytt liv i detta land långt långt borta. De gick från att vara en aktiv del av samhället till att bli fullkomliga främlingar. De kom från ett land där de var utbildade, engagerade och viktiga till ett land där de inte ens kunde språket. Den känslan kan varken jag, eller någon annan som inte varit i den situationen egentligen förstå. Men politiken Sverige hade då lät de komma, stanna och till slut också leva i detta land långt långt borta.
Efter många år tog diktaturen slut. Den gick lika snabbt som den kom. Och då kom stunden de hade väntat på, ända sedan den dagen de hade åkt därifrån. De fick chansen att återvända till sitt avlånga land. Så det gjorde dem. Men då hade det gått för lång tid. Ialla fall för några av dem. Halva familjen flyttade tillbaka och andra halvan stannade kvar. Min farfar och faster åkte tillbaka till Chile för att bygga upp det liv som de sedan länge hade drömt om i sitt land, samtidigt som min farmor och pappa stannade för att de redan hade byggt upp sina liv i sitt land. Det skapades en evig spricka i familjen, men familjen fick också en dubbel identitet. Vi var inte längre bara chilenare som väntade på att få komma hem, vi var nu också svenskar som valde att stanna.
Ibland anklagas vi som har blivit kvar för att ha blivit för svenska. Att vi frånsagt oss all den identitet och kultur som finns där. Som att vi genom att välja att stanna kvar, valde bort något annat. Och till viss del är det nog så. Men jag tror också att det var ett sätt för oss att överleva. Jag tror att det blivit ett sätt att distansera oss något från smärtan som det här gett min familj. På samma sätt som jag vet att min farfars, fasters och kusiners sätt att distansera sig från smärtan är att möta den varje dag, och fortsätta kämpa. För om något är sant så är det så att vi i Sverige inte känner smärtan på samma sätt som de gör i Chile; de blir påminda om den varje dag och vi bara varannan.
Precis som för min familj, har även Chile som land många ärr från den här perioden. Landet genomsyras av politik, brutalitet och smärta. Det är vanligt förekommande att en och sammafamilj kan ha olika upplevelser och åsikter om vad som egentligen hände efter den dagen för 50 år sedan. Denna polarisering om något så grundläggande som den gemensamma historien och rätten till det egna livet är något som fyller landet med en passion olik något som jag någonsin upplevt här i Sverige. Smärtan har skapat en, av all blodspillan och av alla orättvisor, nödvändig passion. I Chile går man fortfarande ut på gator och demonstrerar genom att slå på kastruller, man kastar stenar på polisen och genom att göra det får man tårgasbomber kastade på sig. Passionen är en konsekvens av den gemensamma smärta landet fortfarande bär på, och har samma egenskaper som ett sår som aldrig läker.
Denna historia är en historia om ett land som fortfarande läker. Och samtidigt som det gör det, också försöker växa. Det är en historia om så många familjer som fortfarande letar efter sina barn och om min familj som klarade sig, men som lämnades med ett ärr. Och här mittemellan finns jag och de frågor jag ställer mig på daglig basis. Hur balanserar man två identiteter? Hur kan jag vara så svensk, men också chilensk? Och hur ska jag identifiera mig med en historia som känns så otroligt långt borta på alla tänkbara sätt, geografiskt, tidsmässigt och kulturellt, samtidigt som den ändå är ständigt närvarande? Det enda jag kommit fram till att allt detta är en del av allt det som gör mig till den jag är. Det är passionen, politiken och smärtan. Men särskilt politiken. Politiken har tagit mig hit, politiken har låtit mig stanna och politiken har blivit den jag är.
Panorama är en politiskt och religiöst obunden studenttidning och de eventuella åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Daniela Vásquez Astudillo, Skribent
