Bild: Trine Jensen
Lund, en stad med allt från härliga studenter till glada pensionärer, där aktiviteterna är många och skratten fler. Men mitt ibland allt det där fina, finns den digitala tillvaron som ofta kan få dagarna ur balans.
Jag har nyligen flyttat till Lund, en stad mitt i Skånes vackra landskap, där cykeln skumpar över kullerstenarna och studenter samlas för att fira att tentorna är över. Lite varstans finns pensionärer som bott i staden länge och samtalar med varandra över en kopp kaffe. Det svenska ordet lagom är en bra benämning på denna stad som inte är för stor, men heller inte för liten. Lund har allt för en student som mig, precis som de allra flesta jag känner.
Men, den här texten ska inte handla om en av Skånes populäraste städer, utan om någonting helt annat. För mellan sittningar, plugg och häng med kompisar, glatt humör och många skratt, finns det en enda sak som ständigt existerar och kan påverka mitt mående i vilken sekund som helst. Att vara ständigt uppkopplad.
Det är kväll och vårt kök i korridoren är redo att ta emot mig och kamraternas matlagning och snack, allt mellan himmel och jord. Jag trivs bra här, det är skönt att ha folk att prata av sig med de olika timmarna på dygnet. Jag och min granne sitter och pratar för fullt. Då och då får vi fram hur påverkade vi blir av våra mobiler och dess funktioner. Hur alla olika plattformar kan göra hjärnan mosig och kroppen ständigt på spänn. Hur man kan gå en hel dag och vänta på ett sms, att det i vissa fall helt kan ta över.
Jag sitter i samtal med mormor. Låter ändå mina fingrar gå in på andra appar för att sedan tappa bort mig i samtalet. Märker hur okoncentrerad jag är. Att jag får henne att upprepa frågorna eftersom mitt fokus varit på annat håll, på alldeles för många andra saker. Jag svarar lite vagt eftersom jag egentligen inte riktigt hör vad hon säger. Det handlar nog inte om att mina öron inte hör, utan att jag väljer att inte höra. Att istället lyssna på vad mina notiser vill mig.
Några gånger i veckan är jag på föreläsning. Vet egentligen inte hur många ord som går in, för mitt tålamod finns inte där. Visserligen är det väl för att jag inte tycker att kursen jag läser är den absolut roligaste, men dels beror det på att min tik tok-hjärna med den ständiga uppkopplingen gör att jag inte alls kan låta bli att pilla på annat. Rensar mail, kollar facebook. Allt som går att trycka på för att underhålla min mycket rastlösa hjärna.
I varje rum jag vet finns det telefoner. Jag tror att min irritation lyser igenom inför kompisarna när vi äter middag tillsammans. Frågar mig varför alla mobiler ligger precis bredvid en vid på matbordet, redo att tas upp direkt när notiserna plingar. Finns inte längre styrkan att vara utan den i en timme?
Ju mer tiden går och ju längre in vi kommer i denna digitala utveckling, märker jag att min hjärna inte är gjord för detta. Att den får anpassa sig inför en verklighet som är så långt ifrån vad den borde. Jag tror nog att de allra flesta kan hålla med mig på den punkten, men att man på något sätt blundar för problemet. För vad finns det egentligen att göra när en ny värld är skapad? En värld där vi har vårt betalkort i mobilen, prenumererar på en ljudbokstjänst istället för att hålla i riktigt papper och underhåller oss själva med en fyrkantig liten elektronisk mackapär 24 timmar om dygnet.
Egentligen har jag väl inget problem med att använda mobiler och datorer, för så gammaldags är jag inte. Det ger otroligt många förmåner och har gett mig möjligheter att lära känna nya människor, gett mig mod till att ta initiativ och fört mig närmare saker som jag annars inte hade nått. Men det som jag ser som ett problem är att utvecklingen har gjort att mitt tålamod inte längre räcker till. Att man inte orkar kolla på en hel film längre eller scrollar förbi aningen för långa videor i flödet, som egentligen handlar om en väldigt liten del av ens långa liv. Det om något gör mig riktigt rädd.
Jag vet inte. Kanske är det så här det är nu? Att det ligger på var och en av oss att själv behärska sig med den digitala tekniken, till en nivå att man mår bra. Det kanske är så den nya verkligheten ser ut, jag kan ändå förstå resonemanget. Men samtidigt som jag gör det, sörjer en del av mig. Sörjer över den värld vi tidigare hade och nu går miste om. När man lånade dvd-skivor i en videobutik och spelade sällskapsspel stup i kvarten. Skrev inbjudningskort och cyklade runt för att leverera. Sprang runt på en kulle, med vinden i nacken och friheten framför sig. Jag vill ändå välja att sörja den tiden, en tid som aldrig kommer tillbaka.
Om vi hade kunnat spola tillbaka i livets saga och kollat lite närmare på den där scenen där huvudkaraktären gör ett livsavgörande val och allting är på väg att förändras, ja då hade jag valt att göra det. Att tänka efter lite till och njuta av den stunden, som vi då inte visste aldrig skulle se dagens ljus igen.
Missförstå mig rätt, jag vill verkligen inte vara bitter. Men ibland när jag går där i mitt vackra Lund, bland kullerstenar, studenter och fikasugna pensionärer, så svävar mina tankar bort till en dröm, eller snarare önskan. En önskan om att vi hade kunnat backa bandet.
Panorama är en politiskt och religiöst obunden studenttidning och de eventuella åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Trine Jensen, Skribent.
