Bild: Belinda Fewings, Unsplash
Klockan är för mycket för att ringa hem till päronen men jag gör det ändå. Jag bara måste. Lite lagom generad över att jag aldrig hört den, men alldeles för exalterad för att inte berätta ringer jag två gånger. De svarar och jag går rakt på sak.
Jag ligger raklång på soffan och de flagnande marshallhörlurarna är slängda på golvet. Kalla kårar drar fortfarande längs med ryggraden och jag har en rusande vibration bakom hjärtat, som om jag nyss sprungit runt huset. Vi har helt olika associationer. Farsan om det tidiga åttiotalets gymnasieår och jag på universitetet år tvåtusentjuogotre. Jag hör på hans röst om nostalgin, kanske uppväckandet av ett fint minne med. Men trots det, känns det som att vi möts någonstans i telefonlinjen när vi pratar om gitarrsolot som än ringer i mina öron.
I have become comfortably numb
Jag vet att den här stunden kommer jag aldrig att glömma. Jag backar bandet. Backar bandet och lyssnar igen och igen. Samma illning igen och om igen.
Vad är musik? Visst kan man säga att det är ljud och toner, lite instrument och kanske nån sång. Men alla vet också om att det är något mycket mer än så. Jag vet inte riktigt längre hur jag ska förklara det. Att gilla musik, absolut, men vad betyder det…egentligen liksom? På sistone har musiken blivit min självklara inneboende. Min förbannade, glada, ledsna, hoppfulla pessimistiska partner på andra sidan bordet över koppen morgonkaffe. Jag klarar knappt av att ha det tyst när jag är själv i lägenheten. Tystnaden blir liksom alltid forcerad och är den som faktiskt väsnas allra högst. Men innan jag bodde själv, kunde det bli problematiskt. När jag delade lägenhet med min bästa vän var det inte alltid uppskattat att ha en trubadur i hörnet. “ Nu räcker det Molly, det är för mycket och särskilt alldeles för mycket Krunegård.” Då stängde jag av och smög ut med lurarna på. Men ja, förutom nu den gången, är musiken ofta något förenande. Något vi kan enas om, njuta av och förhöja stämningen. En underhållning (eller något att debattera över för den delen med). Ett uttryck för känslor, politik men också något nästan övernaturligt…
Föreställ dig ett av dina starkaste minnen och hur det känns i dig. Allt från dofter, ljus, ljud och färger. Att berätta om ett starkt minne för någon kommer alltid vara ett slags blottande, mer eller mindre beroende på dess inneboende intensitet eller hemlighetsfullhet. Men det är något särskilt med musikminnen (som jag nu kommer kalla det. Är det ens något man säger?) Alltså, framkallningen som kan rubba en totalt så fort de välkända tonerna släpps lösa och du halvhögt säger “ åh… den här låten…” och färdas långt från den ölstinna efterfesten. Det känns, åtminstone för mig, känsloladdat för att förklara associationen om någon skulle fråga varför just den låten. Genom att para ihop melodin med ett minne, blir det något av en naken konkretisering, även om musiken i sig knappast går att ta på. Sammanhanget som uppdagas ur musikminnet blir på något sätt ett större blottande än bara ett berättelse om ett minne. Samtidigt som det nästan alltid också sker helt oväntat, ur någons shufflade spellista kommer låten som får dig att genast förflyttas. Så sitter du där med en trött ey bro i handen och berättar om ett minne från förr för någon du inte känner.
Musiken är ett sätt att röra sig horisontellt längs en tidsaxel. En verkligt fungerande tidsmaskin som de senaste åren blivit mer påtaglig för mig. Strawberry Fields Forever på P4 en majmorgon och jag är sjutton igen, pluggandes i flickrummet. Summer of 69 slås på och jag hör hälften av högstadieklassen få voice crack, hälften få andnöd i “I got my first real sex-string”. Men också den låten när Petra Marklund fortfarande var September och jag har mitt första minne av att använda youtube på den gamla grå arbetsdatorn. Sen: Jag åker ner för kyrkogatan tillsammans med Bold as Love. Känner mig lycklig över att jag lyssnar på Hendrix i för stor läderjacka. Det är på gränsen, eller också över den, klyschigt. Och det slutar med att jag ler för mig själv. Jag vet att jag aldrig kommer glömma det.
Om vi kan enas om att musik är en av de närmsta sätten att resa i tiden, varför skulle vi inte utnyttja det mer? Jag tänker på olika sätt att fånga minnenas annars direkta diffusa detaljer – genom några kamerabilder, eller kanske ett par spridda ord på anteckningar i mobilen. Att då som ett alternativ, binda känslorna kring en särskild låt, för att senare spela upp låten och samtidigt backa bandet? Kanske är det bara jag, men om jag skulle bestämma mig för att skapa ett “musikminne” brukar det också gå ruskigt bra. Det handlar kanske egentligen bara om att under tre, fyra minuter vara extra uppmärksam på nuet, och att det därför blir så lätt att komma ihåg under låten? Rena spekulationer.
Men också, varför denna överdrivna fixering av att kunna resa i det förflutna? Det finns väl inget sammanhang där en tidsmaskin oavsett form har varit totalt oproblematiskt. Snarare tvärtom. Jag har inget bra svar, inte mer än “ varför inte?” Att kunna bevara vissa minnen så gott det går, känns helt enkelt bara viktigt av sig självt. Det finns ett värde i stunder som både är bland de bästa vi någonsin upplevt men lika mycket då allt skiter sig. Även om nuet viktigast, kan det förflutna ge oss viktiga insikter som kan ta oss framåt.
Fönstret är öppet på glänt och ljuset fladdrar nervöst i takt med vinddraget. Nu får det vara nog av Pink Floyd; jag kan inte köra sönder låten på en kväll. Och när jag borstar tänderna, är det tyst i lägenheten.
Men det är faktiskt helt okej.
Panorama är en politiskt och religiöst obunden studenttidning och de eventuella åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Molly Fornell, Skribent
