Bild: Wikimedia Commons
Ester Blenda Nordström var en journalist som snabbt blev känd för sina djärva och avslöjande reportage. Hon var en rebell med penna. En person som visade att det var möjligt att utmana de etablerade normerna och som heller aldrig skyggade för att blotta sanningar och orättvisor.
När jag först berättade att jag till min nästa text i Panorama skulle skriva om Ester Blenda Nordström var det få som kände till namnet. Jag kan inte påstå att det förvånar mig, eftersom hon inte benämns som en kvinnlig pionjär på samma vis som Emily Davison, Marsha P. Johnson eller Malala, men det skänker mig ändå en viss besvikelse. Det är därför jag med stolthet, och med en viss nervositet, sätter mig ned för att skriva om en av Sveriges historiskt mest banbrytande kvinnliga författare, journalisten Ester Blenda Nordström.
Året är 1891, en tid då kvinnor fortfarande hölls tillbaka av samhällets förväntningar och begränsningar. Här ger en kvinna liv åt den lilla flickan Ester Blenda, håller hennes lilla, nyfödda kropp mot sin bröstkorg, helt utan vetskap om vilken rackarunge och upprorisk tonåring Ester skulle växa upp till att bli. Men när Ester Blenda formade sitt namn inom den svenska journalistiken gjorde hon detta just på grund av den rackarungen hon var. Upprorisk ung som vuxen. Hon vågade gräva där andra inte vågade, gav sig ut på äventyr som ingen kvinna tidigare hade gjort och hennes journalistik skakade om hela Sverige. Reportageserien En piga bland pigor skrev hon efter att ha tagit en anställning som piga för att öka medvetenheten i samhället om pigors arbetsförhållanden. Ett arbete som innefattade ett 16 timmars dagsschema med endast några få timmar ledigt på söndagar. De delade sovplats på trånga utdragssoffor, hade ett fysiskt slitigt arbete och fick en minimal lön. Ester Blenda avslöjade dock inte bara pigornas arbetsvillkor, utan även mäns förljugenhet och kvinnohat inom yrket. Hon visade på hur kvinnor fick kämpa mot fördomar och trakasserier varje dag och gav dessa pigorna en röst, en chans att få sina livssituationer uppmärksammade.
Ester Blenda Nordströms liv är en gripande historia. Hon var nomadlärare, bodde i Lappland med samer i 2 år, hon försörjde byar med mat under det finska inbördeskriget. Utklädd till en man reste hon också som emigrant till Amerika för att i Sverige sprida kunskapen om hur nyanlända bemöttes. Det krävdes en enorm mängd mod för att göra det hon gjorde. Ester Blenda riskerade inte bara att bli avslöjad, utan hon satte även sin egen fysiska och psykiska hälsa på spel, men ingenting kunde stoppa henne när hon hade bestämt sig för att avslöja orättvisor och skapa förändring.
När jag läste en biografi om Ester Blenda Nordström berättade min mormor för mig om hur hon en gång hade föreställt sig sitt liv. Det innefattade inte en man eller barn, men ändå en avsevärd mängd kärlek. Hon skulle spendera hela sitt liv med att hjälpa människor i nöd, hur det än skulle uppnås, men förälskelsen kom ändå emellan och tre barn fick hon iallafall. Hon är dock fortfarande förvissad om att i ett liv där hon aldrig hade träffat min morfar, hade denna filantropiska verksamhet varit utfallet. Kanske har hon detta tankesätt eftersom hon själv tvingades vara på flykt till Sverige i november 1992, under det jugoslaviska kriget. Därför att hon själv, tillsammans med sina barn, var i behov av den hjälp hon ville ge andra. Jag ser det vackra i det hon säger, jag förstår henne och håller med henne. En människa har mycket kärlek att ge och om den inte riktas till personerna man kallar familj kan den kanaliseras ut i ens drömmar, viljor och hjärtefrågor i livet. Samtidigt kan det likväl vara svårt att kombinera de båda liven med varandra och till hundra procent närvara i dem.
Av bilder och brev att döma pekar mycket på att Ester Blenda Nordström hade en kärleksrelation med en annan kvinna, Carin Waern Frisell. Men i ett samhälle där homosexualitet inte bara klassades som en psykisk störning, utan även var straffbart, fanns det mycket känslor Ester Blenda inte kunde uttrycka och kärlek hon inte kunde ge. Jag funderar ofta på om detta var essentiellt i hennes äventyr. Om hon, likt så min mormor, kände ett behov av att rikta sin kärlek till något annat. Att all den kärlek som borde varit riktad till Carin, istället fick mynna ut i kärlek och kraft för att uppmärksamma missförhållanden. På ett sätt är det självklart sorgligt eftersom beslutet om vart hon skulle rikta sin kärlek inte var hennes att ta, men för mig kan det också skänka en viss tröst. En tröst i at kärleken som jag idag riktar till någon, inte kommer försvinna ifall personen i mitt liv gör det. Den kommer likt energi omvandlas till en kärlek åt något eller någon annan och det gör det enklare för mig att acceptera livets olika episoder där människor kommer och går.
Att försöka fånga Ester Blenda Nordströms fascinerande liv och modiga bedrifter är en utmaning som jag själv inte kan bemästra. Någon som gör ett utmärkt jobb är dock Fatima Bremmer i boken Ett jävla solsken, en biografi om Ester Blenda Nordström. En bok jag inte nog kan rekommendera. Ester Blendas livshistoria är inte bara något man läser, utan också upplever och även om det finns många inspirerande människor som har vandrat på vår jord så är hon definitivt en person värd din tid att lära känna.
Panorama är en politiskt och religiöst obunden studenttidning och de eventuella åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Selma Jahic, Skribent
