Bild: Pawel Czerwinski, Unsplash
Innan Vildanden var känt som det där stället som är så långt borta var det känt för något helt annat – en pub. Den finns inte längre kvar men i stället finner jag mig i en namnlös känsla. Tänk om saker kunde har varit annorlunda…
Det finns en viss känsla som jag inte riktigt vet vad den heter. Det är varken sorg, längtan eller nostalgi men som en kusin till alla tre. Känslan av att vara på ett ställe efter dess glansdagar. Att komma in i ett sammanhang med vetskapen om att det som vi nu har här är trevligt, kanske till och med bra, men att det en gång har varit så mycket bättre. Det är en potential som har tynat bort och gått förlorad. Känslan av att vara sen.
Jag skriver det här från mitt korrerum och jag tittar ut över den lilla innegården omsluten av de bruna lägenhets och korridorshusen. Några har precis grillat men har glömt en ketchupflaska, och sporadiskt ser man studenter småjogga fram under de stora vårgröna träden för att hinna till sina tvättider. Vildanden. Området, döpt efter Henrik Ibsens klassiska pjäs från 1884 om en dysfunktionell familj med en vild ande till husdjur, känns väldigt eget jämfört med AFB:s andra studentbostäder. Jag tycker man kan känna det direkt när man cyklar hit och möts av den humant brutalistiska arkitekturen: höga enkla tegelhus, klädda med alla dess stora fönster, som flätas samman med de träd och grönytor som omgiver dem. Och jag tycker man kan höra det så fort man är här: det är så tyst så det känns inte ens som man är i stan.
Men det är varken dess lugna och lågmälda atmosfär eller prisbelönta arkitektur som gör Vildanden känt i andra lundastudenters ögon. Frågan är om det är något som gör det känt överhuvudtaget. Trots lovord är området nästan lika bortglömt som dess namngivare. Om du frågar runt tillräckligt mycket så skulle kanske Vildandens imponerande förmåga att suga till sig utbytesstudenter vara dess särdrag. Det är verkligen förundrande: jag vet inte om det finns något annat område i Lund med så stor täthet av Kalmarinskrivna stundeter som här. Det som dock troligtvis skulle nämnas framför allt annat är att området känns så långt bort från resten av universitetsvärlden. Ibland känns det som att Vildanden är AFB:s motsvarighet till Lunds universitets campus i Helsingborg: ja vi tillhör egentligen samma gemenskap men bara på pappret.
Så har det dock inte alltid varit. Långt innan jag satt min fot i denna vackra stad för första gången var Vildanden känt för något helt annat – Vildanden Puben. Tre våningar nedanför där jag nu sitter fanns förut en omtyckt kultstämplad ölkällare. Med mysig inredning oförändrad från när den öppnade på 70-talet till att den stängde, och ett ölsortiment beskriven som enormt fick den ofta titeln Lunds om inte Skånes bästa pub av entusiaster i olika ölforum. JanM skriver till exempel i sin recension från 2005 på Beeradvocate: ”probably one of the best kept European beer secrets north of Germany”. Även om den aldrig var den kändaste puben i Lund var den utan tvekan den kändaste saken med Vildanden.
Den finns dock tyvärr inte längre kvar och efter mycket om och men stängde AFB ner puben för dålig lönsamhet 2010 och bytte ut den mot ännu en studentkorridor. Nu finns det inte mycket kvar av den alls. När man går och kollar på den forna entrén ser man inget annat än ännu en korreingång. Dessutom verkar folket här ha gått vidare för ingen av mina grannar verkar ens ha hört talas om denna välbevarade ölhemlighet. Den enda anledningen att jag ens fick reda på att det fanns en pub här var att mammas kollega varmt rekommenderade den när mamma nämnde Vildanden. Men tillskillnad från alla andra verkar jag tydligen inte ha gått vidare. Även om jag inte gör det ofta går jag ibland runt och tänker på hur Vildanden skulle ha varit om puben fortfarande var kvar. Korridoren kanske skulle ta en fredagsöl tillsammans varje vecka. Jag kanske skulle vara tjenis med ägaren eller kanske så skulle vänner från hela Lund komma hit då och då för ett parti kort och prisvärd dricka. Jag grips då av en känsla som jag inte vet vad den heter. Jag vet bara att jag är sen.
Panorama är en politiskt och religiöst obunden studenttidning och de eventuella åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Samuel Rivera, Skribent
