Bild: Minna Falklöf Malmer
För snart två år sedan var jag på väg ner till Barcelona med en dröm om att lära mig spanska. Det är en dröm jag skäms över idag. Mina anekdoter från min höst i feststaden inleds därför ofta med en ursäktande beklagan kring “hur turismen har förstört staden”, följt av en markering om hur man i Barcelona “lär sig mer tyska än spanska”. Jag säger det för att det är sant, men det är också troligen ett försök att dämpa mina skuldkänslor över min aningslösa ignorans för Kataloniens historiska bakgrund. Möjligen är denna text ytterligare ett försök, men oavsett syfte tänkte jag nu berätta om ett antal iakttagelser jag gjorde när jag för några veckor sedan åter besökte staden, nu med nya ögon.
Kataloniens kamp för självständighet har intensifierats de senaste åren, men går egentligen långt tillbaka i tiden. Katalanerna har i århundraden behövt kämpa för sin kultur, och efter det spanska inbördeskriget bestraffades regionen hårt vid Francos maktövertagande, genom avskaffande av självstyret samt förbud mot användning av det katalanska språket. I nutid har har Katalonien åter visst självstyre, men ingen egen skatteupptagning som andra självstyrande regioner som Baskien och Navarra har. 2017 genomfördes en folkomröstning där sidan som ville ha självständighet segrade, men den spanska regeringen ansåg att omröstningen inte var förenlig med den spanska författningen, och därför fängslade man initiativtagarna. Den nuvarande presidenten i Katalonien, Aragonès, har kritiserats hårt för att föra fredliga förhandlingar med regeringen, och det finns en pågående debatt kring vad som är rätt väg framåt för katalansk självständighet.
För det otränade ögat i Barcelona kan den katalanska självständighetsrörelsen lätt gå obemärkt förbi, men för den medvetna iakttagaren dyker den upp precis överallt. Den syns i de tomma gatorna varje gång Spanien spelar landskamp i fotboll, det irriterade klottret när det endast finns skyltar på spanska och engelska på en toalett eller då du på en restaurang på den katalanska kusten får nöja dig med en meny på antingen katalanska, engelska eller franska. Min vän Annika råkade en gång hamna i skottgluggen för kampen, i hissen på väg upp till spanskalektionen. Hon förstod en sekund för sent att det inte var hennes bristande spanska ordförråd som var felet när hon artigt försökte konversera med sin katalanska hisskamrat. Konsekvensen? En rejäl utskällning. Det finns personer som menar att hisskompanjonens beteende är både otrevligt och kontraproduktivt, då en negativ bild av katalaner knappast kommer locka fler att lära sig språket. Jag ser det snarare som ren överlevnadsinstinkt, för vad annat än att skrika kan katalanerna göra när halva jordens spansktalande, och svensktalande, befolkning håller på att ta över deras stad?
Under mitt återbesök i Barcelona träffade jag många vänner och bekanta, alla med olika relationer till Katalonien och dess kamp för frihet. Min mexikanska vän Stefannie känner sig exkluderad på jobbet när hennes kollegor pratar katalanska på rasten, men umgås ofta i blandade sällskap av katalaner och latinamerikaner på fritiden. Min katalanska vän Maria har växt upp med en självständighetskämpande pappa, men växlar själv naturligt och utan att ifrågasätta mellan spanska och katalanska när det behövs. Min pappas universitetskompis Staffan träffade sin stora kärlek, katalanska Rosa, av en slump på en resa i Finland, och trots alla geografiska och språkliga hinder för kärleken, lever de ännu tillsammans i en by utanför Barcelona. Både Staffan och Rosa är engagerade i frihetsrörelsen, och Staffan åker varje vecka och spelar frihetssånger i närliggande byar. I deras lokala bykyrka samlas dock katalaner och spanjorer till gemensam söndagsgudstjänst, och inte är det något konstigt med det.
Självständighetsfrågan har skapat nya dimensioner i den politiska debatten i Katalonien, där folk går ifrån sina ställningstagande på högervänster-skalan, till att snarare rösta för de olika handlingsstrategierna partierna föreslår. Ska man förhandla med en motpart som inte lyssnar, eller välja ett mer revolutionärt alternativ? Jag väljer att inte ge mig in i debatten kring Kataloniens självständighet. Det är inte i första hand vad den här texten handlar om. Det som fascinerar mig och jag vill förmedla är hur alla dessa språk, kulturer och åsikter kan rymmas i en och samma stad utan att explodera. Vad skulle hända om katalanerna slutar kämpa för sin kultur, sitt språk och sin rätt att bestämma över sin egen region? Hur förhåller man sig till kampens alla olika uttryck? De människor som väljer att spendera en tid i Barcelona är, precis som mig själv, ofta väldigt omedvetna om att Katalonien inte bara är Spanien, och för att spanskan, tyskan, engelskan och svenskan inte ska ta över helt behöver man kanske skrika högt.
Jag menar, hur skulle du reagera om Malmö översvämmades av rika turister från andra länder, hävdande att Malmö är minsann en del av Danmark? Höjde hyrorna och tog över hela innerstaden, skräpade ner alla gator och torg, kastade sig ut från balkonger ner i hotellpooler samt på stakande danska försöka konversera för sedan le nöjt åt sina uppbart bristfälliga språkkunskaper. Jag vet i alla fall hur jag hade reagerat.
Panorama är en politiskt och religiöst obunden studenttidning och de eventuella åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Minna Falklöf Malmer, Skribent
